Herr talman! Som stockholmare får man passa sig
lite grann när man deltar i en regionalpolitisk debatt.
Det är så lätt att bli beskylld för att raljera, att inte ta
problemen på allvar. Men jag med mitt lantliga för-
flutna kanske kan göra anspråk på att bli trodd när jag
säger att vi stockholmare förstår att glesbygden har
problem. Det råder ingen tvekan om det. Det råder
brist på arbete, brist på ungdomar, brist på vägar och
brist på mycket mer. Mot den bakgrunden är det
mycket tungt att konstatera att flera av de åtgärder
som vidtagits i syfte att ge glesbygden bättre förut-
sättningar ibland resulterar i dess motsats.
Det är inte bara hoten från växande vargflockar -
förlåt, det kanske var raljerande - som ökar i gles-
bygden. Även de ekonomiska hoten från tomma lä-
genheter ökar.
I förrgår offentliggjorde SABO, Sveriges allmän-
nyttiga bostadsföretags organisation, en rapport om
hur det faktiskt förhåller sig i de områden som har
förbyggt sig. 42 500 lägenheter beräknar SABO
kommer att vara tomma år 2010 därför att prognoser-
na för det framtida bostadsbehovet slagit fel eller
kommer att slå fel i 145 av de mest utsatta SABO-
företagen. Detta är inte gratis. Sammanlagt beräknar
SABO att det hela går på 28,8 miljarder kronor. SA-
BO har den principiella uppfattningen att staten på ett
eller annat sätt borde ta den kostnaden. Men kommu-
nala bostadsföretag är lika kommersiellt ansvariga
juridiska personer som vilket annat företag som helst.
Så det som ligger närmast till hands är naturligtvis
omfattande konkurser, kan man tycka!
SABO hävdar dock i rapporten att det borde vara
ett statligt ansvar att klara dessa förluster. Ser man det
hela principiellt kan det faktiskt finnas vissa argu-
ment för ett sådant synsätt, även om de kanske inte
håller ända fram. Den socialdemokratiska bostadspo-
litiken har varit en huvudanledning till att resultatet
har blivit som det har blivit. Den centraldirigerade
bostadspolitiken har lett kommunerna i en överpro-
duktion av lägenheter - kanske borde man säga förlett
kommunerna. I många kommuner har säkert ambitio-
nen varit att förleda bostadsproduktionen in i en
överproduktion av hyresbostäder på andra bostadsty-
pers bekostnad. Vad än orsaken är har det lett till en
allmän överproduktion av bostäder. Inte är det merite-
rande för den förda socialdemokratiska bostadspoliti-
ken.
Man kan naturligtvis inte heller frånkänna de en-
skilda kommunerna sitt ansvar för resultatet. De bor-
de inte ha låtit sig ledas av en ideologiskt ambitiös
statsmakt. Lika lite då som de bör göra det i dag.
Man kan också säga att det är styrelserna och fö-
retagsledningarna i dessa företag som brustit mest.
Aktiebolagslagen lägger ett tämligen tydligt och
självständigt ansvar på styrelseledamöterna. De har
brustit i marknadsansvar och inte i tid sagt nej till de
uppmaningar - stundtals uttalade som order - från
kommunfullmäktige och kommunstyrelser i dessa
kommuner. Investeringarna är nu förlorade pengar,
och ytterligare pengar kommer att förloras i samband
med kostnaderna för byggnadernas undanröjande.
Förlusten blir dubbel. Glesbygdskommunerna dignar
under det ekonomiska trycket. Gud give att man lär
sig av detta och drar de rätta marknadskonsekvenser-
na för framtiden.
Mycket har varit fel, men glesbygdens bo-
stadsöverskott är ett exempel på att regionalpolitik
inte endast är en fråga om större investeringar med
hjälp av skattepengar. Skulle man ta de pengar som
behövs för att fylla de förlusthål som jag nu talat om
blir det lika mycket pengar som Dennispaketet skulle
ha kostat, inte staten för det var ju huvudsakligen
bilisterna som skulle betala det. Men det stoppades ju
av den dåvarande socialdemokratiska politiken, vilket
i sin tur lett till att, förutom att trafiken i Stock-
holmsområdet nu inte fungerar, vi i Stockholm inte
har möjlighet att ta emot de glesbygdsbor som söker
sig till Stockholmsområdet för att få jobb och lön
eller av andra skäl.
Nu blev det alltså inte något Dennispaket. Trafi-
kapparaten är nedkörd. Stockholmarna får ägna 47
timmar eller en hel arbetsvecka mer årligen åt arbets-
resor än den genomsnittlige svensken.
Ingen järnvägsbana över Mälaren har tillkommit
på över 130 år.
För att få i gång ett omfattande bostadsbyggande
för dem som vill bo i Stockholm eller dess omedelba-
ra närhet krävs att man skaffar sig ett delvis nytt per-
spektiv på den centrala mellansvenska bebyggelsen.
Regionen visar redan i dag tendenser till tillväxt som
tar till vara de stora möjligheterna för ett flerkärnigt
bostads- och arbetsplatsområde runt Mälarens strän-
der.
De förbättrade järnvägarna och motorvägarna mot
Eskilstuna och Västerås är de första stegen mot en
sådan utveckling, och det är steg som redan har blivit
en framgång i form av stor resandeström på de nya
kommunikationerna. Men naturligtvis skulle en
mycket större effektivitet kunna åstadkommas för
detta kommunikationssystem om sammanbindningen
mellan Västerås och Eskilstuna gjordes tillgänglig för
höghastighetståg och om all motorvägstrafik gick
över Kvicksund.
Mälardalen skulle inom detta begränsade område
faktiskt kunna bereda goda alternativ till en alltför
koncentrerad bosättning och arbetsplatsetablering i
omedelbar anslutning till Stockholms stads nuvarande
jurisdiktionsområde.
Bostads- och arbetsplatsmiljöerna i detta område
är bland de mest attraktiva i norra Europa. Vi kan ta
vara på denna möjlighet och låta storstadsområdet
tämligen harmoniskt expandera - ett område där
många av dem som flyttat från glesbygden och också
framtida näringsbranscher kommer att kunna känna
sig väl till mods i en flerkärnig region med många
friområden.
Regionalpolitik, herr talman, är nämligen också
en fråga om hur man utan förlamande restriktioner
låter tillväxtregionerna utvecklas och hur de kan
kompletteras och stimuleras.