Herr talman! Lars-Erik Lövdén använder den
gamla metoden att om man upprepar en osanning
tillräckligt många gånger så blir den en sanning.
Han påstår att det råder passivitet från regeringens
och de borgerliga politikernas sida.
En av de frågor som just Riksdagens revisorer
särskilt pekar på är att man behöver bedriva en
förebyggande verksamhet för att komma till rätta
med den ekonomiska brottsligheten. Det är på
samma sätt med den brottsligheten som med annan
brottslighet. Det går inte att dämpa brottskurvan
med mindre polisen har ett nyare arbetssätt och
bedriver ett förebyggande arbete.
När det gäller det förebyggande arbetet på
ekosidan måste kontrollfunktionen och
lagstiftningen justeras. Riksåklagaren och
Rikspolisstyrelsen visar i sin utredning att det finns
en mängd lagstiftning som är svårhanterlig för dem
som utreder ekobrott. För att göra
ekobrottsutredandet mer hanterligt måste
lagstiftningen ändras. Därför har ett antal
utredningar tillsatts. Men som Lars-Erik Lövdén väl
vet är det inte så enkelt att ändra lagstiftningen.
Man måste utreda, och efter utredandet skall det
ske ett remissförfarande för att det skall bli en bra
produkt.
I fråga om kontrollfunktionen är det avsevärt
enklare, och där har regeringen också avsatt extra
resurser liksom på åklagarsidan. Riksdagens
revisorer kommer inte med någon svidande
vidräkning för att regeringen inte gör någonting,
utan kontentan av rapporten är att det behövs
samordnande funktioner för att man skall kunna
komma till rätta med ekobrottsligheten.
Revisorerna förklarar att ekobrottsligheten är så
komplex att det behövs förberedelser och gediget
arbete innan man kan komma till rätta med
ekobrotten.