Herr talman! Det betänkande som vi nu debatterar
är ett mycket omfattande betänkande om några
väsentliga frågor. Jag ställer mig bakom de
yrkanden som här har ställts av Britta Bjelle.
Dess värre är det samtidigt ett betänkande, som är
så diversifierat -- det rör sig om allt från kyrkofrid
till fyrverkerier -- att en del frågor riskerar att
hamna i skuggan av stora organisations- och
anslagsfrågor. Jag hade för egen del gärna velat se
en uppdelning av frågorna, och jag rekommenderar
det till nästa gång. Jag har förgäves försökt att få
justitieutskottet att samordna t.ex. frågorna om
brottsförebyggande verksamhet i ett enda
betänkande.
I dag gäller vår diskussion bl.a. den motion som jag
strax skall säga några ord om. Häromveckan togs
frågor upp rörande exempelvis kds-motionen om
nationell brottspreventiv strategi och den
socialdemokratiska motionen om lokalt
brottsförebyggande arbete m.m. Det hade varit
mycket förnuftigare att ha det här på ett och samma
ställe.
Tidigare i dag, både i samband med behandlingen
av lagutskottets betänkanden och nu i samband
med justitieutskottets betänkande, har det talats
ganska mycket om ekonomisk brottslighet. Jag
vågar påstå att det finns mycket brottslighet som
har väldigt stor ekonomisk betydelse utan att den
för den skull förs till nämnda kategori.
Jag vill alltså säga några ord om min motion om
behovet av ett samlat program mot klotter. Faktum
är att det numera rör sig om en årlig kostnad inte
av några miljoner eller tiotals miljoner kronor utan
av hundratals miljoner. Det är fråga om en
brottslighet som har både ekonomisk och
ekologisk -- för att inte tala om estetisk och etisk --
skadeverkan.
Häromdagen fick jag i min hand ett exemplar av en
tidning som ges ut av det minsta kommunala
bostadsföretaget i Göteborg. En av
huvudartiklarna i den här tidningen gäller det
klotter som man utsattes för under hösten. Enbart
för detta lilla företag kostade det 300 000 kr att
åtgärda klottret. Det är således viktigt att se till att
man kan arbeta i förebyggande syfte härvidlag.
Häromveckan kontaktades jag av de
Stockholmspoliser som leder arbetet med kampen
mot klottrarna. De tog kontakt med mig bl.a.
därför att de hade läst om min motion och gärna
ville ha med mig i en diskussion om de här frågorna.
Dessa poliser hävdar i likhet med mig att det måste
komma till stånd ett omfattande samarbete mellan
skolor, föräldraföreningar, ideella föreningar,
sociala myndigheter och polisen. Även nämnda
poliser efterlyser just ett samlat program och
samlade tag här. Vad som behövs är alltså ett samlat
program för förebyggande åtgärder och för ett
samarbete mellan de i dag spridda krafter som har
intresse av att göra något. Det visar sig t.ex. att man
i sitt arbete plötsligt kom i kontakt med en av dem
som arbetar på Statens kriminaltekniska
laboratorium och som hade utarbetat vissa metoder
för att spåra klottrare. Tidigare var detta obekant
för de här personerna.
Vidare vill man gärna komma i kontakt t.ex. med
fastighetsägarorganisationer, vars medlemmar hör
till den mest drabbade gruppen, eller med de
branscher -- det gäller då bensinstationer,
färghandlare osv. -- som genom den alltför stora
lättillgängligheten själva har blivit bestulna på
sprejburkar som använts och som också därigenom
indirekt medverkat till denna förödande
miljöförstöring.
Stadsmuseet i Stockholm arbetar just nu med att
skydda och bevara stadens fasader och efterlyser
just åtgärder på detta område.
Vad klottrandet innebär för individen har
undersökts av såväl Brottsförebyggande rådet som
andra som sysslar med social forskning. För många
är detta beteende första steget på en färd mot
kriminalitet.
I alla samtal som jag för, och har fört, om detta har
det ställts krav på just samordning, kraftsamling
kring vissa åtgärder och, inte minst, förebyggande
program. Det har dessutom talats om hur väsentligt
det är att i det här sammanhanget också ta med
skolans både etiska och estetiska fostran.
Det må vara mig ursäktat, herr talman, att jag efter
att ha läst utskottets betänkande tycker att det är
litet av goddag yxskaft över det hela. Det sägs att
man inte skall ingripa mot misstänkta klottrare och
att det inte behövs någon skärpning när det gäller
straff på det här området. Men det är inte det som
jag har efterlyst. För att vi skall kunna ingripa i
tid -- dvs. innan beteendet har gått över i
brottslighet eller något i den vägen som leder
vidare -- måste vi utarbeta en strategi, ett program,
för detta.
Herr talman! Med tanke på att jag anser att min
motion inte har blivit hyggligt behandlad vare sig
rent formellt eller sakligt dristar jag mig till att yrka
bifall till densamma.