Fru talman! Jag vill börja med att tacka den sam-
lade svenska handikapprörelsen för att den ställt upp
till försvar för lagen om assistansersättning, LASS.
Den har förstått betydelsen av solidaritet. Handikapp-
rörelsen har erfarenhet härav. Den vet betydelsen av
de gamla orden "Enade vi stå, söndrade vi falla". Jag
är mycket glad för den kamp som den har utvecklat
till försvar för den här viktiga reformen.
Vi ställer oss helt bakom den kampen. Det är ock-
så därför som vi nu kan presentera en ganska hygglig
kompromiss här i riksdagen. Det hade inte varit möj-
ligt utan den här utomparlamentariska kampen.
Det har funnits tre mäktiga fiender som inte har
varit nöjda med reformen och har velat riva upp den.
Den första är kommunerna, som i sitt trängda eko-
nomiska läge letar efter alla möjligheter till nedskär-
ningar, på t.ex. socialbidrag, handikappade eller sjuka.
De är klämda ekonomiskt, men vi menar att de här
har tagit i för mycket.
Den andra fienden är Finansdepartementet. Det är
ingen nyhet. Hela svenska folket känner till vad det
sysslar med. Man vill helt enkelt ta in pengar, många
gånger ganska urskillningslöst. Det blir för mycket av
prestation, vilket alldeles för ensidigt drabbar de sva-
ga grupperna.
Den tredje fienden är naturligtvis marknaden, som
Finansdepartementet försöker att behaga. Man visar
musklerna för marknaden genom att visa att man
minsann kan dra in pengar även från svaga och utsatta
grupper.
Vi har också en mera diffus fiende, som dyker upp
när välfärdssamhället håller på att braka ihop, och det
är cynismen, som tyvärr är litet farlig. Man glömmer
bort att människor far illa. Därför behövs den här
kampen, och jag är mycket glad för att den har lyckats
så bra.
Det har här i riksdagen trots allt funnits vänner. I
socialutskottet har vi faktiskt haft en ambition att
försöka komma överens, att uppnå konsensus. Som vi
hörde av de två föregående talarna finns det en positiv
inställning och en vilja att försvara reformen. Vi är
stolta över den, och alla partier har en gång i tiden
ställt sig bakom den. Det var också ytterst nära att vi
kom överens. Det var först i sista sekunden som det
brakade ihop. Det har därför blivit några reservationer
här. Det finns också ett par skönhetsfläckar i betän-
kandet, t.ex. tidsavräkningen om sex månader och det
förhållandet att finansieringen inte är preciserad,
vilket togs upp av Kerstin Heinemann. Vi har reserve-
rat oss på den punkten.
Däremot har vi accepterat kompromissen om sex
månader. Vi tyckte att den kan vara rimlig. Det är
ingen stor försämring. Det är inte ens säkert att det
blir en försämring - kanske för några enstaka, men
det kan lösas på annat vis.
Däremot måste jag påminna borgarna om att dessa
grupper drabbas av försämringar också på andra
punkter, där ni inte ställer upp lika helhjärtat. Det
gäller t.ex. reduceringen och borttagandet av löne-
bidragen, höjda tandvårdskostnader, som drabbar
dessa grupper, försämrade bostadsbidrag, höjda läke-
medelskostnader och borttagande av fria läkemedel,
som är en mycket väsentlig försämring; för att inte
tala om höjningen av momsen på mat.
Man får också försöka se till helheten. I ett helhet-
sperspektiv är det här fråga om en bra och principiellt
viktig reform. Jag tycker att utskottet har gjort ett bra
arbete, bortsett från dessa skönhetsfläckar. Det är
fråga om en rejäl bakläxa för regeringen och därmed
också för marknadskrafterna.
Jag vill avsluta med att tillstyrka vår reservation
och i övrigt yrka bifall till utskottets hemställan.