Fru talman! Rubriken Integration uppfattas väldigt
ofta som att vi ska likforma människor. Vi ska alla bli
likadana. Jag tror att det är helt fel ingång. Det hand-
lar om att bryta vanmakt och utanförskap och i stället
skapa det som jag vill kalla ett innanförskap för oss
alla, där vi själva har samma makt och möjlighet att
påverka vår egen vardag och forma vårt eget liv.
Det är sannerligen svårt att vara fattig, men det är
ännu värre att inte kunna göra någonting åt det. Utan-
förskap och vanmakt är värre än de konkreta proble-
men.
Värdighet och vardagsmakt är vad vi måste upp-
nå. Det handlar om att ha pengar som räcker till det
viktigaste och som man har tjänat själv, men det
handlar också om att kunna bestämma över sådant
som är viktigt i vardagen, t.ex. barnens skola, var
man ska bo och hur man ska bo, vad inkomsten ska
användas till. I stället har vi en hel värld av fattig-
domsfällor, beroende, brist på möjlighet att besluta
om det som är viktigt för en själv, regelverk som
stänger människor utan tillräcklig styrka ute.
Integration - precis som jämställdhet - handlar
mycket om just makt. Makt får man först och främst
genom att ha ett eget jobb och genom att ha goda
kunskaper, dvs. genom skolan.
Det är inte bara jag som tror detta, utan det var
vad den storstadskommitté kom fram till som jag har
varit med och arbetat i. Den tillsattes av dåvarande
socialministern Ingela Thalén. Vi kom fram till att det
viktigaste var att människor skulle få makt över sin
egen vardag, att riva hindren till arbetsmarknaden, de
som behöver skolan bäst ska ha den bästa skolan. Det
var kommitténs slutsatser. Vi lade fram massor av
förslag. Ut ur detta kom tyvärr i stället mest bara en
massa löjliga projekt och en ny integrationsminister.
Vi var överens inom utredningen om att det be-
hövdes mer av ett förändrat tänkesätt och att man inte
kunde bita sig fast i systemet. Men socialdemokrater-
na biter sig fast i de system som stänger människor
ute, och i stället uträttas ett antal symbolhandlingar,
som t.ex. alla dessa projekt.
Tyvärr verkar tillsättandet av Mona Sahlin som
integrationsminister vara en av regeringens symbol-
handlingar. Genom åren har vi hört Mona Sahlin säga
en massa saker som jag nästan alltid håller med om.
"Ja, det är jättebra. Det är rätt." Det är magnetskolor,
sänkt skatt på tjänsteföretagande, förenklingar osv.
Men problemet är att Bosse Ringholm, Göran Pers-
son, Ingegerd Wärnersson och alla de ministrar som
har hand om varje sådan konkret sakfråga gör precis
raka motsatsen. Därför har vi en integrationsminister
som säger bra saker - ja, ibland kommer det ut lite
konstiga saker, t.ex. detta om kvotering - men de
statsråd som sitter på makten gör raka motsatsen.
Jag vill uppmana Mona Sahlin att ta fram Stor-
stadskommitténs betänkande och leta rätt på det ställe
där det står att i stället för att lägga livet till rätta ska
vi ta bort det som ligger i vägen för livet.
Där är skolan oerhört avgörande. I vårt delbetän-
kande Rosor av betong visade vi att barn och ungdo-
mar i de mest utsatta områdena har minst lika höga
ambitioner och förväntningar på sig själva, sin fram-
tid och sin utbildning som alla andra barn. Men nå-
gonstans går det snett. Utanförskapet förs vidare till
nästa generation, därför att de som behöver skolan
bäst har inte den bästa skolan.
En skola som tydligt har kunskap och lärande som
mål ger ökad jämlikhet därför att det ger barnen för-
utsättningar. De barn som har stöd hemifrån klarar sig
alltid, men de barn som behöver skolan för att nå
kunskaperna sviks. Det gäller särskilt barn med in-
vandrarbakgrund som dessutom behöver mycket
hjälp med svenskan. Olika undersökningar visar detta
jättetydligt. Det finns en lång rad exempel från
svenska skolor som lyckas alldeles utmärkt. Med
riktade satsningar och höga förväntningar kan elever
från utsatta miljöer nå precis lika goda resultat som
alla andra. Det är därför vi i Folkpartiet kräver en
radikal omläggning av skolpolitiken. Kunskap och
bildning måste uppvärderas. Görs inte det sviks de
barn mest som behöver skolan mest.
En jämlik skola ger barnen den allra bästa moro-
ten, nämligen en förväntan att de kan lyckas. Det är
därför vi kräver allmän förskola, att skolan ska höga
förväntningar och våga ställa krav, en stärkning av
läsning och svenskans ställning, möjlighet att välja
skola även för barn från utsatta områden, mag-
netskolor och en större satsning på skolor i utsatta
områden och bättre stöd till elever med särskilda
behov.
Fru talman! Jag tillhör inte dem som tror att sänkt
skatt är lösningen på alla upptänkliga problem. Men
när det gäller jobb, som är den andra viktiga hörnste-
nen i en integrationspolitik, är de höga svenska skat-
terna ett jätteproblem.
Nya samhällsföreteelser och gamla problem krä-
ver nya lösningar. Skattesystemet är uppbyggt för en
situation där man producerar varor, dvs. ett gammal-
dags manligt arbetsliv. Problemet är att detta påverkar
negativt kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden
och invandrares möjligheter på arbetsmarknaden.
Skatten på arbete och de höga marginaleffekterna i
låga inkomstlägen drabbar individerna. I stället för att
försörja sig själv blir man en börda. I stället för att
bidra till välståndet måste man få bidrag. Den höga
totala beskattningen på arbete gör att låg- och me-
delinkomsttagare måste betala mycket skatt och att
det är en hög arbetsgivaravgift. Fattigdomsfällorna
leder till att människor inte bara är fattiga utan har
mycket svårt att själva göra någonting åt det.
För att få dynamik och utvecklingskraft i samhäl-
let kan inte stora grupper låsas in i bidragsberoende.
Då måste det göras något även med skattesystemet.
Göran Persson sade häromdagen i partiledarde-
batten att de inte avsäger sig skatteinstrumentet. Det
var sannerligen dagens understatement. Sverige har,
återigen, världens högsta skattetryck, men omfördel-
ningen - det viktigaste argumentet - fungerar inte.
Låginkomsttagare i Sverige ligger lika fullt fyra från
botten i OECD. De höga skatterna gör inte att männi-
skor med låga inkomster ändå kommer upp till en
bättre möjlighet att försörja sig.
Det finns en annan aspekt på detta, nämligen att
skattesystemet är uppbyggt efter det gamla produk-
tionssamhället. Vi behöver kunna betala varandra för
vår arbetstid. Tid är det som många människor har
ont om, medan andra har alltför gott om det. Med den
höga skatten på arbete har vi gjort oss för dyra för
varandra. Vi har inte råd att anlita varandra profes-
sionellt. Varor blir billigare, medan tjänster blir dyra-
re. Det är ett jätteproblem. Ska man i grunden kunna
göra någonting åt den stora mängden människor som
står utanför arbetsmarknaden, måste man göra nå-
gonting åt den höga skatten på arbete. Fler människor
kan få en egen lön att leva på om skatten på arbete
sänks. Då går det inte att dogmatiskt bita sig fast i att
de höga skatterna är alltings lösning när de i själva
verket inte är det. Detta urartar ofta till en pigdebatt.
Jag är mycket glad att Mona Sahlin inte tillhör dem
som faller i den fällan. Problemet är att hennes kom-
pisar i regeringen gör det. Jag skulle vilja uppmana
Mona Sahlin att gå hem och jobba vidare med de
frågor som verkligen är viktiga. Sänkt arbetsgivarav-
gift. Skattereduktion för hushållsnära tjänster. F-
skattsedel åt alla som vill ha det. Sänkt inkomstskatt
även för låga inkomster. Riv fattigdomsfällor och
marginaleffekter så att människor kan få större möj-
ligheter att komma in. Det handlar om att i stället för
att lägga livet till rätta ta bort sådant som ligger i
vägen för livet.