Herr talman! Jag vill börja med att tacka för svaret
och konstaterar att det inte blir något förbud mot
att inneha barnpornografi, varken nu eller efter
valet och i praktiken inte heller under i varje fall det
här århundradet.
Man kan ha hur mycket barnpornografi som helst.
Man kan köpa, hyra eller låna den helt straffritt.
Man får ha den hemma, och de som kommer hem
till innehavaren kan titta på den så länge det inte är
fråga om en offentlig visning. Brott blir det fråga
om först när man går utanför den närmaste
vänkretsen.
Herr talman! Man konstaterar i
Justitiedepartementet att varken
tryckfrihetsförordningen eller
yttrandefrihetsgrundlagen i dag tillåter
kriminalisering av innehav av barnpornografi. Det
förvånar mig inte, och jag har inte heller någon
invändning mot den tolkningen av våra gällande
grundlagar.
Men, herr talman, det som vi här i riksdagen hade
hoppats att översynen i Justitiedepartementet
skulle handla om var hur gällande lagstiftning
skulle kunna ändras så, att vi får lagar som
behandlar detta på ett önskvärt sätt. Det är
självfallet också därför som jag har framställt min
interpellation just nu. Jag är liksom
justitieministern mycket väl medveten om de regler
som gäller för grundlagsändring.
Det som har engagerat oss i denna fråga är just
analysen av på vilket sätt man skulle kunna ändra
lagarna. Justitieministern pekar på att
framställningen i många situationer faller under
brottsbalkens bestämmelser om sexualbrott. Jag
kan naturligtvis tänka mig att det finns tecknad eller
animerad film av detta slag där det inte är fråga om
brott, men sådana undantag kan vi här bortse från.
Jag vill ändå påstå att det här yttrandefrihetsbrottet
i princip alltid förutsätter ett annat brott.
Jag tycker inte heller att det finns några med dessa
jämförbara brott. Naturligtvis kan en viss handling
utvisa att det har skett ett brott av typen
urkundsförfalskning e.d., men detta är något
annat. Jag vill påstå att i de här aktuella fallen gör
sig varje person som tittar på skildringen skyldig till
en ny kränkning av barnet. Vi har såvitt jag kan
förstå inte andra exempel på något sådant i vår
lagstiftning eller i vår verklighet. Det borde därför
verkligen vara skäl att göra en särskild analys av
denna företeelse.
Jag vill fråga justitieministern: Var är analysen? Var
diskuterar man jämförbara brott, och var ser man
på vilken motsvarande lagstiftning man har i andra
länder? Som jag sagt har denna fråga tidigare
många gånger varit uppe här i kammaren, och det
har då hänvisats till den aktuella utvärderingen.
I det uppmärksammade målet i våras om
utlämnande från tingsrätten av allmänna
handlingar bestående av barnpornografiska alster
stod offentlighetsprincipen mot skyddet av barnet,
och det sades då tydligt från Justitiedepartementet
att man tog barnets parti, och man vidtog åtgärder.
Det var alldeles utmärkt, men om man hade haft en
lagstiftning mot innehav av barnpornografi, hade
problemet aldrig någonsin behövt bli aktuellt.
Situationer som vi i förväg inte kan förutse -- liksom
vi den gången inte kunde -- kan vi hantera om vi får
en sådan lagstiftning. Jag tycker alltså att följande
fråga till justitieministern kvarstår: Var finns
analysen?