Fru talman! Debatten speglar på ett korrekt sätt
den spridning i åsikter som finns i den här frågan.
Marietta de Pourbaix-Lundin sade att hon tyckte
att pälsdjur över huvud taget inte skulle finnas i bur,
men hon var inte kritisk till pälsdjursnäringen. Jag
finner det svårt att förena de båda åsikterna. Jag för-
står inte på vilket sätt interpellanten vill att lagen skall
förändras för att de fortsättningsvis skall bli förenliga.
Däremot delar jag hennes uppfattning att det är ett
dåligt sätt att agera för djurens rätt genom att släppa
ut minkar i det fria. Minkarna far illa, och det är inte
ett bra sätt att föra samhällsdebatten på. Det är egent-
ligen ingenting annat än vanlig kriminalitet maskerad
till något annat. Den typen av aktioner bör fördömas.
Sedan var det frågan om min egen uppfattning.
Visst har en jordbruksminister chansen att göra något.
Men en jordbruksminister är inte allsmäktig. Det är
inte, och bör inte, enligt min uppfattning, vara min
personliga uppfattning som avgör. Vi lever ju i ett
demokratiskt samhälle. Däremot är det självklart att
min personliga uppfattning är en viktig drivkraft för
mig när jag arbetar vidare i frågan. Jag har personli-
gen inte ändrat uppfattning som de tidigare citaten har
gett uttryck för.
Den grundläggande frågan är om hållande av mink
kan förändras så att det blir fullt ut acceptabelt i en-
lighet med djurskyddslagen. Jag delar de kritiska
uppfattningar som menar att det återstår en hel del att
göra för att vi med gott samvete skall kunna säga att
det är så.
Jag vill däremot inte hålla med om att ingenting
har hänt. Funktionskrav för rävar har beslutats. Vad
jag har erfarit från Statens jordbruksverk prioriteras
arbetet med föreskrifterna.
Jag tycker inte att det i sig, Maggi Mikaelsson, är
omoraliskt av oss människor att använda djurs skinn
att kläda oss i. Det har vi gjort och det har kanske
varit en av orsakerna till att vi har blivit en fram-
gångsrik art. Jag menar att vi kan ta oss den rätten och
friheten även i framtiden. Däremot bör vi inte ha
moralisk rätt att bedriva denna djurhållning, likväl
som all annan djurhållning, på vilket sätt som helst.
Djurskyddet och den ambition och de regler som
finns mot bakgrund av vår djurskyddslag är oerhört
viktigt.
Problemet med pälsdjursnäringen är att det, trots
vad Gudrun Lindvall säger, inte finns någon enighet
om vad som är de nödvändiga kraven. Jag tror att vi
kan vara överens om att miljön inte är tillräckligt
stimulerande. Däremot råder det inte någon överens-
stämmelse i åsikterna om det verkligen är vattnets roll
som är det avgörande för att skapa en tillräckligt
stimulerande miljö. Tvärtemot vad Gudrun Lindvall
säger visar forskningen snarare att minken är ett
landlevande djur än att den verkligen behöver vattnet.
Forskningen visar också att det är ett anpassningsbart
djur och har förmåga att anpassa sig till skiftande
miljöer. Det är därmed också ett djur som ställer krav
på sin miljö. Det är ett djur som behöver stimulans för
att miljön skall vara acceptabel. Där tycker jag att vi
inte kan vara tillfredsställda med det resultat som vi
har uppnått i dag.
Den grundläggande frågan är ännu inte besvarad:
Går det att förändra villkoren för hållandet av mink så
att det blir förenligt med djurskyddslagens ambition?
Att domesticera djur är i sig ingenting som vi bör vara
helt emot. Man kan fundera över om hållandet av de
djur som sedan länge har varit domesticerade skulle
ha varit i enlighet med djurskyddslagens bokstav och
mening om det hade påbörjats nu. Vi bör inte utesluta
att också pälsdjur kan domesticeras, och vi kan säkert
ha delade meningar om på vilket stadium i den pro-
cessen vi befinner oss.
Låt mig säga att jag inte utesluter att vi efter en
fortsatt bedömning av de nya regelverk som Euro-
parådets arbete kommer att leda till och efter forsk-
ningsresultat ändå måste överväga om denna djur-
hållning över huvud taget är förenlig med djurskydds-
lagen.