Herr talman! Det är kanske inte så vanligt att efter
en timmes debatt här i kammaren komma in i debat-
ten och tala om hur fint det var att höra på tidigare
talare från olika partier med en varierande grad av
oppositionell grundinställning. I dag ska jag ändå ta
mig den friheten.
Vad jag hört under den timme som jag har suttit
här och lyssnat på debatten gör mig faktiskt rätt glad,
och t.o.m. lite stolt - skulle jag vilja säga - över att
vara svensk handelsminister. Det säger jag inte minst
mot bakgrund av de snart fyra månader som gått med
Sverige som ordförande i EU och då jag har lett ar-
betet bland handelsministrarna.
Den breda samsyn kring grundläggande synsätt i
handelspolitiken som finns i den svenska riksdagen är
faktiskt unik. Detta är en oerhörd styrka för Sverige i
EU och i övrigt internationellt - en styrka för hela
Sverige.
Vad jag hört stärker mig i uppfattningen att han-
delspolitiken nu har en ännu viktigare roll än tidigare.
Vi har nya möjligheter men vi har också svåra, och
delvis även nya, utmaningar. Utrikeshandeln är en
central drivkraft i globaliseringen. Det gäller i vårt
eget land, i EU och, naturligtvis, i världen, globalt.
Handelns betydelse för tillväxt och välstånd i vårt
land är helt oomtvistad. Inom EU står det också klart
att ökad handel är en nödvändig drivkraft för den
modernisering som EU:s ledare beslutade om för ett
år sedan på toppmötet i Lissabon. Unionen ska ju bli
världens mest dynamiska och konkurrenskraftiga
kunskapsbaserade ekonomi för arbete och välfärd.
Även på global politisk nivå är insikten om han-
delns möjligheter viktig. Det övergripande målet, så
som det har formulerats av FN - att halvera andelen
fattiga i världen till år 2015 - kan bara nås med en
ökad öppen och rättvis handel. För mig och för de
allra flesta är det därför självklart att vi behöver mer,
inte mindre, handel.
Problemet är att för få länder deltar i dag i världs-
handeln, inte för många. Det är för lite öppenhet, för
lite reglerad handel, inte för mycket. Stora delar av
världshandeln är allt annat än fri.
Detta är en otillfredsställande situation som vi
måste förändra därför att den hindrar utveckling. Och
därför menar jag att det behövs en ny förhandlings-
runda inom ramen för Världshandelsorganisationen
så snart som möjligt. Detta är det viktigaste instru-
ment vi har för att åstadkomma möjligheter inte minst
för utvecklingsländerna. 800 miljoner människor i
världen svälter. Det är oacceptabelt. Vi kan inte inta
en attityd av förnöjsamhet och tvekan. Det räcker inte
att blicka tillbaka och beklaga det otillräckliga.
Mot bakgrunden av att jag har detta synsätt blir
Miljöpartiets attityd, att vi har mer att vinna på att
vänta och hoppas att status quo består än att otåligt
gripa oss an denna viktiga uppgift, för mig svår att
smälta.
Jag är den första att erkänna att Världshandelsor-
ganisationen inte är perfekt, men den är vad vi med-
lemsländernas regeringar gör den till och har gjort
den till. Det är riktigt att de stora aktörerna tidigare
inte har tagit tillräcklig hänsyn till utvecklingsländer-
nas intressen. Det råder inget tvivel om att de rika
länderna hade större inflytande än de fattiga i Urugu-
ayrundan, precis som Lars Ohly och andra har be-
skrivit här. Så var det.
Världen är fortfarande orättvis men, vill jag påstå,
det finns ljuspunkter. Sedan WTO bildades 1995 har
medlemskapet breddats rejält. Två tredjedelar av
medlemsländerna är i dag utvecklingsländer. Kina
kommer inom kort att vara medlem, och Ryssland
bedriver nu allt intensivare förhandlingar om med-
lemskap. Det är viktigt både för de själva och för oss i
omvärlden att dessa gigantiska länder omfattas av det
system av lag och ordning och rättssäkerhet inom
världshandeln som WTO-regelverket innebär. Det är
också viktigt att de får möjlighet att sitta med vid
bordet och påverka världshandelns framtida villkor,
dem som vi ju fortsätter att precisera, bestämma och
vidareutveckla.
Synen på handelns betydelse för utveckling har
tagit viktiga steg framåt. Detta tillsammans med en
ökad internationell mobilisering för rättvis handel har
stärkt utvecklingsländernas politiska position. Likaväl
behövs det fortfarande ett fortsatt reformarbete, själv-
klart, inte minst kraftfullt tekniskt stöd till utveck-
lingsländerna. Vi behöver nya beslut om rättvisare
regler och reformer där allas intressen tas till vara och
förutsättningarna görs mer likvärdiga. Jag är överty-
gad om att en ny och bred förhandlingsrunda inom
WTO är det mest effektiva instrument som vi har för
att åstadkomma större rättvisa. Det är möjligt att det
går att tänka ut andra och bättre instrument som
skulle kunna finnas, men detta är för mig det mest
effektiva instrument som finns och som vi har till-
gång till nu. Det är den viktiga och avgörande poäng-
en för mig.
Vi måste åtgärda rådande obalanser, och vi måste
undvika att nya uppstår. Därför är det inget alternativ
att avstå från att starta en ny förhandlingsrunda i tron
att passivitet snabbare ska leda till förändring. Status
quo cementerar snarare ojämlikhet och orättvisor,
vilket främst drabbar utvecklingsländerna. Utan en
runda kommer inte utvecklingsländerna att få något
alls. Vi må hysa förhoppningar om den bästa av värl-
dar där de rika delar med sig till de fattiga, men verk-
ligheten är tyvärr dystrare än så.
I min roll som ordförande för EU:s handelsminist-
rar har jag fått färska erfarenheter av vilken kraft som
behövs för att få det starka egenintresset att ge vika
om än för den allra bästa av gärningar. När vi tillträd-
de vårt ordförandeskap tog vi genast tag i frågan att ta
bort alla handelshinder för de fattigaste länderna, ett
beslut som inte skulle ha någon omedelbar och om-
välvande effekt på något enda medlemsland inom
EU. Inte på något enda medlemsland skulle detta få
en så stark effekt att man skulle tala om någon sär-
skild omvälvning. Men trots det visade sig motståndet
så starkt att det länge såg ut att vara helt omöjligt att
fatta något beslut alls om detta.
Ett hårt arbete tillsammans med kommissionen,
och i slutskedet faktiskt också med FN:s generalsek-
reterare Kofi Annan, gjorde dock att vi till slut lyck-
ades få ett beslut som är unikt i sitt slag och manar
andra länder till efterföljd, även om - det måste vi
medge - det inte blev så ambitiöst som jag tror att
alla här i kammaren är överens om att vi från svensk
sida gärna skulle ha sett. Men det blev ändå unikt i
världen. En stor aktör på handelsarenan sätter en
definitiv slutpunkt för tullar och kvoter för varor från
de allra fattigaste länderna. Det har inte skett förut,
och detta manar andra länder till efterföljd.
FN:s generalsekreterare Kofi Annan och andra le-
dare som Världsbankschefen James Wolfensohn,
Valutafondschefen Hans Köhler och nu senast USA:s
riksbankschef Allan Greenspan kräver nu att andra
länder snart och snabbt ska följa i EU:s spår. Det här
är opinionsbildare som vi inte är vana vid att se upp-
träda på detta enade och kraftfulla sätt för att driva på
opinionen i andra länder att ge avkall på de kortsikti-
ga egenintressen till förmån för den här typen av
solidaritetsåtgärder. Detta är kanske en dynamik som
nu har startats av vårt beslut som kan göra att vi får
än större effekter på de allra fattigaste länderna i
världen.
Sverige driver aktivt på att EU självt ska fatta be-
slut där så är möjligt utan någon runda, t.ex. på te-
koområdet. Men ensidiga åtgärder har begränsad
räckvidd. Det är bara inom ramen för en runda som vi
tillräckligt kraftfullt kan angripa andra områden som
verkligen är av betydelse för utvecklingsländerna,
exempelvis handeln globalt med mat och kläder. Jag
vill inte ta på mitt ansvar att vi ska sitta och vänta på
att de rika länderna enbart av godhet ensidigt ska
öppna sina marknader, dessutom i så fall på ett sätt
som kanske kan återkallas om det blir regeringsskifte
eller lågkonjunktur eller opinionssvängningar så att u-
länderna inte kan räkna med att det definitivt är värt
att satsa på att bygga ut sin kapacitet, marknadsföring
osv. Om vi gör det här, så är det inte bara att det vore
effektivt om det blir genomfört, vi riskerar också att
vi får vänta väldigt länge innan något blir genomfört
över huvud taget, alltför länge för att det ska hjälpa
dem som skulle ha en möjlighet att ta sig ur sin fat-
tigdom om EU, USA, Japan och andra rika länder på
allvar öppnade sina marknader för u-ländernas pro-
dukter.
Låt oss heller aldrig glömma bort att borttagandet
av hinder för import till vår, dvs. EU:s, marknad inte
enbart gynnar u-länderna utan faktiskt också oss
själva. Importen blir billigare, konsumenterna och
samhällsekonomin blir vinnare, löntagarna blir vinna-
re. Vi tar ytterligare steg i den modernisering som
EU:s ekonomier så väl behöver, men utan en runda
riskerar vi att gå miste om många av de mark-
nadsöppningar som vi vill se i EU.
Synen på WTO beror i hög grad på i vilken ut-
sträckning organisationen i konkret handling kan visa
att den engagerar sig och kan bidra till rättfärdiga
lösningar på svåra globala problem.
Ett aktuellt exempel är kampen mot hiv och aids.
Fungerande sjukvård och hälsovård är naturligtvis a
och o både för att förebygga sjukdom och för att
vårda de redan sjuka. Men tillgång till mediciner är
också livsviktigt. Alltför länge har läkemedelsföreta-
gen sålt sina mediciner lika dyrt i utvecklingsländerna
som i västvärlden. De har hänvisat till höga forsk-
ningskostnader och skyddat sig bakom patenträtten.
Men detta är en rättighet som vi medborgare kräver
måste användas med omdöme och förnuft för att
förtjäna vår respekt och vårt försvar.
När Sydafrikas regering stiftade en lag för att
kunna importera billiga kopior av läkemedel till sina
nästan 5 miljoner hivpositiva försökte, som vi alla
vet, de internationella läkemedelsföretagen gemen-
samt sätta stopp för det här. Omvärlden reagerade
starkt - det är självklart - och i går drog företagen
tillbaka sina stämningar. Sydafrikas regering och
läkemedelsföretagen har nu träffat en överenskom-
melse som innebär att sjuka ska kunna få billig medi-
cin och företagen i gengäld behålla sina patent.
Läkemedelsbolagen har ett ansvar, inte bara för
sitt eget renommé, sitt eget anseende, sitt eget goda
rykte och för sitt namn utan faktiskt också för hela
patentsystemets legitimitet och därmed, menar jag,
för hela patentsystemets överlevnad. Det behövs
respekt hos allmänheten för att det här systemet ska
kunna överleva. Men det ska då vara ett patentsystem
som är värt att försvara. Ett patentsystem är oerhört
viktigt. Vi behöver ett bra patentsystem, ett system
som är så bra att det förtjänar att försvaras.
Patent är, som vi säkert är överens om, nödvän-
digt för att främja så gott som all nödvändig kreativi-
tet och idéutveckling i samhället. Det gäller inte
minst i det kunskapsbaserade samhället.
I dag är förfalskningar och piratkopior ett stort
och ökande problem. Ofta är det kopplat till annan
brottslighet, och dåliga kopior av exempelvis reserv-
delar till flygplansmotorer och andra viktiga produk-
ter hotar människors hälsa och säkerhet i Europa, i
Sverige, i hela världen.
Nästa vecka kommer den svenska regeringen att
anordna en internationell konferens i Stockholm för
att utveckla det internationella samarbetet i kampen
mot detta viktiga problem. Men för att vi ska kunna
engagera oss i detta krävs det ju att de som drar fördel
av ett bra patentskydd inte missbrukar det, hårdrar
otydligheter i WTO-reglerna för att driva omoraliska
krav gentemot de fattigaste ländernas sjuka männi-
skor.
Ett annat exempel som jag vill nämna är samban-
det mellan handel och arbetsvillkor. När vi ser i me-
dierna hur företag som drar nytta av handelssystemet
låter anställda i andra länder arbeta under vidriga
förhållanden kan vi inte bara blunda för att vi sysslar
med handelspolitik. Vi kan inte blunda som medmän-
niskor, som konsumenter och som politiker. Vi har en
skyldighet att arbeta för mänskliga rättigheter i ar-
betslivet, och det gör vi också som handelsministrar,
även om det lite lösryckta citatet från mitt tal i Bir-
mingham lät som att jag som handelsminister tycker
att vi ska hålla fingrarna borta. Det tycker jag inte,
men jag kan förtydliga detta senare om det behövs.
Diskussionen om handel och mänskliga rättigheter
i arbetslivet i anslutning till WTO har redan gett po-
sitiva resultat. Sedan 1995 har antalet länder som har
ratificerat samtliga ILO:s konventioner om grundläg-
gande mänskliga rättigheter i arbetslivet fördubblats.
Dessa konventioner gavs ökad tyngd genom den
deklaration som ILO antog 1998. Dessutom har en ny
konvention om förbud mot den värsta formen av
barnarbete kunnat tillkomma. Jag är säker på att
WTO-diskussioner har bidragit till de positiva resul-
taten.
Vi går nu vidare genom att arbeta för en fördjupad
dialog om handel och social utveckling som inklude-
rar mänskliga rättigheter i arbetslivet. I dialogen vill
vi att ILO, WTO och andra relevanta internationella
organisationer ska delta, och vi vill att denna dialog
ska föras parallellt med en ny förhandlingsrunda.
Tyvärr är det många u-länder som befarar att en
sådan dialog ska få protektionistiska konsekvenser.
Det är därför oerhört viktigt att vi tydligt markerar att
vi inte är ute efter att skapa instrument som kan tas
över av protektionistiska intressen, utan att våra av-
sikter är andra.
Handelspolitiken kan inte och ska inte utformas i
ett vakuum. Den tid är förbi när handel sågs som en
strikt ekonomisk fråga som varken berörde andra
områden eller berördes av andra områden, eller för
den delen behövde debatteras i Sveriges riksdag. Det
har inte skett så ofta i det förflutna. I dag kan vi inte
kosta på oss ett sådant synsätt.
I globaliseringens tid handlar det alltmer om att
förmå våra instrument att dra åt samma håll. Sam-
stämmighet eller koherens är avgörande för hur kraft-
fullt vi kan åstadkomma förändringar. Hur väl sam-
spelet kan fås att fungera mellan handel, miljö och
social utveckling avgör om vi kan åstadkomma väl-
stånd för alla, demokrati, mänskliga rättigheter, bättre
miljö och inte minst fred.