Fru talman! Vad är det som gör att människor när
det, som det heter, går bra för Sverige hamnar vid
sidan om, inte blir delaktiga i den utveckling som
andra grupper kan glädjas åt? Hur kan det komma sig
att stora grupper invandrare inte får arbete? Varför
tvingas många pensionärer, främst kvinnor, leva på
en ekonomisk nivå som inte med bästa vilja kan kal-
las anständig? Hur kan det komma sig att vart tolfte
hushåll tvingas leva på socialbidrag?
När den svenska skolan visar brister är det barn i
familjer där föräldrarna inte orkar eller kan ge det
nödvändiga stödet som drabbas hårdast.
När det svenska rättssamhället inte klarar sina
uppgifter är det de som bor i särskilt oroliga områden
som drabbas hårdast.
När sjukvården eller äldreomsorgen inte kan er-
bjuda en värdig vård och omsorg är det de som inte
har en tjock plånbok eller starka anhöriga som kan
ställa upp som drabbas hårdast.
De som har det väl förspänt klarar sig i regel.
Fattigdom handlar inte enbart om materiell fattig-
dom. Man kan också vara fattig när det gäller vänner
och kontakt med sina barn, fattig i den bemärkelsen
att man lider brist på trygghet på arbetsplatsen eller i
skolan om man t.ex. är mobbad. Fattig är förstås
också den som lämnar skolan utan att ha fått nödvän-
diga kunskaper. Även om det är enklast att komma
med snillrika lösningar på de ekonomiska problemen
får det inte hindra att vi diskuterar den långsiktiga
inriktningen på politiken.
Samhällsutvecklingen har under de senaste de-
cennierna letts av en strävan efter oberoende i för-
hållandet make-maka, barn i förhållande till föräldrar,
föräldrar i förhållande till barn, granne i förhållande
till granne. Detta har lett till att alla i dag är gränslöst
beroende av det offentliga. Det civila samhället har
trängts tillbaka genom en lång rad politiska beslut.
Det här gör de offentliga budgetarna extremt sårbara,
men vad som är värre är att många människor blir
beroende av en ofta nyckfull politik som berövar
människor den värdighet som ligger i förmågan att
försörja sig på eget arbete och möjligheten att styra
över sitt eget liv.
Vi kristdemokrater ser varje människa som en
unik varelse med unika förutsättningar, unika möjlig-
heter och behov - detta medan Socialdemokraternas
jämlikhetsideal har utvecklats till ett likhetsideal: Alla
människor är lika. När verkligheten dementerar detta
får man genom politiska beslut korrigera människor-
na så att de passar in i den här mallen.
I Sverige håller vi oss med världens hårdaste be-
skattning av låginkomsttagare. Anser socialministern
att det är rimligt att heltidsarbetande låginkomsttagare
ska tvingas till socialbidrag för att ha råd att betala
skatten? Jag anser det inte. Det är inte skatt efter
bärkraft.
Fru talman! Att åtgärda arbetslösheten och att re-
formera högskattesystemet tillhör de allra viktigaste
fördelningspolitiska uppgifterna. För socialdemokra-
terna förefaller det dock vara viktigare att bekämpa
rikedom än att bekämpa fattigdom. Varför är det
ofördelaktigt för undersköterskan att läsa vidare för
att bli sjuksköterska? När studielånen är betalda har
man knappast annat över än ett större ansvar på ar-
betsplatsen. Varför ska den som senarelägger inträdet
på arbetsmarknaden efter långvariga studier och där-
med på kortare tid än andra ska tjäna in sin livsin-
komst med precision drabbas av värnskatten, som gör
att han eller hon inte ens får behålla hälften av sin sist
intjänade hundralapp, om vederbörande nu inte råkar
vara utländsk expert och därmed får särskilda skatte-
regler, förstås?
Det finns otvetydiga samband mellan det närings-
politiska klimatet och den långsiktiga förmågan att
skapa eller upprätthålla en god nivå på offentlig ser-
vice. Socialdemokraterna brottas fortfarande med
resterna av en marxistisk föreställning som innebär
att varje förbättring av villkoren för företag och före-
tagande med automatik leder till motsvarande försäm-
ringar för oss som löntagare. Men det är inte på det
sättet. Det är inget nollsummespel. Alla vinner på att
näringslivet har sådana betingelser att nystartande och
expansion som leder till nya arbetstillfällen underlät-
tas. Det privatas andel av den totala ekonomin måste
öka för att vi ska klara de långsiktiga utmaningar som
vi har att hantera, men det innebär inte att den offent-
liga sektorns storlek minskar i faktiska termer utan
som andel av den totala ekonomin.
Fru talman! Det finns grupper vars ekonomiska
standard behöver och kan förbättras genom politiska
beslut. Det handlar om förstärkningar av pensionerna
för dem som inte har någon eller som har liten ATP.
Det rör skattesänkningar för låg- och medelinkomst-
tagare, och det gäller åtgärder för att förbättra klima-
tet för utbildning och företagande. De handlar också
om att långsiktigt bedriva en politik som ger mer av
beslutanderätt över den egna lönen och det egna livet
till alla medborgare och om att stärka det civila sam-
hällets strukturer.
I alla dessa avseenden står det nuvarande rege-
ringspartiet med en verktygslåda vars innehåll må-
hända var lämpligt i en annan situation, men som inte
duger för att lösa dagens problem.
(Applåder)