Fru talman! Kommer ni ihåg de som i skolan all-
tid skyllde ifrån sig: "Det var inte mitt fel! Det var
inte mitt fel."
Jag ska inte gå in på debatten om 80-talets speku-
lationsekonomi, den bankkris som jag fick ansvaret
att reda upp efter den socialdemokratiska regeringen.
Låt det vara förflutet, låt oss diskutera framtiden i
stället. Låt oss titta på Sverige som Sverige ser ut i
dag.
Det som Sverige behöver är självfallet en funge-
rande demokrati. Det innebär inte att allt ska be-
stämmas av politiker. Det är där det stora problemet
finns. När politiken blir så allomfattande som i Sveri-
ge i dag, kommer enskilda människor i kläm. Om
man tittar på hur politiken ser ut med Lars Engqvist
som sjukvårdsminister, är det de som har råd som kan
köpa en privat sjukförsäkring, därför att det system
som Lars Engqvist slår vakt om innebär att köerna
växer eftersom behoven inte får styra. Det är politi-
kerna som styr och bestämmer. Då blir det snett. Då
blir det köer. Vanliga människor har ingen chans att
köpa sig förbi köerna i Lars Engqvists Sverige.
Det är i Lars Engqvists och Göran Perssons Sve-
rige som man ändrar förmögenhetsskatten så att mil-
jardärer slipper betala förmögenhetsskatt, medan
pensionärer vars hus upptaxeras får betala både hög
fastighetsskatt och förmögenhetsskatt.
Det här är resultatet av att man låter politiken göra
för mycket. Det som skrämmer mig är att Lars
Engqvist talar om mer politik. Det skulle vara mer
bidrag och mer politisk styrning på än det ena, än det
andra hållet. Det var inte fråga om hur vi ska försöka
bygga ett Sverige där vi lägger grunden i den enskilda
människans egna kraft, egna förmåga att växa, hur vi
ska öka friheten för varje enskild individ och se till att
politiken verkligen står stark när den behöver stå
stark, att se till att vi har en sjukvård utan köer, att
koncentrera sig på en skola som fungerar. Nej, det är
politiken och makten som är det viktiga för socialde-
mokratin.
Fru talman! Arbetslösheten har långtifrån halve-
rats. Visst är den öppna arbetslösheten 4 %, men inte
i hela Sverige. Tar man hänsyn också till den gömda
arbetslösheten - eller kanske vi ska kalla det den
glömda arbetslösheten - de som finns i arbetsmark-
nadsåtgärder och utbildning, de som förtidspensione-
rades därför att jobben inte räckte till, rör det sig om
700 000 människor i Sverige som inte har den själv-
känsla som följer av att ha ett jobb. Många av dem
håller på att hamna i ett permanent utanförskap. Det
gäller alldeles särskilt de förtidspensionerade som
skulle kunna ha arbetat om bara jobben hade funnits.
Det här har att göra med att företagandets villkor inte
är tillräckligt bra, att hinder för många jobb fortfaran-
de finns. Det beror på att många har gett upp.
En stor del av dem som har ett arbete har så små
ekonomiska marginaler att de blir beroende och tap-
par kontrollen över sin vardag. Många kan inte ta sig
ur den situationen. Det de får av en ytterligare egen
insats räcker inte till. Vi får en fattigdomsfälla. Så blir
det när inte ens låginkomsttagare i Sverige får behålla
mer än en dryg tredjedel av vad de tjänar för eget
bruk och sedan drabbas av ytterligare marginaleffek-
ter.
LO-rapporten som kom för någon tid sedan visar
att skatterna i Sverige under de senaste tio åren har
minskat för dem som tjänar mycket genom socialde-
mokratisk skattepolitik och ökat för låginkomsttagare.
Det blir följden i en internationaliserad värld när man
ska ha kvar de höga skatterna. Då är det låginkomst-
tagare och normalinkomsttagare som drabbas hårdast.
Värre kan det bli.
I budgetpropositionen talar man om att det fak-
tiskt är problem med att behålla rörliga skattebaser.
Då måste man slå vakt om hög skatt på det som inte
rör sig så mycket. Var och en kan inse var det rör sig.
Kanske värst av allt är att man har urholkat skol-
politiken. Kunskap och bildning var kanske det vikti-
gaste medlet att bryta de gamla klasskranken. Låt mig
då citera ur en utredning som har kommit från Fi-
nansdepartementet om utbildningen som den ser ut i
Sverige i dag: "Ungdomsskolans resultat motsvarar
inte de uppsatta målen. Oacceptabelt många - - -
lämnar grundskolan utan den grundläggande bas-
kompetensen som krävs för såväl arbetslivet som för
att klara gymnasiestudierna. - - - Ungefär 30 procent
av gymnasieeleverna fullföljer inte sina studier inom
fyra år. Allt färre lämnar gymnasieskolan med behö-
righet för vidare studier."
Det räcker med det citatet. Orden talar för sig
själva.
Vi har i Sverige en situation där hundratusentals
och åter hundratusentals människor är inlåsta på
grund av arbetslöshet, på grund av att marginalerna
inte räcker för att klara kontrollen över sin vardag
även om man har ett arbete. Vi straffar ut många av
våra barn och ungdomar genom att skolan inte ger
dem de kunskaper de behöver. Värst drabbas de som
har sämst förutsättningar.
Fru talman! Det går att bryta utvecklingen och
bygga ett Sverige där ingen lämnas utanför. Men det
förutsätter att vi river hinder och ger var och en de
verktyg som behövs för att man ska kunna utnyttja
den kraft som finns i varje enskild människa, att vi
river hinder för jobb genom enklare regler för företa-
gande, genom att göra det lättare att anställa, genom
att se till att man kan försörja sig på sina egna ar-
betsinkomster och genom att bygga en skola som
grundas på de ursprungliga kunskaps- och bildningsi-
dealen.
Det är så, Lars Engqvist, man skapar social rör-
lighet. Det bygger på den enskilda människan, på
individen.
(Applåder)