Fru talman! Jag vill också tacka för svaret som
egentligen inte säger någonting. Jag skall också citera
från en motion lämnad 1989/90, Jo532 av Annika
Åhnberg då ledamot för vpk, där det står så här om
pälsdjur: "Djuren lever i burar helt gjorda av nät, dvs.
även golvytan. Minkens nätgolvyta är 0,24 kvadrat-
meter och rävens 1 kvadratmeter. I frihet rör sig dessa
rovdjur över stora markområden. Det enformiga och
onaturliga liv pälsdjuren lever i farmerna är på intet
sätt överensstämmande med djurskyddslagens skriv-
ning."
Jag håller med om den beskrivningen. Jag anser
inte heller att hållandet av minkar i små ståltrådsburar
är i överensstämmelse med djurskyddslagens 4 § som
säger att de skall ha en möjlighet att bete sig naturligt.
För att kunna klara sig i naturen måste dessa djur
vara mycket aktiva. Minken är t.o.m. så anpassad till
vattenlivet att den har simhud mellan tårna. Den som
har sett en mink i naturen vet att de rör sig oerhört
mycket. Den som håller på med mårddjur vet att den,
precis som alla andra mårddjur, är mycket nyfiken
och aktiv och ser till att det händer någonting hela
tiden. Det är mycket olyckligt att dessa små djur skall
sitta i en ståltrådsbur. Det stämmer mycket illa med
det liv som de lever naturligt och som de måste leva
för att överleva i naturen.
Detta är ett djur som är intaget från Nordamerika
där det finns i vilt tillstånd. I Sverige har minkarna
kommit ut i naturen genom att de har rymt från mink-
farmer. Enligt boken Däggdjur av Bjärvall och Ull-
ström har det dessutom släppts ut mink i Sverige för
att jägarna skall få ännu ett jaktbart vilt.
Minkarna ställer till mycket oreda i den svenska
naturen. Som ofta med djur som inte hör hemma här,
har de inga naturliga fiender. De har gjort stor skada
på t.ex. sjöfågel och kräftor. Det är olyckligt att mink
hålls på ett sådant sätt i Sverige att de kan komma ut.
Framför allt handlar debatten om huruvida det verkli-
gen är möjligt att hålla djur som är så aktiva i små
ståltrådsburar och ändå hävda att de får utlopp för
sina naturliga beteenden.
Jag har svårt att förstå att Annika Åhnberg så to-
talt har ändrat uppfattning från riksmötet 1989/90.
Där var hennes uppfattning helt klar, nämligen att
kraven i jordbrukslagen 4 §, att djur skall kunna bete
sig naturligt, inte uppfylls i de små ståltrådsburar
minkar hålls i.
Vi är många som hade väntat oss att jordbruks-
ministern med tanke på hennes tidigare engagemang
skulle ha agerat i frågan. Jag är förvånad att det inte
har hänt någonting.
Jag ifrågasätter inte det faktum att hålla pälsdjur.
Men förutsättningen för att det över huvud taget skall
vara acceptabelt är naturligtvis att djuren kan bete sig
på ett naturligt sätt och att de lever under sådana för-
hållanden att de inte plågas, vilket djur gör när de sätt
i små ståltrådsburar. Det är möjligt att det inte går att
skapa den typen av bestämmelser för mink, utan ef-
fekten av en översyn kan bli att vi i Sverige inser att
vi med den svenska djurskyddslagen inte kan hålla
minkar i bur. Det är möjligt att det blir slutsatsen.
En sådan slutsats måste komma snart. Vi kan inte
fortsätta att vänta på forskningen, framför allt inte
som veterinärer och etologer är totalt överens om att
det inte är möjligt att hävda att en mink i bur får ut-
lopp för naturliga beteenden.
När händer det någonting? När kommer jord-
bruksministern att lägga fram förslag? Är man även
här rädd för EU och vågar inte göra något? Skall
Sverige även i framtiden försöka vara föregångsland i
att leva upp till ett gott djurskydd?