Herr talman! Vad vi som har varit uppe i debatten
tycker har framgått ganska tydligt. Vi är hårt
engagerade i kampen mot den här verksamheten.
Vi känner oss upprörda över att Norge har sprungit
förbi oss -- nej, det gör vi väl inte; det är i och för
sig bra. Vi skulle åtminstone kunna ställa oss på
samma nivå som Norge när det gäller hanteringen
och innehavet av sådana här alster -- vi kanske
skulle kunna gå ett steg längre.
Jag anser således att det är nödvändigt att
kriminalisera också innehav av barnpornografi i
Sverige -- inte för min skull eller för de vuxnas skull,
utan för barnens skull, för deras framtid.
Jag anser inte att de argument som anförs mot en
kriminalisering håller, med tanke på de moraliska
och andra förpliktelser som vi har mot våra barn.
De skall kunna se upp till oss. Vi skall inte utsätta
dem för sådana här ruskigheter. Det hör till vår
skyldighet att hjälpa dem att slippa bli indragna i
sådant här.
Våra liberala lagar här i Sverige har inneburit att
Sverige har blivit en distributionscentral för
barnpornografiskt material, och det är ganska
nedslående. Spridning och produktion av
barnpornografi är inte tillåtet, men innehav är
tillåtet. Där måste vi sätta stopp. Jag anser att
samhället måste göra en tydlig markering.
Man kan köpa barnpornografiska alster utan
påföljd och utan risk. Efterfrågan ger inte heller
några motiv för att avstå från att stimulera till
ytterligare produktion, genom att verksamheten
har så stor köpkraft. Det är det som är det otäcka.
Genom att efterfråga barnpornografiskt material
gör sig köparna också skyldiga till uppmuntran av
fortsatt sexuellt utnyttjande av barn.
Som vi hörde tidigare, är lidandet inte slut för de
barn som utnyttjas i tidiga år, utan de kan falla offer
för illegala handlingar längre fram i livet. Barnet
bär också fysiska och psykiska ärr efter övergreppet
under resten av livet. De utnyttjade barnen tvingas
leva med vetskapen att bevisen för deras
förödmjukelse kan fortsätta att cirkulera under år
och årtionden.
Jag ställde en fråga till justitieministern, om hon
hade samma åsikt som Reidunn Laurén, som sade
att den fråga som vi nu diskuterar ingalunda är
avförd från dagordningen och att det finns
anledning att fundera vidare på den. Jag hoppas att
diskussionen i så fall har inneburit att man kommer
att fundera vidare i positiv riktning, för barnens
skull.