Fru talman! Människor med handikapp och deras
anhöriga skall ges ökade möjligheter till ett gott liv.
Så hette det i den borgerliga regeringsförklaringen
1991. Under 80-talet pratade Socialdemokraterna
väldigt mycket om att satsa på de handikappade. Men
i realiteten hände det väldigt litet. Trots det utomor-
dentligt svåra ekonomiska läge som landet försatts i
under 80-talets socialdemokratiska politik satsade
Carl Bildts regering på att lyfta fram de handikappa-
des situation.
Vårdbidraget för föräldrar som vårdar barn under
16 år med behov av särskild tillsyn höjdes med 25 %.
En större del av vårdbidraget blev ATP-grundande.
Det särskilda pensionstillskottet till folkpension för
långvarig vård av sjukt eller funktionshindrat barn
förbättrades. Stödet till funktionshindrade invandrare
förbättrades också, liksom stödet till handikapprörel-
sen, som höjdes med hela 30 %.
De största reformerna var utan tvekan LSS och
LASS. Trots det ekonomiskt kärva läget höll rege-
ringen sina löften. En humanistisk människosyn
präglade arbetet under den svåraste lågkonjunkturen
på 50 år.
Fru talman! Vi moderater står fortfarande fast vid
detta. Vi behöver förvisso spara, men vi tycker inte att
det är anständigt att man ger sig på den i särklass
svagaste gruppen i samhället, och låter de 6 000-
7 000 personerna i denna grupp stå för besparingar på
215 miljoner kronor.
Jag kan hänvisa till det budgetförslag som Mode-
rata samlingspartiet presenterade inför 1996. Det
innebär större och bättre besparingar och ingen för-
sämring för de funktionshindrade.
Det orimliga i regeringens förslag har också in-
setts av socialdemokraterna i utskottet. En mer uttalad
fanflykt har man sällan fått se. Betänkandet är därför
långt bättre än propositionen, och det skall utskottets
socialdemokratiska ledamöter ha heder av. Exempel-
vis har de mycket provokativa och stötande uttalande-
na om att barnens rätt till personlig assistans skall stå i
förhållande till föräldraansvaret strukits. Något extra
stort föräldraansvar jämfört med övriga föräldrars
utkrävs inte längre.
Det finns flera sådana påtagliga förbättringar, som
i varje fall inskränker försämringarna. Regeringens tal
om kommunalisering avfärdas t.ex. helt, och tidsra-
men ökas från regeringens tre månader till sex måna-
der. Det s.k. nålsögat vidgas, och avgränsningen mot
kommunal verksamhet görs generösare så att t.ex.
skolbarn med behov av personlig assistent kan behålla
sin assistent och slippa byta under skoltid.
Men det kommer att bli konsekvenser för de han-
dikappade. Dessa konsekvenser är inte redovisade.
Vilka blir t.ex. konsekvenserna av att tidsramen mins-
kas från tolv till sex månader? Kommer inte männi-
skor att tvingas ansöka om toppbehovet i stället för
genomsnittsbehovet, för att slippa leva i ångest över
att det begärda inte skall räcka? Sparar man då verkli-
gen någonting, eller innebär detta en meningslös in-
skränkning av den enskildes frihet att disponera sin
tid?
Fru talman! Regeringen anser, utan att belägga att
det är så, att merparten av besparingarna uppnås ge-
nom en tydligare avgränsning mot annan kommunal
verksamhet. Regeringen talar om merparten, men hur
stor är då mindreparten? Hur mycket av detta drabbar
den enskilde handikappade?
Om besparingen skall tas ut av kommunerna inne-
bär det att nya utgifter läggs på dem, trots att man
precis har kommit överens om att inte göra det i utby-
te mot att kommunerna inte höjer skatten. Hur genom-
tänkt ter sig en sådan politik? Regeringen och social-
demokraterna i utskottet kan väl inte vara av den
uppfattningen att kommunerna generellt har orättmä-
tigt tillskansat sig 215 miljoner genom att i smyg föra
över kommunal verksamhet till personlig assi-
stansverksamhet? Har man den uppfattningen skall
man väl säga det och att det föreligger behov av att
visa kommunerna till rätta.
Vi kan för vår del inte bidra varken till att försäm-
ra för de handikappade eller till att kommunernas
kostnader höjs. Det är också märkligt att man inte
avvaktar med att göra ändringar i lagen tills dess att
också Socialstyrelsens utvärdering av de psykiskt
sjukas behov och huruvida de skall ingå i personkret-
sen eller inte har redovisats.
Fru talman! Trots alla sina uttalanden om att man
värnar om de små i samhället gör socialdemokraterna
i handling oftast tvärtom. När resurserna inte räcker
sparar man först på de svagaste, de som inte har så
många röster. Det må sedan gälla de handikappade,
föräldralösa barn eller änkor. Man föreslår hellre
budgetförstärkningar som drabbar de svagaste grup-
perna som saknar möjlighet att möta dessa åtgärder
med ett eget agerande än att föreslå besparingar som
påverkar grupper som kan möta dessa genom att de
har ett eget handlingsutrymme. Att som vi säga att de
stora, friska, arbetsföra och röststarka grupperna får
finna sig i en extra karensdag vid tillfällig sjukdom,
det klarar man inte. Så stark är inte solidariteten med
de svagaste.
Vi visade under våra tre regeringsår att vi står på
de handikappades och de svagas sida, inte bara i ord
utan också i handling. Det handlar om att prioritera
dem som verkligen är svaga och behöver stöd. Nu har
vi en socialdemokratisk regering, och då ges som så
ofta vackra men tyvärr tomma ord. I handling blir det
mer av en örfil åt de svagaste i samhället.
Fru talman! En sådan politik kan vi moderater inte
acceptera. Jag yrkar avslag på propositionen och bifall
till reservation 1.