Fru talman! Som Hans Karlsson sade har det rått
stor enighet i den huvudsakliga synen på handikapp-
frågor. Det tror jag i grunden består fortfarande. Men
att säga att vi reserverar oss bara för att markera skill-
nader är att gå litet väl långt.
När Hans Karlsson säger att vi sparar mer på
kommunerna om vi föreslår en skattesänkning skall
man komma i håg att en skattesänkning faktiskt
kommer alla till del. Även de handikappade har glädje
av den. Det är inte detsamma här i världen att vara
kommunalt anställd och att ha arbete. Det finns fak-
tiskt möjlighet att arbeta även om man inte är offent-
liganställd. Ger vi ett större utrymme för en privat
verksamhet finns de här jobben kvar, och de som nu
är kommunalt anställda kanske arbetar på ett annat
sätt. Där finns inget sådant samband.
Vi sparar mer, som vi redovisat, men vi tar inte
från de svagaste. Vi tar in detta t.ex. genom att föreslå
en extra karensdag. Det drabbar stora grupper, men de
kan styra sitt liv på ett annat sätt än den handikappade
kan.
Även med de förbättringar som s-ledamöterna
med Hans Karlsson har genomfört, och som jag fak-
tiskt tidigare har harangerat dem för, måste man förstå
att när sparbetinget ligger kvar kvarstår också oron
bland de handikappade. Man måste respektera den
ångest de kan känna inför tidsgränsen: Räcker mina
timmar till eller inte? Skall det här gå eller inte? När
tiden förkortas till ett halvt år är det utan tvivel så att
man kommer att vara orolig för att en period kanske
blir mer belastad än man hade tänkt sig. Skall tim-
marna räcka? Är det så att man har timmar kanske
man frestas att ta ut maximalt för att inte under nästa
halvår riskera neddragning när man vet att problemen
kanske är större. Det skapar enbart onödig administ-
ration.