Fru talman! Är det för många som jobbar i indust-
rin? Är det för många som jobbar i skogsindustrin, i
kemiindustrin, i gruvorna och i stålindustrin?
Vad ska Björn Rosengren säga till industriarbe-
tarna i sitt eget län - gruvarbetarna på LKAB i Kiruna
och stålarbetarna på SSAB i Luleå? Hälften av den el
som förbrukas i de industrierna ska bort eller ersättas
med annat.
El är en av de viktigaste insatsvarorna för den
svenska basindustrin. Det är den industri som är rygg-
raden i det svenska näringslivet. Den svarar för stora
delar av finansieringen av den svenska välfärden och
direkt och indirekt sysselsätter hundratusentals män-
niskor. Basindustrin ligger utanför storstäderna. Den
har byggt och föder stora delar av de traditionella
Industrisverige: Bergslagen och Norrlandskusten.
Bara i mitt län arbetar 5 000 personer i elintensiv
industri.
Ta ett län som Dalarna, där jag är uppväxt. Där
finns Kvarnsveden och Domnarvet i Borlänge,
Avesta Polarit och Fors i Avesta. Eller ta Värmland,
med Skoghall utanför Karlstad, Grums, Hagfors och
Storfors. Är det orter där sysselsättningen är för hög?
Är det orter där skatteunderlaget är för stort eller
företagen för många? Det finns anledning att ställa
dessa frågor. Vad är skälet till att de här företagen
och de här regionerna ska få kraftigt försämrade vill-
kor när hälften av elen ska bort och ersättas med
annat?
Eller ta Sundsvall, med Kubal och Ortvikens pap-
persbruk. Ortviken är ett bra exempel på en industri
som håller en hel landsända i gång. Skogsbönderna
levererar massaved. Skogsarbetarna avverkar och kör
ut veden. Timmeråkarna transporterar den och pap-
persarbetarna bearbetar den och gör tidnings- och
journalpapper av den. Tidningspappersbruken är
bland de industrier som slukar allra mest el. Är det
skogsbönderna i Norrlands inland som har det för
bra? Eller är det skogsarbetarna, timmeråkarna eller
pappersarbetarna? Det är de som får bära bördan av
Björn Rosengrens energipolitik.
El är en viktig insatsvara i basindustrin. Det är en
del av den kalkyl som avgör var en ny anläggning ska
placeras. Vi har redan sett det i Degerfors, där Avesta
Polarit lägger ned metallurgin. I stället expanderar
man i Finland. Holmen Paper lägger sin nästa pap-
persmaskin inte i Sverige utan i Spanien. Priset och
leveranssäkerheten spelar en roll.
Häromveckan hade vi en hearing i näringsutskot-
tet om näringsklimatet. NUTEK, regeringens alldeles
egen myndighet, redovisade ett antal utmaningar: fler
nya företag, fler företag som växer och fler starka
regioner. Och så presenterade man sin rapport om
sårbara industriregioner.
Bland de regioner som man presenterade finns ett
stort antal som är direkt beroende av elintensiv indu-
stri: Filipstad, Smedjebacken, Ljusnarsberg, Oskars-
hamn, Lindesberg, Hylte, Grums, Hofors, Munkfors,
Boxholm och Oxelösund. Jag trodde att dessa sårbara
industriregionerna behövde bättre villkor, inte sämre.
Björn Rosengren kanske invänder och säger att
det står i propositionen att "energipolitiken skall bidra
till att stabila förutsättningar skapas för ett konkur-
renskraftigt näringsliv och till en förnyelse och ut-
veckling av den svenska industrin". Stabila förutsätt-
ningar, men dåliga. Förnyelse - ja - men är det bra att
basindustrin skadas och ersätts?
På vilket sätt gagnar det villkoren för företagsam-
het och jobb att hälften av den svenska elproduktio-
nen ska avvecklas eller ersättas med annat?
Så sent som den 4 oktober i fjol skrev regeringen i
skrivelsen om Barsebäck 2:
Riksdagens villkor för en stängning av Barse-
bäck 2 är inte uppfyllda. För ett normalår 2010 redo-
visar Energimyndigheten ett importbehov vare sig
Barsebäck 2 drivs vidare eller inte. Detta importbe-
hov ökar signifikant under torrår. Om 2005 skulle bli
ett torrår och Barsebäck 2 stängs skulle det ytterligare
kraftbehovet uppgå till 11 terawattimmar som skulle
behöva importeras.
Man skriver vidare:
Historiskt har nettoimporten som störst varit 6,1
terawattimmar, vilket inträffade torråret 1996.
Man klarade inte villkoren för att avveckla Barse-
bäck 2. Ändå vill man nu fortsätta att avveckla reste-
rande tio reaktorer.
Erfarenheterna av att avveckla Barsebäck 1 är att
det är dåligt och att det är dyrt. De direkta kostnader-
na för staten var 8,3 miljarder. Sedan tillkommer
ytterligare kostnader i form av minskade skatteintäk-
ter och kostnader för miljön. Det är klart att det då är
förståeligt att man väljer en annan modell, den tyska
modellen. Men vi ska komma ihåg att man i Tyskland
får bara 20 % av elen från kärnkraft.
Man försvarar sig med att detta handlar om en
uppgörelse med industrin. Vilken industri? Jo, kraf-
tindustrin. Men det är inte kraftindustrin som ska
betala elen. Vad regeringen förbiser är att kostnader-
na bärs av den elintensiva industrin och av konsu-
menterna. Det är de som får betala notan när Rosen-
gren avvecklar.
Fru talman! När regeringen presenterade proposi-
tionen en vecka innan riksdagen fick den sade Björn
Rosengren att avvecklingen kunde ta 30-40 år. Sam-
arbetspartierna protesterade, statsministern halverade.
Jag vill fråga: Vad är det som gäller? Är det 20, 30
eller 40 år? Eller är det bara journalisterna utanför
Riksdagshuset som får besked? Eller säger Björn
Rosengren och regeringen en sak för att lugna indust-
rin och Persson ger ett annat besked för att lugna
Vänstern både inom och utanför sitt parti? Vad är det
som gäller?
Erfarenheten av stängningen av Barsebäck 1 är att
kärnkraftselen ersattes med kolkondens. Man kan se
skorstenarna på de danska kolkraftverken från Mal-
mö. På den avreglerade och sammankopplade nord-
europeiska elmarknaden är kolkondens marginalpro-
duktion.
Varje stängt kärnkraftverk, eller för den delen
mindre vattenkraft vid ett torrår, kommer på margi-
nalen att ersättas med kolkondens. Nu skriver Björn
Rosengren i propositionen:
"Kärnkraften ska ersättas med effektivisering av
elanvändningen, konvertering till förnybara energi-
slag samt miljömässigt acceptabel elproduktionstek-
nik."
Jag vill ställa en fråga. Innebär den skitiga tyska
och danska kolkraften som ersatte Barsebäck 1 och
som kommer att behövas för att ersätta Barsebäck 2
en effektivisering av elanvändningen? Är det kon-
vertering till förnybara energislag? Är det miljömäs-
sigt acceptabel elproduktionsteknik?
Skulle man ersätta den svenska kärnkraften med
kolkondens skulle det ge ökade utsläpp med drygt 70
miljoner ton koldioxid per år. Det är mer än en för-
dubbling av de totala svenska utsläppen. En avveck-
ling av kärnkraften i förtid är inte förenlig med målet
att minska koldioxidutsläppen.
Jag vill fråga: På vilket sätt gagnar det miljön när
kärnkraften avvecklas och ersätts med importerad
skitig tysk och dansk kolkraft?
Det andra stora inslaget i propositionen är försla-
get om gröna certifikat. Certifikatsystemet handlar
inte om att stödja förnybar energi. I så fall skulle det
omfatta det mesta av vattenkraften. Certifikaten
handlar om att subventionera teknik och produktion
som inte bär sina egna kostnader. I klartext handlar
det om subventioner till olönsam teknik. Finessen för
regeringen är att subventionen inte syns i statsbudge-
ten utan drabbar hushållen direkt.
I propositionen sägs det att en av fördelarna med
certifikatsystemet är att det skulle bli konkurrensneut-
ralitet när det gäller stöd till förnybar elproduktion. I
nästa mening sägs det att eftersom vindkraften inte
klarar denna konkurrens måste vindkraften även fort-
sättningsvis ha ett särskilt stöd.
När t.o.m. det bästa argumentet, nämligen konkur-
rensneutralitet, inte längre håller behöver man inte
säga mycket mer.
Fru talman! Vi moderater ser tre stora frågor som
måste hanteras inom energipolitiken. Det är att skapa
möjligheter och förutsättningar att möta den ökade
efterfrågan på el, att hantera koldioxidproblematiken
och att klara effektproblematiken, dvs. hur man ska
klara toppbelastningen.
Det som föreslås i propositionen försämrar läget
på alla dessa tre områden. I stället för att skapa förut-
sättningar för att öka produktionen avvecklar man.
Det leder till ökade koldioxidutsläpp, inte minskade.
Och möjligheterna att klara effektproblemen minskar
när man avvecklar produktion.
Fru talman! Det finns inga miljöskäl för att av-
veckla kärnkraften. I stället tar miljön skada. Det
finns inga näringspolitiska skäl. I stället skadas nä-
ringsklimatet. Det finns inga säkerhetsskäl i dag.
Industrin skadas. Det kostar pengar och arbetsplatser
och förlorad välfärd. Ändå driver Persson och Rosen-
gren på.
Vattenfall, statens eget energibolag, har devisen
två hål i väggen. Regeringens energipolitik verkar ha
devisen två hål inte i väggen utan i huvudet.
(Applåder)