Herr talman! Vi debatterar nu under rubriken Re-
gional balans. Vi har hört flera talare i dag och i går
kväll poängtera vikten av satsningar i alla Sveriges
regioner. Jag håller med om detta, men det måste
också gälla storstadsregionerna.
Huvudstaden är en motor inte bara för den här re-
gionen och dess invånare utan för Sverige som helhet.
Satsningar på Stockholm står inte i motsättning till
satsningar på andra orter eller i andra regioner i Sve-
rige. Stockholm konkurrerar i första hand med stor-
stadsregioner runt Östersjön och i övriga Europa.
I tillväxtområden, inte minst i Stockholm, är bo-
stadsbristen akut. Detta drabbar inte minst ungdomar.
De med pengar och kontakter kan alltid skaffa sig en
bostad, men de andra blir utan. Det drabbar också
många som söker sig till storstäderna för arbetsmark-
nadens skull. Bostadsbristen blir därmed ett hot även
mot den ekonomiska tillväxten.
Vid sidan av bristen inom bostadsförsörjningen är
en otillräcklig kapacitet i trafiken det som mest hotar
en fortsatt positiv ekonomisk utveckling av den här
regionen, liksom många andra regioner. Värdet av
förseningarna i Stockholmstrafiken uppgår till unge-
fär 7 miljarder. Det är mycket pengar. Detta är natur-
ligtvis förödande och hotar Stockholms förmåga att
vara just hela Sveriges motor.
Investeringarna i utbyggnad och underhåll är för
små, och det finns knappast någon annan del av lan-
det där slitage och kapacitetsbrist är ett så påtagligt
problem som i vårt län. Köer och trängsel genererar
dessutom stort miljöslitage.
En förutsättning för ekonomisk tillväxt och för att
regionen ska ha ett fortsatt internationellt konkur-
renskraftigt näringsliv är också att det i regionen finns
en kvalificerad och omfattande utbildning och forsk-
ning. Men Stockholm hade läsåret 98/99 den lägsta
rekryteringen i landet till högskolan. Regionen är i
dag underförsörjd med platser inom den högre utbild-
ningen. Vi har färre högskoleplatser än vad som mo-
tiveras av vår befolknings storlek och långt färre än
vad arbetsmarknaden efterfrågar. En grundläggande
förutsättning för kunskap, kompetens och utveck-
lingsmöjligheter är att regionen kan tillgodose beho-
vet av högre utbildning.
Herr talman! Jag fortsätter min probleminvente-
ring med polisen. I Stockholmsregionen finns det i
genomsnitt bara en närpolis på 1 800 invånare. Säga
vad man vill, men så särskilt nära känns det inte.
Riket som helhet har en närpolis på 1 400 invånare.
Det innebär att regeringen sviker områden där brotts-
ligheten är som högst och det förebyggande arbetet
behövs som bäst.
Förutom de nedskärningar inom polisen som ty-
värr drabbat alla polisdistrikt får Stockholm tilldel-
ning av resurser efter folkmängd, inte efter faktiska
behov. Stockholmspolisen tvingas därför ta resurser
från närpolisen till akut utryckningsverksamhet och
evenemang.
Stockholmsregionens utveckling är i dag i många
avseenden beroende av den nationella politiken. En-
ligt min mening är det rimligt att stockholmarna själ-
va får mer att säga till om när det gäller utvecklingen
av den egna regionen. En av grundstenarna i kristde-
mokratisk politik innebär just detta, nämligen den s.k.
subsidiaritetsprincipen som säger att det en gemen-
skap, t.ex. kommunen, på ett ändamålsenligt sätt kan
sköta ska den också få sköta. De överordnade gemen-
skaperna, t.ex. staten, har en skyldighet att stödja där
så behövs.
I stället för att medverka till en förstärkt lokal de-
mokrati har den kommunala självständigheten nag-
gats i kanten på olika sätt av den socialdemokratiska
regeringen. Regeringen har hittills inte respekterat
väljarna i Stockholm och den utveckling de vill se för
sin region. Det är inget annat än skamligt att det är på
det viset. Borgarråd och landstingsråd är precis lika
demokratiskt valda som våra statsråd.
Herr talman! Jag har därför en fråga till represen-
tanten för den socialdemokratiska regeringen. Är man
beredd att stödja de många initiativ som här tas för en
positiv utveckling av huvudstadsregionen, eller tänker
man fortsätta med den konfrontation som hittills
präglat regeringens ageranden?
I Stockholms stad anvisas mark till bostadsbyg-
gen. Under en femårsperiod kommer det att byggas
16 000 nya bostäder bara i Stockholms stad. Men för
att kunna angripa de problem som finns på bostads-
marknaden mer effektivt måste vi underlätta för
kommunerna att ta ansvar för bostadsförsörjningen.
Fastighetsskatten bör trappas ned och på sikt slo-
pas. En låg fastighetsavgift bör i stället kunna tas ut
av kommunerna för att de, i stället för via skattsedeln,
ska kunna täcka kostnader för vatten, avlopp, gator
osv. Dessutom måste skatteutjämningssystemet juste-
ras så att kommunerna åtminstone inte har en nackdel
av att bygga nya bostäder och öka sin befolkning. Att
ta på sig kostnader för att öka bostadsbyggandet ger
små förtjänster i form av ökade skatteintäkter. Ja, i
vissa lägen kan det t.o.m. innebära att kommunernas
inkomster minskar.
Under decennier har satsningar på Stockholm-
straktens kommunikationer varit eftersatta. Investe-
ringar i ny kapacitet är nödvändiga. Staten måste ta
ett större ansvar för huvudstadsregionen som i dag är
missgynnad vad gäller statliga anslag. Regionen får
ca 10 % av de nationella trafikanslagen trots att
Stockholms andel av befolkningen och trafikarbetet
är ca 20 %. Med nuvarande nivå på de ordinarie stat-
liga anslagen skulle de mest nödvändiga investering-
arna inte kunna vara genomförda förrän om 50 år. Det
är naturligtvis helt ohållbart.
Överst på listan över viktiga investeringar står
Förbifart Stockholm, men också en ökad järnvägska-
pacitet över Riddarholmen så att tågtrafiken kan ex-
pandera.
Även regionens möjligheter till kompetensut-
veckling är i många avseenden beroende av den na-
tionella politiken. Utbildningspolitiken har under
1990-talet missgynnat storstadsregionerna som fått en
minskande andel av nya utbildningsplatser och mins-
kade resurser till forskning. Regionen behöver upp-
skattningsvis ett tillskot på 15 000-20 000 nya ut-
bildningsplatser för att de ungdomar som finns i regi-
onen i dag ska ha samma möjligheter som ungdomar i
andra län.
Den mycket oroande situationen inom polisen är
kanske det tydligaste exemplet på hur staten inte tagit
sitt ansvar och stöttat Stockholmsregionen. Trygghet
på gator och torg är en grundläggande medborgerlig
rättighet. För att närpolisen ska kunna utföra sitt upp-
drag krävs inom de närmaste åren resurser så att det
åtminstone finns en närpolis på 1 000 invånare. Vi
kristdemokrater föreslog i vårt budgetförslag 1 mil-
jard kronor mer per år till rättsväsendet än vad rege-
ringen gjorde, varav nästan 300 miljoner till polisen.
Slutligen, herr talman, ställer storstadsregionens
komplexitet krav på regionala lösningar. Det innebär
ofta samordning mellan olika aktörer och stora finan-
siella åtaganden. Det finns i dag inte något erkänt
politiskt organ med ett grundläggande helhetsansvar
för att inte bara planera utan även samordna och i
vissa fall genomföra regionala insatser när det gäller
t.ex. bostäder, trafik och utbildning. Det är uppenbart
att Stockholmsregionen har haft svårigheter att såväl
fatta beslut om som att genomföra viktiga insatser.
Detta måste vi naturligtvis ändra på.
Vi kristdemokrater vill se att regionen ges större
frihet att organisera sig i enlighet med sina särskilda
förutsättningar. Vi önskar utveckla landstinget eller
kanske skapa ett nytt direktvalt regionparlament. På
så vis kan förutsättningar skapas för stockholmarna
att påverka och ta ansvar för sin regions utveckling.
Herr talman! Sammanfattningsvis behövs det
strukturella åtgärder som ger huvudstadsregionen
stöd och bättre förutsättningar för en positiv utveck-
ling. Ett fungerande Stockholm är en förutsättning för
att hela Sverige ska leva.