Herr talman! När det gäller synen på sysselsätt-
ningspolitiken och näringspolitiken finns det gamla
kända motsättningar. Synsätten är olika när det gäller
företag och företagande, men på senare tid har retori-
ken, orden, kommit att låta mer samstämd från de
olika partiernas håll. Men det gäller förstås att skilja
på anföranden, orden, och den faktiska politiken. När
det gäller det konkreta innehållet kvarstår väldigt
mycket av skilda synsätt.
Det brukar heta att det går bra för Sverige. Och i
vissa avseenden och för många personer är det förvis-
so sant. Men nog borde vi lite till mans bekymra oss
över sysselsättningen. Under den senaste tioårsperio-
den har en dramatisk förändring skett. Det har blivit
bättre, men sysselsättningen har sjunkit från ungefär
4 ½ miljoner jobb 1990 till 4,2 miljoner jobb i no-
vember förra året. Vi har alltså under den här tiden
tappat ungefär 300 000 jobb.
Den stora frågan, som borde diskuteras, är natur-
ligtvis vilka åtgärder regeringen planerar att vidta för
att vi ska kunna hämta in den här mycket stora
minskningen av sysselsättningen, som har skett under
90-talet. Det här är nämligen av oerhört stor betydel-
se, i första hand för enskilda människor men också
för välfärdens utveckling i vårt land i stort. Alla borde
ha ett intresse av att lösa det här.
När lågkonjunkturen kommer - frågan är ju inte
om den kommer utan när - gäller det att vår nation
står stark. Statsskuldens nivå och sysselsättningstalen
är stora bekymmer i det sammanhanget. Det är det
som är ingångsvärden när vi går in i nästa lågkon-
junktur, och det är utifrån det som försämringarna
kommer att ske. Arbetslösheten och underskotten när
det gäller sysselsättningen och statsskuldens nivå är
då bekymmer.
Pedagogiskt befinner sig socialdemokraterna och
deras stödpartier naturligtvis i en svår situation. Man
har genom åren - det har vi hört här tidigare i dag -
målat upp tydliga motsättningar mellan å ena sidan
företagare och å andra sidan en politik i de mångas
intresse. Det här begränsar självklart möjligheten att
vidta riktiga åtgärder som skapar ett bättre klimat för
företag och företagande, eftersom det strider mot
partiernas affärsidé.
Den viktigaste fördelningspolitiska uppgiften i
dag är självklart att åstadkomma fler jobb i en hård-
nande internationell konkurrens. I en värld där na-
tionsgränserna spelar en allt mindre roll, där kapital
rör sig över gränserna blixtsnabbt, där människor
flyttar väldigt enkelt om de så vill och där företag
byter nationalitet väldigt enkelt ställs det naturligtvis
utomordentliga krav på varje nation att hävda sig i
den konkurrensen.
Politiker är inte de som skapar jobb. Vad vi i bästa
fall kan göra är att skapa ett klimat som gör att före-
tag, människor och kapital dras till vårt land för att
man tycker att det är där man kan utvecklas och fin-
nas. Och det är i den här konkurrensen som Sverige
finns.
Nu befinner vi oss då i en långvarig högkonjunk-
tur. Vi har gång på gång fått höra att det går bra, och
det gör det i många avseenden. Men därför spelar de
här oroande sysselsättningstalen en väldigt stor roll.
Fler människor måste komma i arbete inom nä-
ringslivet. Varför? Jo, näringslivet behöver förstås
expandera, och människor behöver få jobb, men det
behövs också för att vi ska kunna finansiera ökande
utgifter framöver. När det gäller sjukvården och äld-
reomsorgen, där andelen äldre äldre ökar kraftigt,
osv. behövs det mer pengar, och för det fordras fler
människor i arbete.
Människor som har utländskt ursprung eller som
har för svenskar ovanliga namn tillhör dem som har
det allra svårast att få jobb. Det här är ju inte enkelt
att åtgärda genom ett klubbslag i riksdagen, utan det
handlar väldigt mycket om opinionsbildning och
ansträngningar för att man ska få mötesplatser där
kontakter skapas över etniska skiljelinjer.
Många invandrare är småföretagare. De startar fö-
retag där ofta hela familjen och släkten är indragna i
ansträngningarna med att etablera sig. Ofta finns de i
tjänstesektorn. Här spelar naturligtvis företagsregler-
na en stor roll. Och skolan, utbildningen, spelar na-
turligtvis en enormt stor roll i de här sammanhangen
för att det ska bli ett sammanhållet samhälle där alla
människor kan höra ihop.
Sambandet mellan välfärd och företagande måste
klargöras av och för varje generation. Annars kom-
mer vi inte att förmå att upprätthålla ens en medioker
ekonomisk utveckling. Vi som politiker, företagsleda-
re, fackföreningsmänniskor, forskare och vad det nu
kan vara har här en uppgift att försöka förklara. Fö-
retagandets betydelse måste lyftas fram, inte minst i
skolan. Och även om det går att kortsiktigt göra sig
mer populär genom att tala om fördelning måste vi
också tala om hur den kaka som bakas ska bli större
och inte bara om hur den ska fördelas. Vi måste ta på
oss att förklara varför den senildementas vårdkvalitet,
operationsköernas längd och skolans kvalitet faktiskt
i stor utsträckning styrs av hur det går för Sverige i en
globaliserad värld.
I det sammanhanget återkommer jag till syssel-
sättningssiffrorna. Vad vill regeringen göra? Vad
föreslår regeringen konkret för att ändra på situatio-
nen med en alltför låg sysselsättningsgrad mitt under
en enastående högkonjunktur? Vad gör man för att
lyfta siffrorna, för att inte människor ska hamna vid
sidan om när lågkonjunkturen kommer?