Fru talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till
utskottets hemställan i sin helhet i det betänkande vi
nu debatterar, 1995/96:SoU15, och avslag på samtliga
reservationer.
Möjligheten för svårt funktionshindrade att få per-
sonlig assistans är för den enskilde funktionshindrade
som har erhållit personlig assistans den viktigaste
reformen som har genomförts på handikappområdet.
Det är därför mycket naturligt att förslag som uppfat-
tas som att denna möjlighet skulle begränsas eller rent
av förändras i grunden möter starkt motstånd såväl
bland brukare som bland berörda intresseorganisatio-
ner.
Reformen växte fram som en modell i den handi-
kapputredning som den dåvarande socialdemokratiska
regeringen tillsatte 1989. Handikapputredningens
förslag i denna del fullföljdes av den dåvarande bor-
gerliga regeringen 1993. Detta visar att det har funnits
samsyn mellan partierna i riksdagen i denna fråga.
Under betydande enighet har utredningsarbete och
beslutsfattande fullföljts.
För den tillfällige betraktaren kan det förefalla
som att denna enighet nu är bruten. Jag vill inte tolka
det så. Vid en noggrann genomläsning av betänkandet
framgår att meningsskiljaktigheterna egentligen är
mycket små. Men de finns där och kan kanske till en
del skyllas på ett behov av att dra upp skiljelinjer
mellan olika partier. Jag återkommer till detta senare.
Fru talman! Personlig assistans har på flera sätt
inneburit en revolution inom handikappomsorgen.
Makten över det stöd och den hjälp man behöver har
flyttats till den funktionshindrade personligen, detta
genom att den funktionshindrade har fått möjlighet att
själv bestämma vem eller vilka han eller hon vill ha
som sina personliga assistenter. Genom lagen om
personlig assistans har handläggningen av assistansen
för de personer som har ett mer omfattande stödbehov
knutits till försäkringskassorna, vilket innebär att
bedömning och beslut strikt utgår från den enskildes
behov i förhållande till lagens bestämmelser. Jag
återkommer även till detta område litet senare.
Fru talman! LASS innebär att insatserna direkt når
dem som har störst behov. Rätten till personlig assi-
stans med nuvarande utformning har haft en mycket
stor betydelse för många svårt funktionshindrade.
Reformen har varit framgångsrik och motsvarat in-
tentionerna i lagstiftningen, men kostnaderna har
blivit mycket högre än beräknat, och detta i ett läge
när statens finanser är i djup obalans.
De ökade kostnaderna beror i stor omfattning på
att antalet timmar per vecka har blivit mycket större
än det var i det beräkningsunderlag som låg till grund
för den ursprungliga bedömningen av kostnader för
reformen. Det finns också exempel på att kommuner
har ersatt kommunala insatser med assistansersätt-
ning. Regeringens förslag och utskottets bedömning
syftar till att tydligare dra upp gränsen mot det kom-
munala ansvaret och på det sättet uppnå den besparing
på 215 miljoner kronor som regeringen avsett.
Flera av de tidigare talarna har sagt att vi inte har
talat om på vilket sätt den här besparingen skall upp-
nås. Jag vet inte om vi har varit otydliga. Syftet är ju
att återställa den ordning som kommunerna och staten
var överens om när reformen infördes. Syftet är alltså
att tydliggöra vem som har ansvaret i olika samman-
hang och på det sättet se till att kostnaderna hamnar
där de skall hamna.
Fru talman! Det är naturligtvis alltid svårt att spara
på ett område där samhällets insatser är så betydelse-
fulla och avgörande för den enskildes livskvalitet som
är fallet i fråga om personlig assistans. Men för varje
ansvarstagande person är det naturligtvis uppenbart att
kostnadskontroll och ekonomisk disciplin är avgöran-
de för en reforms uthållighet. Ingen samhällsekonomi,
och särskilt inte vår i nuvarande läge, tål att vi bara
underlåter att ta itu med överskridanden på det eko-
nomiska området. Regeringen skall därför ha upp-
skattning och inte kritik för att man noga följer kost-
nadsutvecklingen också på detta område. Det är den
mest betydelsefulla garantin för att reformen långsik-
tigt skall överleva.
Fru talman! Jag har under den tid som diskussio-
nen om besparingar i reformen pågått mött väldigt
många som vittnat om reformens betydelse, hur man
genom den har fått sin integritet och återvunnit sin
självkänsla och sitt människovärde. Ungdomar har
berättat om att de nu kan gå på disco, bio och idrott-
sevenemang tack vare möjligheten till personlig assi-
stans. Man har helt enkelt fått möjlighet att delta i
samhället på ett helt annat sätt än tidigare och kunnat
bli delaktig i utvecklingen. Man har fått möjlighet att
träffa jämnåriga, umgås och ha kul på ett sätt som vi
som inte är funktionshindrade ofta ser som naturligt
och självklart.
Denna möjlighet får naturligtvis inte tas ifrån de
människor som nu har upplevt detta lyft i tillvaron.
Denna möjlighet får heller inte förnekas kommande
generationer funktionshindrade. Människor med
funktionshinder har inte på samma sätt som andra fått
ta del av samhällets välfärdstillväxt. Det får vi aldrig
glömma bort när vi diskuterar prioriteringar och be-
sparingar.
Fru talman! Utskottet har på några områden ändrat
och förtydligat förslagen i propositionen.
Det handlar till att börja med om definitionen av
begreppet "personlig assistans". I propositionen före-
slogs att ordet "praktisk" skulle ingå i § 9a i lagtexten.
Den formuleringen har vållat en del oro bland bruka-
re, eftersom den skulle kunna tolkas som att det en-
bart är den handgripliga hjälpen som räknas. Utskottet
anser därför att den tydlighet vad gäller innehållet i
begreppet "personlig assistans" som regeringen vill
åstadkomma kan uppnås även utan att ordet
"praktisk" ingår i lagtexten. Syftet med definitionen
är att lägga fast tillämpad praxis. Det kan enligt ut-
skottet åstadkommas med den lagtext utskottet nu
föreslår.
Utskottet har också ändrat på regeringens förslag
när det gäller den föreslagna lagtexten om vårdnads-
havares ansvar. Utskottet anser att en sådan formule-
ring i lagtext skulle kunna uppfattas som att det skulle
ställas högre krav på föräldrar med funktionshindrade
barn än på andra föräldrar. Med hänsyn härtill och till
att principen om kompensation för merkostnader och
merarbete redan har en fast förankring inom handi-
kappområdet anser utskottet att det inte behövs något
ytterligare förtydligande i lagen.
Fru talman! I regeringens proposition finns skriv-
ningar under avsnittet Uppföljning och kontroll som
har uppfattats som att det förestår en förändring av
huvudmannaskapet för personlig assistans där behovet
överstiger 20 timmar per vecka. Enligt utskottets
mening finns det inte något underlag för att nu över-
väga förändringar av huvudmannaskapet. Reformen
har varit i kraft relativt kort tid. Det har förekommit
inkörningsproblem. Reformen måste få sätta sig or-
dentligt innan det går att sakligt överväga förändring-
ar i denna del.
Ett delat huvudmannaskap är inte problemfritt.
Men det är inte säkert att nya gränsdragningar mellan
statliga och kommunala nivåer löser förekommande
problem. De gränsdragningsproblem som kan uppstå
mellan huvudmännen kan, åtminstone delvis, lösas
genom ett bättre samarbete mellan handläggarna på
försäkringskassorna och kommunen. Utskottet fick i
samband med den slutna utfrågningen exempel på
sådana lokala lösningar mellan kommun och försäk-
ringskassa. Den modellen är säkert tillämplig också
på andra håll i landet.
Fru talman! Utskottet anser att det finns en rad
frågetecken kring att överlämna den personliga assi-
stansen för de med omfattande funktionshinder till
kommunerna. Det handlar om möjligheterna att upp-
arbeta en kompetens att bedöma behov när antalet
ärenden per år är relativt få. Det handlar också om att
små kommuner kan få mycket höga kostnader för
personlig assistans om man har en situation där anta-
let personer med omfattande funktionshinder är fler
än genomsnittligt. En mindre kommun kan i ett sådant
läge få så höga kostnader att det påverkar kommunens
möjligheter att ge det stöd och den service som funk-
tionshindrade har rätt till.
Skulle regeringen ändå framöver överväga för-
ändringar i huvudmannaskapet på detta område bör
det i varje fall föregås av noggranna analyser och
försök i några kommuner, så att de problem utskottet
pekar på kan vägas mot de eventuella effektivitets-
och gränsdragningsvinster som kan åstadkommas.
Fru talman! Jag skall nu övergå till att något
kommentera några av reservationerna. Moderaterna,
kds, Folkpartiet och Miljöpartiet säger i sin reserva-
tion om avslag på propositionen: "De förändringar
som regeringen föreslår i propositionen är så omfat-
tande att de hotar hela reformen om personlig assi-
stans."
Jag nödgas på denna punkt konstatera att den mo-
tiveringen för avslag inte är trovärdig. Först och
främst har regeringen mycket starkt markerat i pro-
positionen att reformen ligger fast: "Förslagen innebär
inte någon förändring av de grundläggande principer-
na." Därutöver har utskottet gjort förtydliganden och
förändringar som i huvudsak tillgodoser yrkanden
som i sak finns i dessa partiers motioner. Förhåll-
ningssättet hos de fyra partier som nu yrkar avslag
påminner mycket om den klassiska debattekniken att
höja rösten när argumentationen inte räcker till.
Fru talman! Det mest uppseendeväckande är ändå
moderaternas ställningstagande. Moderaterna argu-
menterar engagerat tillsammans med Folkpartiet, kds
och Miljöpartiet för personlig assistans, och det är helt
rätt och riktigt. Men det är ju ändå bättre om politiken
hänger ihop, och det gör inte moderaternas politik.
Läser man innehållet i moderaternas vårmotion
finner man att de där föreslår en indragning från
kommunerna med ca 15 miljarder kronor per år.
Dessutom vill man att kommunerna sänker skatten
med 1,50 kr per skattekrona 1999, vilket innebär
ytterligare minst 15 miljarder. Sammanlagt 30 miljar-
der vill man på det här sättet dra från den kommunala
ekonomin, om jag räknar försiktigt.
Det får till följd att mer än hundra tusen kommu-
nalt anställda blir av med jobbet. Precis som om vi
inte har nog med arbetslöshet. Men många av dessa
hundra tusen människor som skulle mista jobbet om
moderaterna fick möjlighet att genomföra sin politik
är personer som faktiskt jobbar med stöd och service
till personer med funktionshinder. Det är alltså mode-
raterna som hotar handikappreformen, inte vi social-
demokrater.
Vore jag moderat skulle jag känna mig skamsen
när jag står här och argumenterar så vältaligt och
engagerat för handikappreformen, för med den andra
handen försöker ni att rycka undan förutsättningarna
för kommunerna att över huvud taget ta det ansvar
som man enligt LSS och socialtjänstlagen har.
Fru talman! Min tid är strax ute så jag skall försö-
ka att mycket hastigt också kommentera ytterligare en
reservation. Den handlar om tidsramen. Några har
mycket engagerat talat för 12 månader. Jag måste
fråga mig: Vad är det som säger att just 12 månader är
den absolut rätta och optimala tiden att beräkna detta
på? Det kanske är 18 månader, det kanske år 9 måna-
der och det kanske är 6 månader, som vi nu föreslår i
det här betänkandet.
Med detta, fru talman, vill jag än en gång yrka bi-
fall till utskottets hemställan.