Fru talman! Under förra mandatperioden, när vi
kristdemokrater fick vara med och ta regeringsansvar,
var vi tvungna att fatta många svåra och ibland
mycket tunga beslut. Behoven var stora, kraven var
höga, viljorna var många och den politiska oppositio-
nen var högljudd. Samtidigt var resurserna begränsa-
de.
Att mot den bakgrunden ändå få blicka tillbaka
och se den stora handikappreformen, som vi fick vara
med om att sjösätta, fyller mig faktiskt med glädje
och även med stolthet. Det kändes helt enkelt skönt
och konkret att få vara med och påverka det dagliga
livet för många människor på ett så positivt sätt som
det faktiskt blev när lagen om personlig assistans
klubbades.
Fru talman! Det finns många vittnesbörd om hur
livet har förändrats för de personer som har fått per-
sonlig assistans. Jag tror att många av oss riksdagsle-
damöter och även andra har fått många brev, samtal
och personliga möten där den röda tråden varit: Jag
har gått ifrån att bara existera till att börja leva.
I går hade jag besök här i riksdagen av en ung
kille som heter Peter med ett stort och omfattande
behov av hjälp och stöd. Han bad mig hälsa och säga:
Ta inte bort det här ifrån oss! Det betyder så mycket
för oss att vi får det här.
Jag måste dock beklaga att regeringen har skapat
så mycket oro och nervositet genom att i förtid gå ut
och börja skärskåda handikappreformen. Man skall
naturligtvis alltid följa upp beslut och göra utvärde-
ringar. Det är absolut nödvändigt för att man skall
veta att pengarna verkligen hamnar där de skall, att
den organisation som man valt är effektiv, att man når
de mål man har satt upp och att kvaliteten är så pass
bra som man tänkte sig för att gå vidare.
Men, fru talman, det är samtidigt rimligt att man
låter besluten hinna få någon effekt innan man be-
stämmer sig för om resultatet var bra eller inte. När
det gäller ett så pass omfattande beslut som handi-
kappreformen menar vi kristdemokrater, och även
handikapprörelsen, att det var alldeles för tidigt att
försöka göra en vettig utvärdering nu. Perspektivet är
helt enkelt för kort. Reformen har inte hunnit sätta sig
än. Regeringen borde i alla fall ha väntat ett par tre år
till innan man gjorde någon genomgripande översyn -
det är min grundläggande hållning i frågan.
Men regeringen har som vi vet gjort en utredning,
vilken som jag ser det skapade mycket onödig turbu-
lens och, vill jag påstå, lidande hos många. Som en
del andra kolleger till mig i utskottet redan har sagt är
det förslag som föreligger nu bättre än propositions-
texten, och det är jag naturligtvis också glad för.
Otaliga brev och telefonsamtal som jag har fått
talar sitt tydliga språk om att oron har varit oerhört
stor. Många har bokstavligt talat fått kramp vid blotta
tanken på att de nu skulle bli av med sin nyvunna
frihet och status. Även om regeringens förslag är
skapligt bra, finns oron kvar.
Vi kristdemokrater avvisar de besparingsförslag
som regeringen lägger fram och hävdar att rättvisan
kräver att vi inte lägger på alla människor samma
bördor. Alla kan inte vara med och spara. Det är be-
klagansvärt att den nuvarande regeringen i sin goda
ambition att få balans i statens finanser så ofta lägger
bördor på dem som har svårast att tala för sig själva:
de handikappade, de långtidssjuka, fattigpensionärer,
flerbarnsfamiljer och - kanske mest upprörande - de
svältande i tredje världen.
Fru talman! I detta sammanhang vill jag dessutom
lyfta fram vårt förslag att slopa åldersgränsen på 65
år. Vi har hela tiden haft den uppfattningen att det inte
skall finnas någon åldersgräns för assistansrättighet.
För kontinuitetens och kvalitetens skull vill vi därför
att den nuvarande bestämmelsen om 65 år plockas
bort. Inom sjukvården anses det helt oacceptabelt att
sätta fasta åldersgränser. En liknande inriktning torde
även vara naturlig inom den sociala omsorgen, menar
vi.
Möjligheten att själv välja personlig assistent, och
därmed öka inflytandet över sitt eget liv, väger inte
lättare när den handikappade som har en sådan tjänst
har nått en viss ålder. Det kanske t.o.m. är så att be-
hovet av oavbrutenhet och hjälpen från en personlig
assistent är större när den berörde är äldre.
Vi anser således att det är oetiskt att som enda ar-
gument ha en fast åldersgräns. Vi anser att det är
diskriminerande. Även om det just nu inte finns peng-
ar finns det hos socialutskottets majoritet en uppenbar
ambition att försöka ordna det här så smidigt som
möjligt, alltså förväntar man sig att kommunen skall
ge ungefär samma assistans, samma möjligheter.
Därför, fru talman, vore det klokt att redan nu gå
in på den här inriktningen och inte acceptera att åldern
är en diskriminerande faktor. Många äldre känner sig
i dag diskriminerade ändå.
Jag yrkar därför, fru talman, bifall till reservation
1 om avslag på propositionen och till reservation 3.
Tack!