Herr talman! I justitieutskottets betänkande nr 19
behandlas frågor om anslag till polisväsendet, men
utskottet har också tagit ställning till ett stort antal
motioner som bl.a. rör åtgärder mot ekonomisk
brottslighet och en del andra lagstiftningsfrågor
med anknytning till polisväsendet.
Jag vill börja med att säga några mer allmänna ord
om polisväsendet för att sedan i huvudsak ägna mig
åt åtgärderna mot den ekonomiska brottsligheten.
Det står fullständigt klart att det behövs en modern
och effektiv polis i Sverige om vi skall ha framgång
i det brottsbekämpande arbetet. Polisens roll och
verksamhet i samhället är av stor betydelse för
medborgarna. En välorganiserad och effektiv polis
bidrar i hög grad till medborgarnas välfärd och
känsla av trygghet och säkerhet. Dagens
polisverksamhet präglas av såväl positiva som
mindre positiva inslag. Ambitionerna är högt
ställda, och vi har en i grunden välutbildad och
välutrustad polis.
Det återstår emellertid en hel del innan vi kan säga
att polisen fungerar så bra som vi vill att den skall
fungera. Alltför få brott klaras upp. Polisen är inte
tillräckligt synlig i vardagslivet. Organisationer och
verksamhetsformer behöver anpassas bättre till en
ny tids brottslighet och brottslingar. Den tekniska
utvecklingen på en mängd områden ställer ökade
krav på såväl polisens utrustning som
arbetsmetoder.
Mot den bakgrunden är det bra att regeringen på
socialdemokratiskt initiativ har tillsatt en
polisutredning. Utredningens uppdrag är att både
titta på den centrala polisorganisationen och
utvärdera de förestående regionala och lokala
förändringarna, med anledning av det
besparingsbeting på 500 miljoner kronor som
riksdagen beslutade om för två år sedan.
Jag tror att det är nödvändigt att man tar detta
samlade grepp över polisverksamheten som helhet
i Sverige och inte låter detta driva vind för våg.
Därför är det bra att denna polisutredning har
tillsatts och att den har så vida direktiv som den har.
Jag skall inte närmare beröra polisfrågorna
generellt utan går över till åtgärderna mot den
ekonomiska brottsligheten. Detta är en fråga som
har debatterats intensivt i riksdagen och i samhället
i övrigt under de senaste åren. Regeringen har
intagit en mycket passiv inställning. Vi från
oppositionen har fått vara pådrivande när det gäller
arbetet.
Den ekonomiska brottsligheten har i dag nått en
sådan omfattning att man kan säga att den hotar
grundvalarna för en sund marknadsekonomi och
t.o.m. för det demokratiska samhällsskicket.
Skalbolagsaffärer, konkursbedrägerier,
brottsligheter i samband med bank- och
finanskrisen och momsbedrägerier är exempel på
olika former av ekobrott som bedrivs i stor
omfattning.
Den ekonomiska brottsligheten snedvrider
konkurrensen och utgör därmed ett hot mot en
sund marknadsekonomi. I flera branscher har
brottsligheten blivit en del av förutsättningarna för
näringsverksamhetens bedrivande. Den alltmer
omfattande ekonomiska brottsligheten visar att
affärsmoralen håller på att luckras upp på ett sätt
som bara för ett knappt decennium sedan var
otänkbart.
Avancerade brottslingar har ofta juridisk och
ekonomisk expertis till sitt förfogande. Detta
ställer allt större krav på utredare, åklagare och
domare att följa och analysera komplicerade
samband. Ett nytt inslag är den ökade
brottsligheten med internationell anknytning.
Myndigheterna är i dag dåligt rustade för att möta
en sådan utveckling.
Det står klart att det finns många förlorare när det
gäller den ekonomiska brottsligheten. Några
skadas direkt och påtagligt. En del blir arbetslösa i
samband med konkurser. Seriösa företagare mister
sina företag eller dras själva in i brottsligheten.
Myndigheternas arbete blir svårare och mera
tungrott.
Den ekonomiska brottsligheten leder också till att
det blir svårare att genomföra en rättvis
fördelningspolitik. Hederliga medborgare får
betala högre skatter och avgifter än vad som annars
hade varit nödvändigt. Om människor upplever att
vissa personer kan undandra sig att bidra till att
finansiera vår gemensamma sektor finns det en
uppenbar risk för att skattefiffel och svartarbete
sprider sig. Härigenom hotas hela
samhällssolidariteten.
Den långsiktiga utvecklingen är mycket
illavarslande. Om inte kraftfulla åtgärder sätts in
snarast kan vi snart nå en punkt då brottslighet och
illojalitet blir en mer eller mindre integrerad och
oupplöslig del av det ekonomiska livet. Ekonomisk
brottslighet kan komma att bli en normal
företeelse, ja rent av en affärsidé inom vissa
branscher. De sociala värderingarna hotar att
förskjutas bort från ett hederligt, lojalt och
solidariskt beteende. Man säger: Kan de så kan jag.
Kampen mot den ekonomiska brottsligheten måste
mot denna bakgrund vara ett högt prioriterat
område i samhällets brottsbekämpning. Statens
mål och uttalanden när det gäller insatser mot den
ekonomiska kriminaliteten måste kännas som ett
stöd för alla som arbetar med dessa frågor.
Resurserna för den här brottsbekämpningen måste
öka och garanteras på sikt. Om kampen mot den
ekonomiska brottsligheten skall kunna bli
framgångsrik krävs en rad konkreta åtgärder. Det
krävs en central ledning och en kraftfull styrning
från regeringens sida.
Förändringar måste ske inom alla områden. För det
första måste man förebygga och förhindra brott
genom lagstiftning och kontrollåtgärder. För det
andra gäller det att upptäcka, anmäla och utreda de
brott som begås. Det kräver en effektiv granskning
från myndigheter och konkursförvaltare. Men det
kräver också ökad uppmärksamhet från
medborgarnas och organisationernas sida, inte
minst de fackliga organisationerna.
Vidare kräver det tillräckliga personella resurser,
juridisk, ekonomisk och teknisk kompetens,
effektiv organisation och utvecklade
arbetsmetoder. Det krävs en effektivare och mera
lättillämpad lagstiftning.
Detta är en rad åtgärder som behövs för att vi skall
kunna bli effektiva i kampen mot den ekonomiska
brottsligheten och inte -- så som det har varit under
några år -- ständigt förlora terräng i förhållande till
den här typen av mycket grov och allvarlig
kriminalitet.
Från oppositionens sida har vi gång på gång
kritiserat regeringen för passivitet i den här frågan.
Passiviteten har varit påtaglig. Regeringen inledde
sin regeringsperiod med att ta bort den ekonomiska
brottsligheten som prioriterat område för Polisen i
det brottsbekämpande arbetet. Justitieminister
Gun Hellsvik förklarade att ekonomisk brottslighet
bara drabbar samhället och inte enskilda. Det var
motiveringen till att man tog bort prioriteringen för
kampen mot den ekonomiska brottsligheten.
Under de gångna två åren har vi gång på gång krävt
ökade insatser. Vi har då mötts av det entydiga
beskedet att det inte behövs, det finns inte resurser
och man behöver inte sätta in nya åtgärder.
Därför kan vi nu med tillfredsställelse konstatera
att riksdagen har tagit ett kraftfullt initiativ för att
göra någonting åt den här typen av brottslighet. På
skatteutskottets, lagutskottets -- vilket vi hörde
tidigare -- och på justitieutskottets område tar
riksdagen initiativ i den här kampen där regeringen
förhåller sig passiv. Sammanlagt kommer
insatserna under ett år att öka med ungefär 128
miljoner kronor i form av bl.a. en effektivare
skattekontroll. I betänkandet föreslås ett ökat
anslag till Polisen med 52 miljoner kronor. Det
finns en borgerlig reservation mot det. Det föreslås
ökade anslag till kronofogdemyndigheterna. En
informationskampanj skall riktas mot enskilda och
organisationer för att höja medvetandet om den
ekonomiska brottslighetens omfattning och
konsekvenser.
På område efter område skärper nu riksdagen
åtgärderna för att bekämpa den ekonomiska
kriminaliteten. Men följdriktigt fortsätter de
borgerliga partierna att vara motståndare. I varje
fråga där riksdagsmajoriteten går fram med ökade
insatser och skärpta åtgärder reserverar sig de
borgerliga partierna. I detta betänkande gör de det
när det gäller ett uttalande om att den ekonomiska
brottsligheten skall prioriteras. Detta vänder sig
den borgerliga fyrpartiregeringens representanter
mot.
Man vänder sig mot tillskapandet av en bättre och
slagkraftigare organisation för bekämpandet av
ekonomisk brottslighet. Även här reserverar sig
den borgerliga majoriteten. Man går också emot
kravet på en översyn av lagstiftningen för att skärpa
insatserna. Man går emot en utvidgning av lagen
om åtgärder mot penningtvätt. Man går emot
förslagen om ökade ekonomiska resurser till
Polisen för anställande av kvalificerade utredare för
att komma åt den ekonomiska brottsligheten. Det
här bekräftar än en gång att de borgerliga partierna
saknar intresse av och engagemang i kampen mot
den ekonomiska brottsligheten. Det är jag den
förste att beklaga.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag yrka bifall till
de socialdemokratiska reservationerna 4, 5, 7, 15
och 21 i betänkandet.