Herr talman! Jag börjar där statsrådet började. Min
jämförelse med andra länder utgör definitivt inte
någon begränsning. Det var ett exempel på sådant
jag saknar i departementspromemorian. Varför har
man t.ex. inte kastat ett öga på vårt västra
grannland Norge som har infört en sådan
bestämmelse?
Analysen bör bygga på frågan hur vi skall nå målet.
Jag delar den uppfattningen. Jag tycker att jag
saknar analysen. Det som statsrådet kallar en
analys är detsamma som statsrådet sade i sitt svar.
Svaret är alltså analysen. Mer omfattande är inte
analysen. Den består huvudsakligen av en
beskrivning av i dag gällande rättsregler. Jag skall
sträcka mig så långt till att säga att det är en mening
i svaret som förklarar varför förslaget avstyrks.
Meningen lyder: ''En kriminalisering av innehav av
barnpornografi skulle således kräva
grundlagsändringar, som skulle innebära väsentliga
avsteg från sedan länge tillämpade
tryckfrihetsrättsliga principer.''
Jag tycker att man inte har varit särskilt grundlig
angående denna fråga. Frågan som skall ställas i
dag är hur målen skall nås. Det finns t.ex. sådana
situationer som Ingegerd Sahlström beskrev. Det
går alltså inte att göra något. Polisen kan i olika
sammanhang träffa på mycket stora innehav av
barnpornografi. De kan inte göra något. Innehavet
är inte förbjudet. De som har tillgång till
pornografin kan göra vad de vill, t.ex. visa den för
sina vänner och bekanta -- och det är fullständigt i
överensstämmelse med vår lagstiftning. På det
sättet nås inte målen.
Detta är naturligtvis inte det enda vi skall göra för
att komma till rätta med det sexuella utnyttjandet
av barn. Det är självklart att det finns andra lagar
som också kan vara viktiga. Men denna diskussion
är till för att kunna täppa till en del av de kryphål
som finns.
När frågan har varit uppe till diskussion i riksdagen
har man bl.a. pekat på just dessa problem.
Statsrådet sade i kammaren den 16 mars att frågan
är mycket svårbedömd och rymmer ett flertal
problem av såväl rättslig som praktisk karaktär.
Vilka frågor av rättslig och praktisk karaktär
återfinns i departementspromemorian?
Statsrådet sade vidare att det kräver ingående
överväganden att se över möjligheterna att komma
åt ett av kryphålen. Statsrådet använder just det
uttrycket. Vilka möjligheter att komma åt
kryphålen har studerats? Om det vid
remissbehandlingen framkommer att någon annan
har gjort denna analys och faktiskt har hittat ett sätt
eller ett förslag att täppa till kryphålen, vilken
ställning kommer justitieministern då att inta?
Borde inte remissen ha föregått ställningstagandet
i Justitiedepartementet?