Herr talman! I dagens betänkande berömmer sig de borgerliga regeringspartierna av de drastiska försämringarna av arbetslöshetsförsäkringen. I betänkandet slår regeringspartierna rent av fast att "förändringarna i arbetslöshetsförsäkringen är den av regeringens arbetsmarknadsreformer som i högst grad bidrar till minskad arbetslöshet".
Det är ett intressant påstående med tanke på att arbetslösheten enligt regeringens vårbudgetproposition, som vi fick bara häromdagen, har stigit från 6,6 procent i september 2006 till ungefär 8 procent i dagsläget. Under samma period har dessutom antalet långtidsarbetslösa ökat med nästan 100 000 personer. Antalet personer som har varit arbetslösa i mer än två år har fördubblats på bara två års tid.
Då kan man inte låta bli att ställa sig frågan exakt hur katastrofalt ineffektiva resten av regeringens reformer har varit om nu försämringen av a-kassan betecknas som den mest framgångsrika i kampen mot arbetslösheten.
Den bistra sanningen är att regeringens jobbpolitik, hur man än räknar, har misslyckats. Det har inte fungerat att minska arbetslösheten genom att utförsäkra sjuka och arbetslösa, genom att strypa möjligheterna till fortbildning och omskolning och genom att avskräcka de arbetssökande med förnedrande arbetsmarknadsåtgärder.
Det har inte lyckats, för det är i grunden fel tänkt. Det är inte bristen på arbetsvilja på grund av för generösa ersättningssystem som är orsaken till den höga arbetslösheten.
Det är en misslyckad ekonomisk politik, en helt obefintlig näringspolitik, en brist på långsiktiga investeringar och en helt undermålig utbildningspolitik som ligger bakom den höga och stigande arbetslösheten i Sverige. Det som behövs för att på allvar bekämpa arbetslösheten är en ökad efterfrågan på arbetskraft. Och det är en utbildningspolitik och en arbetsmarknadspolitik som ger människor de kunskaper som de faktiskt behöver för att kunna ta plats i arbetslivet.
Till skillnad från regeringen vill Vänsterpartiet bekämpa arbetslösheten med satsningar på just sådana åtgärder. Vi vill investera i bostäder, infrastruktur, energieffektivisering och bättre kvalitet i skolan och omsorgen. Vi vill också satsa på fler platser i yrkesutbildningar och bättre möjligheter till omskolning och fortbildning, både för dem som är arbetslösa och för dem som har jobb men som vill gå vidare till någonting nytt.
Herr talman! Vänsterpartiet värnar också om den svenska modellen, där parterna tecknar avtal om löner och arbetsvillkor. Den modellen förutsätter starka fackföreningar och löntagare som är trygga nog att våga ställa krav och hålla ihop mot försämringar av löner och arbetsvillkor, också i dåliga tider.
En arbetslöshetsförsäkring som ger alla löntagare inkomsttrygghet vid arbetslöshet är en helt omistlig del i den här modellen. En bra arbetslöshetsförsäkring understöder nämligen de avtalade lönenivåerna och förhindrar lönedumpning.
En bra arbetslöshetsförsäkring i kombination med en aktiv arbetsmarknadspolitik understöder också en positiv strukturomvandling som utvecklar ekonomin och kvaliteten i arbetslivet. Det tycker vi är någonting positivt. Dessutom dämpar en bra arbetslöshetsförsäkring de samhällsekonomiska effekterna av lågkonjunkturen genom att upprätthålla köpkraften hos dem som blir arbetslösa.
Med andra ord: Förutom det allra mest uppenbara för var och en, nämligen att det ska vara en skälig levnadsnivå vid arbetslöshet, är en bra arbetslöshetsförsäkring också en viktig beståndsdel i en fungerande samhällsekonomi.
Det är bara att konstatera att den lilla spillra som finns kvar av den svenska arbetslöshetsförsäkringen inte längre förmår fylla någon av de här funktionerna.
De differentierade avgifterna och de orimliga kvalifikationskraven har lett till att andelen arbetslösa som har rätt till ersättning har minskat från 80 procent 2006 till runt 30 procent i dag. En klar majoritet av de arbetslösa i Sverige i dag saknar alltså helt ersättning från a-kassan. Och de som ändå får ersättning får inte någon vidare valuta för sina inbetalda avgifter.
Taket i försäkringen ligger i dag ganska exakt 10 000 kronor under genomsnittslönen för en heltidsarbetande. Inte ens i de mest lågavlönade yrkena har en heltidsarbetande med genomsnittlig lön en teoretisk chans att få ut 80 procent av tidigare lön från a-kassan. I verkligheten är det någonstans mellan 3 och 4 procent av dem som har förlorat ett heltidsjobb som får ut 80 procent i ersättning i dag.
Det här sammantaget gör den svenska arbetslöshetsförsäkringen till en av de sämsta i hela OECD-området.
Det är fullständigt obegripligt hur regeringspartierna kan hävda att den här situationen är ett tecken på att arbetslöshetsförsäkringens roll som omställningsförsäkring har stärkts.
För vem då?
Lika märkligt är det att samma partier som har genomfört alla de här försämringarna påstår sig vara angelägna om att fler nu ska vara berättigade till en trygg inkomstförsäkring. Varför då? Det är ju ni som har saboterat försäkringen, som tidigare var en ganska stabil inkomstförsäkring.
Ännu märkligare blir det när man ser hur de här partierna kategoriskt avfärdar alla förslag om sänkta medlemsavgifter, generösare kvalifikationsvillkor och högre ersättningstak. Utan åtminstone någon av de här delarna finns det ju inga som helst utsikter att erbjuda just fler människor en inkomstrelaterad ersättning.
Den enda förändring som regeringspartierna faktiskt är överens om att man vill genomföra är att göra det obligatoriskt att vara med i inkomstförsäkringen. Om det förslaget genomförs utan några andra förändringar av regelverket skulle det i dagsläget innebära så gott som ingenting. Det skulle innebära att de 36 000 personer som i dag får ersättning från grundförsäkringen skulle ha en möjlighet att få en något förhöjd ersättning. Det är nämligen de som har uppfyllt de kvalifikationsvillkor som finns för att få en ersättning men som inte är med i en a-kassa.
Det är alltså 36 000 av de närmare 200 000 arbetslösa som står utanför a-kassan. De skulle möjligtvis kunna få en lite högre ersättning. Men för den stora majoriteten av de oförsäkrade arbetslösa skulle ett obligatorium inte innebära rätt till någon som helst arbetslöshetsersättning. Däremot skulle de tvingas betala en avgift till en försäkring som de inte alls kan utnyttja.
Vad regeringen skissar på, sammantaget, är över huvud taget inte en inkomstrelaterad arbetslöshetsförsäkring för alla, utan det är en ganska dålig grundtrygghetsförsäkring som uteslutande riktar sig till dem som redan är väletablerade på arbetsmarknaden men som även de som är oetablerade på arbetsmarknaden ska tvingas betala en avgift till.
Herr talman! Vänsterpartiet har presenterat en lång rad förslag på förbättringar och förenklingar av arbetslöshetsförsäkringen. Vi vill nämligen att alla som jobbar ska ha tillgång till en inkomstförsäkring värd namnet.
Det bästa sättet att uppnå det är att ha låga avgifter, så att alla har råd att betala avgiften. Det handlar också om att ändra kvalifikationsvillkoren, så att man tar hänsyn till hur arbetsmarknaden faktiskt ser ut och så att människor har en chans att kvalificera sig för ersättning även om de råkar vara sjukskrivna en dag. Sedan handlar det om ett tak som faktiskt ger de allra flesta löntagare en ersättning på 80 procent och som följer löneutvecklingen genom en indexering, så att man inte hela tiden halkar efter.
De här förslagen skulle göra det både överkomligt och framför allt meningsfullt för betydligt fler att gå med i en a-kassa. Och det skulle ge en väsentligt större andel av de försäkrade en inkomstrelaterad ersättning och göra de dyra och orättvisa tilläggsförsäkringarna överflödiga. Kort sagt: Det skulle skapa förutsättningar för en sammanhållen och solidariskt finansierad arbetslöshetsförsäkring som är tillgänglig för alla löntagare.
Men vi har också en del andra förslag för att förbättra försäkringen som vi tar upp i det här betänkandet. Vi vill också göra det möjligt för människor att vidareutbilda sig och ta fackliga och politiska uppdrag utan att riskera att förlora rätten till a-kasseersättning. Det borde vara en självklarhet i ett demokratiskt samhälle, men så ser det faktiskt inte ut i dag.
Däremot vill vi inte förändra systemet med a-kassor, för a-kassorna fungerar i grunden väldigt väl. A-kassorna har en effektivare och mer rättssäker hantering av sina utbetalningsärenden än exempelvis Försäkringskassan. A-kassornas branschkännedom och den naturliga kopplingen mellan fack och a-kassa är också någonting som vi värnar om och vill behålla.
Däremot finns det mycket som kan bli bättre även i a-kassornas hantering. Vi vill minska administrationskrånglet, som har uppstått efter regeringens försämringar i försäkringen.
Detaljkraven när det gäller vad som ska redovisas för att man ska ha rätt till ersättning är i dag så orimliga att en majoritet av arbetsgivarna misslyckas med att fylla i arbetsgivarintyget på rätt sätt. Det skapar helt onödiga väntetider, stora kostnader och administrativt krångel med att skicka blanketter fram och tillbaka. Därför menar vi att det vore rimligare att införa enklare beräkningsmodeller som skulle öka förutsägbarheten och effektiviteten i handläggningen.
Med samma motivering anser vi också att a-kassorna bör ta över utbetalningen av aktivitetsstödet. Även det skulle förenkla, och det är också helt rimligt eftersom det ändå är a-kassorna som räknar ut ersättningsnivån och som redan har alla system på plats för att sköta utbetalningarna.
Sammantaget vill vi alltså inte bara förbättra själva försäkringens innehåll. Vi vill också minska byråkratin och administrationen i så hög grad som möjligt - tvärtemot regeringen, får man väl säga, som rimligen skulle behöva bygga upp en ganska omfattande ny byråkrati för att kunna administrera sitt obligatoriska försäkringssystem. Det ska bli spännande att höra vad de borgerliga ledamöterna har för tankar kring hur ett sådant obligatoriskt system egentligen är tänkt att fungera.
Herr talman! Jag tror att det är uppenbart att det finns väldigt tydliga skillnader i synen på arbetslöshetsförsäkringen och vilken roll den spelar för enskilda människors trygghet, för lönebildningen, för samhällsekonomin och för arbetsmarknaden.
Jag ska inte trötta utskottet med att redogöra för alla de förslag till förbättringar och förenklingar av försäkringen som Vänsterpartiet presenterar i det här betänkandet. Jag står självklart bakom alla Vänsterpartiets förslag, men jag nöjer mig med att yrka bifall till reservation 3 och lämnar därmed vidare till nästa talare.
(Applåder)