Fru talman! Miljöpartiet de gröna inser i likhet
med hela den övriga globala gröna rörelsen att varken
kärnkraft eller fossila bränslen ryms inom ett ekolo-
giskt hållbart samhälle. Därför är vi mycket positiva
till att den första reaktorn läggs ned och att man inle-
der kärnkraftsavvecklingen. Orsaken till vår inställ-
ning till kärnkraft och fossila bränslen är självklar.
Kärnkraften innehåller i sig kontinuerliga risker,
alltifrån brytning av uran till avfallets omhänderta-
gande. Hela den vägen har kärnkraften stora risker,
och det innebär ett spridande av strålning i omgiv-
ningen som är helt oacceptabelt.
Fossila bränslen å andra sidan sprider också en
mängd saker som vi inte kan acceptera i naturen, bl.a.
koldioxid som vi måste vara mycket försiktiga med.
Vi vet att det har varit omfattande katastrofer, och vi
kan vänta oss mer av det slaget om vi inte gör någon-
ting konkret och snart.
Svensk energipolitik har varit ryckig. Den har
stått under inflytande av starka lobbygrupper, grupper
med bra ekonomi för att trycka på. Den har också
innehållit tydliga element av svek från linje 2 i kärn-
kraftsomröstningen, där man bl.a. hävdade att den
direktverkande elen inte skulle nyetableras i nybyg-
gen. Det har man inte arbetat med sedan, till stort
förfång för avvecklingen nu, för nu är det mycket
kostsamt för oss att åtgärda detta.
Svensk energipolitik har varit otydlig och förvir-
rad. Många jordbrukare som har satsat på biobränslen
har fått stora bekymmer för att de inte kan få ut det
pris de hade väntat sig. Det blir helt enkelt olönsamt
för dem. Det är väldigt tragiskt. De känner sig, med
rätta, vilseförda.
Vi i Miljöpartiet har år efter år lagt fram förslag
till hur man på marknadens villkor skulle kunna av-
veckla kärnkraften. Det skulle naturligtvis vara billi-
gare än ett sådant här avtal som vi nu ingått. Det
handlar om ekonomiska styrmedel och om att kärn-
kraften ska ta sina fulla risk- och miljökostnader,
vilket den inte tvingas till nu. Som bekant har vi inte
haft någon vidare framgång med våra försök, utan vi
står nu i ett läge där kärnkraften avvecklas genom ett
avtal genom lag. Det här blir dyrt för staten.
Å andra sidan står vi nu i ett intressant läge där
möjligtvis kärnkraften faktiskt kan avveckla sig själv,
trots att vi inte fått dessa styrmedel, för elen har nu
blivit billig. Jag såg en intervju med Vattenfalls nye
styrelseordförande Stig Larsson, som sade rättframt i
en DN-intervju att kärnkraften nu blir olönsam. Det
här öppnar för framtiden verkligen intressanta per-
spektiv. Statistiken över vad olika grupper i samhället
betalar för el visar ganska klart att det är privatkon-
sumenterna som håller kärnkraften under armarna för
närvarande genom att de betalar ett avsevärt högre
pris per kilowattimme än andra konsumenter. När jag
skrev mitt anförande hade jag sett ett pris på 10-12
öre mer per kilowattimme. Senare har jag fått infor-
mation om att det ligger avsevärt högre. Det är stora
skillnader. Man betalar dubbla priset mot marknads-
priset. Det här gör att kärnkraften hittills har överlevt.
I och med det vill jag uppmana Sveriges konsumenter
att titta över sina elräkningar. Antingen ska man be-
tala dyrt för grön el, så att man betalar för en omställ-
ning av samhället - det hoppas jag att de allra flesta
gör - eller vill man inte lägga ned sådana pengar på
elkraften ska man titta över sin elräkning och försöka
skaffa sig ett så billigt alternativ som det bara går.
Där har vi två vägar, antingen gör man det billigt och
hjälper till att avveckla kärnkraften, eller så köper
men lite dyrare grön el och ställer upp för den nya el
som måste komma. Det är naturligtvis viktigt att
många människor köper grön el så att vi betalar för
utvecklingen av nya energiformer. Vi har nu, som det
verkar, en chans att på kommersiell väg lägga ned
kärnkraften. Det är spännande!
Lagen om avvecklingen antogs 1997. Miljöpartiet
insåg redan då att det skulle bli dyrt att göra en ned-
läggning utan hjälp av ekonomisk styrmedel. Det är
ett dyrt avtal. Staten får ersätta reaktorägarna för hela
mellanskillnaden mellan antagna framtida marknads-
priser och undvikbara kostnader där risk-, hälso- och
miljökostnader inte är internaliserade på ett riktigt
sätt. Dessutom räknas med en driftid på 40 år för
kärnkraften i stället för 25 år som Miljöpartiet föror-
dar eller 30 år som man räknar med i Tyskland. Sta-
ten får ge stora bidrag till kostnader, som rätteligen
reaktorägarna borde stå för. Vi vill inte att avtalet ska
bli ett mönster för framtida kärnkraftsavvecklingar.
Vi hoppas fortfarande på att vi kan lägga ned dem på
kommersiell väg med hjälp av ekonomiska styrmedel.
Vi vill acceptera propositionen, eftersom vi tycker
att det är viktigt att kärnkraftsavvecklingen påbörjas.
Avtalet har en avgörande fördel. Staten betalar ersätt-
ningen till Vattenfall som staten äger till hundra pro-
cent. Om ersättningen blir för högt beräknad bör
staten kunna få tillbaka pengarna genom att ge ökade
inleveranskrav till Vattenfall.
Vi har anledning att fundera över vår roll i värl-
den. Är det rimligt att svensk industri ska konkurrera
med hjälp av låga elpriser? Industri- och näringsidka-
re i Sverige tröttnar aldrig på att tala om att de har
höga elskatter - vilket de inte har, för de har inga
elskatter. De har en koldioxidskatt till halva summan
av vad konsumenterna i övrigt har. Det är en förståe-
lig vinkel att de koncentrerar sig på skatterna efter-
som priserna internationellt sett är så låga.
Jag har statistik från 1999. Sverige ligger utomor-
dentligt lågt med elpriserna. En liten industri i Sveri-
ge betalade enligt den här tabellen 40 öre per kilo-
wattimme. I Storbritannien betalade man 79 öre per
kilowattimme. Det är stora skillnader, och Sverige
ligger mycket lågt. Det är bara några länder, bl.a.
Litauen, som ligger lika lågt i elpris. Ska Sverige
konkurrera med låga elpriser eller ska vi konkurrera
med god utbildning, god kvalitet, duktiga jobbare, så
som vi brukar vilja beskriva Sverige? Som det ser ut
konkurrerar vi snarare med låga elpriser eftersom
våra arbetsgivaravgifter är väldigt höga. Det är värt
att tänka efter på vilken grund svensk industri ska
utvecklas och konkurrera.