Fru talman! Återigen till de 215 miljonerna. Kan-
ske var jag otydlig i våra diskussioner i utskottet. Men
kommunerna har accepterat detta. Vi har ju fört dis-
kussioner om att i stället ändra när det gäller timer-
sättningen eller administrationsersättningen. Kommu-
nerna har emellertid sagt att vi i så fall går ifrån den
uppgörelse som träffades 1993 mellan staten och
kommunerna. Däremot är man med på att en tydligare
gräns dras.
Det är helt uppenbart att i en del fall har kostnader
rullats över till staten. Det gäller då kostnader som
skulle ha legat på kommunerna. Det behöver dock
inte betyda att det finns en ond avsikt, utan det hand-
lar helt enkelt om att det kan vara svårt att finna en
exakt gräns. Det är just det som vi försöker göra med
de här förtydligandena i lagstiftningen.
Sedan till privatiseringsfrågan. Alldeles nyss var
vi ju, Leif Carlson, på en utfrågning om äldreomsor-
gen. Där fick vi styrkt att de förändringar och privati-
seringar som den borgerliga regeringen under förra
mandatperioden genomförde, eller försökte genomfö-
ra, på intet sätt var positiva - åtminstone inte på äld-
reomsorgens område. Jag har inte sett att det gäller på
något annat område heller.
Det är klart att man kan vänta, men jag tror att
Leif Carlson och jag egentligen är överens om att det
är oansvarigt att vänta, att inte ha grepp om den eko-
nomiska utvecklingen och att inte ha kontroll över
skeendet. Som jag tidigare sagt är den viktigaste ga-
ranten för den här reformens överlevnad just att vi har
kontroll över den ekonomiska utvecklingen.