Herr talman! Den del av den allmänpolitiska de-
batten som just har inletts går under temat Integration
och sysselsättning. Låt mig just därför tala om kön
och klass.
Ibland speglas samhällets förändringar tydligt i
språkbruket. För 10-15 år sedan talades det inte
mycket om klassamhället. En och annan socialdemo-
krat kunde nog höras viska om det på interna möten,
men i huvudsak var det Vänstern som lyfte fram att
klyftorna mellan människor i makt och rikedom
ingalunda var utraderade. Numera talar t.o.m. mode-
rater om klassklyftorna - hycklande, lismande och
med samma gamla reaktionära lösningar som förr,
men de tvingas tala om klassamhället.
För 10-15 år sedan var det inte många som talade
om feminismen och om kampen mot kvinnors struk-
turella underordning. Förutom vad gäller Vänstern
och kvinnorörelsen användes ordet av de flesta mest
som ett illa riktat skällsord. Numera vill t.o.m. folk-
partister och kristdemokrater vara feminister. Det är
skenheligt och utan insikt om dess sprängkraft, men
de tvingas ta ordet feminism i sina munnar.
Samhällsklimatet, och alltså därmed samtalskli-
matet, har förändrats. De klyftor mellan män och
kvinnor och mellan arbetarklass och överklass som
under 90-talet t.o.m. ökat sätter sina spår på debatten.
Men det räcker inte att tala. Ord måste följas av
handling och en politik som faktiskt förmår bryta
kvinnors strukturella underordning och klassklyftor-
na. Inte minst bör man noga lyssna efter om de ny-
vakna feministerna och de som helt nyligen upptäckt
klassamhället förmår se konflikten mellan olika in-
tressen som perspektiven rymmer och vilken sida de
då väljer att ställa sig på.
Herr talman! Den rikaste tiondelen av befolkning-
en i Sverige hade år 1981 en disponibel inkomst som
låg 50 % över det genomsnittliga hushållets inkomst.
År 1998 hade den siffran vuxit till 75 %. Den fatti-
gaste tiondelens andel av genomsnittet hade i stället
krympt från 63 till 53 %. De rika har blivit rikare och
de fattiga har blivit fattigare om man får tro den förre
utredaren i LO Ingemar Lindberg och rapportboken
Den glömda krisen.
Löneskillnaderna mellan män och kvinnor är fort-
farande stora, och också ibland ökande. Om man ser
till SCB:s rapport Kvinnors och mäns löner tjänade
kvinnor 83 % av männens löner 1996, men 82 %
1998. Ibland kallas dessa skillnader för oförklarliga,
men de går att förklara om man inser att det handlar
om grundläggande maktskillnader mellan män och
kvinnor i samhället.
Herr talman! Det är ingen slump att det ser ut så
här - ingen tillfällighet. Det handlar om grundläggan-
de systemfel i samhället.
De ekonomiska makthavarna tjänar naturligtvis på
att systemet upprätthålls. Om antalet elever per skol-
klass ökar, om dagispersonalen inte hinner se efter
barnen eller om 90-åriga Agda måste tillbringa de
sista åren av sitt liv i förnedring och smuts är det
inget problem för kapitalet. För kapitalet har andra
prioriteringar och måste ha andra prioriteringar. Det
som är rationellt handlat av den enskilde kapitalisten
blir ett problem för det övriga samhället. Det som inte
syns i resultaträkningen finns inte i kapitalismens
verklighet.
Men dagisbarnen finns och Agda finns. Verklig-
heten är inte bara välfyllda aktieportföljer och gol-
frundor på arbetstid - verkligheten är också att var
fjärde arbetarfamilj inte har råd att åka på semester
ens i sitt eget land.
Herr talman! På ett liknande sätt fungerar patriar-
katet. Kvinnor är systemets reservarmé av arbetskraft.
När det behövs för att hålla i gång produktionen lock-
as kvinnor ut i arbetslivet, men till sämre lön på en
könsuppdelad arbetsmarknad, och fortfarande med
huvudsansvaret för det obetalda hemarbetet. När
klinikchefer på Akademiska sjukhuset i Uppsala
enligt Upsala Nya Tidning förklarar att kvinnliga
överläkare i genomsnitt tjänar 3 500 kr mindre än
manliga med att kvinnorna har varit hemma och fött
barn är det ingen tillfällig sinnesförvirring. Det är
resultatet av ett samhällssystem där män har lön och
kvinnor har kön. Att kvinnor är kraftigt överrepre-
senterade bland dem med korttidsanställningar är
ingen slump. Inte heller att just denna grupp enligt
Arbetslivsinstitutet lider betydligt mer av psykisk
ohälsa, mag-, rygg- och nackbesvär, huvudvärk, trött-
het och håglöshet. Det är ett uttryck för kvinnors
strukturella underordning.
När LO säger att inte heller den nya jämställd-
hetslagen räcker till är det en uppmaning till politisk
handling.
Verkligheten är inte bara piffiga relationssemina-
rier om manligt och kvinnligt, om Mars och Venus;
verkligheten är också tusentals kronor mindre i löne-
kuvertet för att man är kvinna.
Kön genomfärgar klass. Sida vid sida, tillsam-
mans hjälps de åt. Klass genomfärgar kön.
Herr talman! Jag inledde med att meddela att jag
är medveten om rubriken på dagens debatt. Också
integrationspolitiken måste ses ur ett köns- och
klassperspektiv. För problemet med segregation är
inte att Wallenberg bjuder Refaat El-Sayed på mid-
dag för sällan. Problemet är inte heller i första hand
att Alexandra Pascalidou inte syns i TV. För även om
den som har invandrarbakgrund måste ha samma rätt
som vilken infödd svensk som helst att bli finansman
och även om det säkert är bra med TV-profiler med
utländsk bakgrund löser det inte de grundläggande
systemfelen.
I våra storstäders förorter bär underordningen och
vanmakten en invandrad kvinnas ansikte. Bara en
politik som vill avskaffa den etniska diskrimineringen
och förmår utmana klassamhället och ge kvinnor
samma rätt som män till makt, arbete och utbildning
kommer att kunna bryta denna underordning.
Utan att vilja tillskriva den några åsikter i övrigt
kan jag säga att redaktionen på den feministiska tid-
skriften Bang formulerar det utmärkt i sitt senaste
nummer när man skriver så här: "Vi är till exempel
lika upprörda över att Silvia nolltaxerar som att kung-
en gör det." På samma sätt blir jag lika upprörd om
det är en invandrad man som slår sin hustru som om
det är en infödd svensk man, och lika upprörd oavsett
om den man eller kvinna som diskriminerar en annan
människa på grund av hudfärg själv tillhör arbetar-
klassen eller äger ett storföretag.
Herr talman! Det handlar om att välja sida. En
feministisk politik innebär att mäns makt minskas
därför att kvinnor tar sig sin rätt till makt och att
mäns löneutrymme minskar när kvinnor tar sig i
kapp. En socialistisk politik innebär att makten över
produktionen demokratiseras och därmed att det fåtal
som i dag äger och kontrollerar de stora företagen
fråntas den makten och att de rikaste får betala mer
till det gemensamma.
Herr talman! Sida vid sida, tillsammans hjälps de
åt. Det räcker inte att stärka kvinnors ställning på
arbetsmarknaden - kvinnors strukturella underord-
ning måste brytas. Det räcker inte att minska klass-
skillnaderna - klassamhället måste avskaffas.