Herr talman! Jag är glad över att vi har en stor
enighet i den svenska riksdagen om vikten av frihan-
del och om behovet av stor öppenhet. Jag tror att det
är grundläggande för välfärdsutvecklingen i många
länder. Genom handel möts människor och idéer.
Kunskaper sprids snabbt. Det stimulerar den ekono-
miska, politiska, kulturella och vetenskapliga utveck-
lingen.
Handel bygger ju på frivilliga överenskommelser
och förtroendefullt samarbete. Till skillnad från krig
som bygger på att erövra byten bygger handel på att
åstadkomma utbyte. Mycket av demokrati, humanitet,
tolerans och fredligt umgänge människor emellan kan
sägas vara frukter av internationell handel. Handeln
medverkar också till att skapa ömsesidiga beroenden
och ökad integration mellan världens länder. Listan
på fördelar med internationell öppen och fri handel
kan göras lång. Så är det när handeln fungerar bra.
Det gör den kanske inte alltid.
Ändå hindras handeln av en rad tullar och regler,
och främst är det i-länderna som inte släpper in u-
ländernas produkter, t.ex. livsmedel och textilvaror.
Det är de enda exportprodukter som de har, och de är
grunden för deras utveckling.
Handelspolitiken är i högsta grad en politik som
sker på ojämlika villkor och som har skett på mycket
ojämlika villkor. Förändringarna går sakta, och det är
i-världen som dikterar villkoren. De rika länderna
kräver att de fattiga ska avveckla sina skyddstullar
och öppna sina marknader för import, men de är inte
lika villiga att göra samma sak för egen del. För Sve-
rige som frihandelsnation, som stor biståndsgivare
och som allmänt solidarisk med tredje världens länder
är stödet till de fattiga länderna för just handel en av
de absolut viktigaste frågorna. Jag vet att vi är ganska
överens om det.
Det är mycket komplexa frågor som kräver myck-
et av analys och kunskaper och en stor öppenhet för
u-ländernas önskningar. Ofta är det frivilligorganisa-
tionerna som har analyserat, jobbat väldigt mycket
och gått in i de här frågorna. De har varit väckar-
klockor när det gäller att inse att någonting är på
gång. Det kan ha varit någonting som vi har trott varit
bra men som sedan visat sig inte vara riktigt så bra
för u-länderna som man trodde från början.
Eftersom det har varit på det sättet finns det en
stor misstänksamhet från u-ländernas sida. Det är inte
alls underligt. Den yttrar sig t.ex. så att flera u-länder
inte vill att den kommande WTO-rundan ska handla
om några nya områden, vilket EU vill föra in. De vill
att tidigare överenskommelser ska implementeras
först. Det gäller t.ex. en sänkning av textiltullar och
en översyn av patentregelverket innan man går vida-
re. EU tycker att detta endast ska ske inom en ny
allomfattande runda. Implementeringsfrågorna tas
ständigt upp av många u-länder, men de får ingen
respons alls. Jag tycker att det är beklagligt för det
visar på den starkares övermakt.
Det är över huvud taget nödvändigt att skapa för-
troende mellan nord och syd när det gäller handels-
frågor. Vi minns trögheten att i EU få igenom det här
avtalet med de 48 MU-länderna, dvs. de minst ut-
vecklade länderna. De viktigaste produkterna fick ju
långa övergångsperioder. Nu tror flera u-länder att
EU kommer att använda FN-konferensen om MU-
länderna, som ska vara i Bryssel i maj, till att pressa
dem till att gå med på den här nya WTO-rundan på
nords villkor. De känner en sådan tveksamhet. Jag
kan förstå det också.
Jag kan ta något exempel där Sverige ändrat
ståndpunkt på grund av frivilligorganisationernas
påtryckningar och arbete. Det gäller t.ex. MAI-avtalet
om investeringar. Det var mycket ensidigt, men
många i Sverige trodde att det var ganska bra. Det
blev avbrutet, och man insåg att det faktiskt var gans-
ka ensidigt till i-ländernas och de stora företagens
fördel.
I debatten har patentavtalet TRIPS varit uppe.
TRIPS står för Trade-Related Aspects of Intellectual
Property Rights. Det berör immaterialrättens område.
Där finns ett liknade förhållande. Här skulle u-
länderna tvingas ta fram regelverk mycket snabbt för
att klara patentlagstiftningen. Det var helt omöjligt
för dem. TRIPS har orsakat en mycket stor debatt,
och jag är glad att Sverige insett vikten av att u-
länderna får tid på sig, att man tar hänsyn till deras
önskemål och att man också stöder dem i arbetet med
implementering. Jag tycker att det fortfarande finns
en rad frågetecken och osäkerheter om hur detta
kommer att fungera och vad det egentligen kommer
att innebära. Jag var inte med vid behandlingen av det
här betänkandet som skedde i näringsutskottet - själv
sitter jag i utrikesutskottet - men jag har läst detta och
känner starkt för reservation nr 4. Jag kommer alltså
att rösta för den vid voteringen. Jag känner också en
stor tveksamhet inför frågan om patent på liv.
Vi har också den aktuella debatten om läkemedlen
som fördes av Lars Ohly. Jag delar hans oro när det
gäller vad som kan komma att hända efter år 2005 när
WTO:s patentlagstiftning börjar gälla. Då kommer
troligen Indien att tvingas införa strikta produktpatent
som kommer att gälla i 20 år. Hur går det då med de
billiga läkemedlen? Jag skulle vilja att Leif Pagrotsky
kommenterar det och berättar hur han ser på den här
frågan. Jag tycker att tillgången till mediciner är en
oerhört viktig fråga mellan nord och syd. Vi vet att
pengarna till medicinsk forskning satsas i de rika
länderna. Det satsas också till mycket stor del på
välfärdssjukdomar som vi i den rika världen har. Det
satsas inte så mycket pengar på de fattiga människor-
nas sjukdomar. Att de fattiga människorna i syd inte
ska få tillgång till de mediciner som finns är fullstän-
digt oacceptabelt. Vi ska försöka att utjämna skillna-
derna i stället för att förstärka dem.
Jag studsade också till för en liten formulering i
betänkandet på s. 16. Jag har inte någon annan upp-
fattning där, men jag vill ändå kommentera det. Det
gäller exportsubventioner och skillnaden i hållning
mellan olika u-länder. Där framhålls det att u-länder,
t.ex. i Afrika, uppskattar exportstödet eftersom
världsmarknadspriserna på så vis sänks. På grund av
detta kan de importera livsmedel till ett något billiga-
re pris. De är alltså livsmedelsimportörer.
Jag studsar eftersom det visar vilken skandalöst
dålig jordbrukspolitik och livsmedelsproduktion man
har i de flesta av Afrikas länder. Det skulle man inte
alls behöva. Man har egentligen goda förutsättningar
att producera sin egen mat, men man har en så dålig
politik. Man har ofta också exportavgifter så att de
egna bönderna inte kan exportera. Man har också
tullmurar mellan sig osv. I många länder får de egna
bönderna inte mer än halva världsmarknadspriset för
sina produkter. Det gör att jordbruket inte kan existe-
ra. Det slås ut, och sedan importerar man i stället mat
från EU med exportstöd. Det är fullständigt sanslöst
egentligen.
Där har vi en stor uppgift att arbeta för att det blir
en öppnare handel också mellan de fattiga länderna.
Vi ska naturligtvis arbeta för att EU öppnar sina grän-
ser mot de fattiga länderna, men vi ska också arbeta
för att man öppnar sig mellan länderna. I vårt bi-
ståndsarbete måste vi arbeta för att man får en vetti-
gare jordbrukspolitik så att man blir nettosjälvförsör-
jande med mat. Jag tycker att det är en väldigt viktig
fråga. Det är minst 800 miljoner människor i världen i
dag som svälter. Det gör man egentligen helt i onö-
dan. Det är ett av de största hindren för utveckling.
Man kan säga att inget välstånd kan någonsin byggas
på tom mage. Man måste faktiskt kunna producera
sin egen mat och ha tillgång till mat.
Det var en liten parentes och en kommentar till
den skrivningen. Jag har ingen annan uppfattning. Jag
är glad över det här betänkandet som jag tycker är
väldigt bra i många stycken. Man har jobbat väldigt
bra. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet men
också bifall till reservation nr 4.