Fru talman! Jag ska svara Lennart Daléus. Vi tar
ansvar för den politik som vi har fört sedan vi fick
ansvaret 1994. Vi gör det därför att vi kan redovisa
resultat som är mycket framgångsrika.
För att vi ska kunna utjämna klassklyftorna och
vidga friheten för den enskilde individen att välja sitt
liv är det tre faktorer som har en alldeles grundläg-
gande betydelse, och som faktiskt är beroende av
varandra. Det är möjligheten till arbete, ett välfärds-
system som omfattar alla och en aktiv fördelningspo-
litik.
När det gäller möjligheten till arbete, Lennart
Daléus, har regeringen varit mycket framgångsrik.
Sedan regeringen Bildt fick sparken och Bo Lundgren
tvingades avgå som skatteminister har 172 300 fler
människor fått arbete. Antalet personer i arbetsmark-
nadspolitiska åtgärder har minskat med 95 200 sedan
1994. Sysselsättningen fortsätter att öka, och den ökar
mycket kraftigt. Under de senaste tolv månaderna var
sysselsättningsökningen 121 000 personer. Inte sedan
1960-talet har sysselsättningen ökat lika snabbt. Detta
har naturligtvis stor betydelse för de människor som
drabbades värst under 1990-talets kris.
Jag ska påpeka för Göran Hägglund att detta har
spelat allra störst roll för invandrarna. Minskningen
av arbetslösheten är störst bland de utomnordiska
invandrarna. År 1997 var en tredjedel, exakt 33 %, i
den gruppen arbetslös. År 1999 hade denna siffra
minskat till 21 %, och i oktober i år var siffran nere
under 13 %. Bara under det senaste året har arbets-
lösheten för denna grupp minskat med nästan 40 %.
Det är viktigt att denna utveckling fortsätter och att
alla som vill och kan arbeta också får ett jobb.
Detta har också lett till att antalet socialbidragsta-
gare nu minskar mycket kraftigt. Enligt Socialstyrel-
sens senaste rapport är minskningen 11 % jämfört
med tredje kvartalet 1999 och 26 % jämfört med
tredje kvartalet 1997, då som ni vet socialbidrags-
kostnaderna var som högst. Socialbidragskostnaderna
minskar i samtliga län och under det senaste året i
fem av sex kommuner.
Moderaterna upprörs, med all rätt, över vad de fö-
redrar att kalla den nya fattigdomen. Men oron över
sociala orättvisor avspeglas inte alls i de förslag mo-
deraterna presenterar här i riksdagen. Här är det
tvärtom högerpolitik av gammalt känt märke. Mode-
raternas självklara svar på bristerna i skolan, vården
och omsorgen är sänkta skatter, inte ökade resurser.
Och det är skattesänkningar som gynnar högin-
komsttagare och bara till en liten del berör låg- och
medelinkomsttagarna. Det är alltså inte någon sen-
kommen insikt om behovet av ökad jämlikhet som
fått moderaterna att begära dagens debatt. Moderater-
na är fortfarande samma gamla parti med samma
gamla skattesänkningar för de välbeställda.
Jag påpekade i mitt inledningsanförande att Mo-
deraternas skattesänkningsförslag faktiskt innebär att
den som tjänar 50 000 kr i månaden får en skatte-
sänkning på över 7 000 kr, medan en låginkomsttaga-
re som tjänar 12 000 skulle få en skattelättnad på 160
kr i månaden. Jag tycker att Bo Lundgren som tidiga-
re skatteminister är skyldig ett svar: På vilket sätt
minskar detta klassklyftorna i det svenska samhället?