Fru talman! Betänkandet
Naturvård och biologisk mångfald
berör saker och ting som är väsentliga för vår överlevnad: hur vi bevarar, förvaltar och utvecklar vår natur. Det lägger grunden för vår framtida existens. Samtidigt är det viktigt att bruka utan att förbruka. Förvaltarskapstanken är en central och bärande idé för hela Kristdemokraternas praktiska tankegods och ideologi.
Det har sagts många kloka saker. Jag kommer att koncentrera mig på en väldigt väsentlig del, inte så mycket på varg och skarv, utan på något som berör våra människor i städer och på landsbygden, nämligen allemansrätten. Den är under diskussion och har varit det under ett par år. Den är under utveckling, och något måste göras med den.
Den svenska allemansrätten är unik, dock inte helt unik, för det finns motsvarande lagstiftningar i andra länder i norra Europa. Finland, Norge, Skottland och Island har motsvarande lagstiftning mer eller mindre kodifierad. Den svenska lagstiftningen är negativt definierad. Det får vi inte glömma bort. Den är en produkt av vad annan lagstiftning tar fram, bland annat brottsbalkens regler om skadegörelse och om att skapa olägenhet samt terrängkörningslagen, som också sätter begränsningar.
Det finns ett fåtal rättsfall, bland annat det så kallade forsränningsfallet från 1996 och ett ganska nyligen avgjort fall som handlar om plockande av mossa. Båda två gjorde en bra definition av vad lagstiftningen är.
Det kan diskuteras om man behöver ha en specifik lagstiftning för allemansrätten. I Norge har man kodifierat det här, men det kokar ned till att det blir ganska mycket allmänna regler om hur man ska förhålla sig till naturen på ett förnuftigt och klokt sätt. Troligtvis skulle en motsvarande kodifiering av den svenska allemansrätten leda till samma sak: tämligen intetsägande och allmänna regler. Därför är det viktigt att man tittar på hur lagstiftningen används i dag. Är den rätt använd? Behöver den skärpas? Jag skulle nog vilja säga att det behövs.
Framför allt har det framförts från många jordägare och jordägarintressen att man känner sig utlämnad. Tillämpningen hos länsstyrelserna är kanske inte den bästa, och tillsynsmyndigheterna, som polisen, gör mycket lite åt de fall som förekommer med exempelvis olovlig terrängkörning och skadegörelse. Det är viktigt att vi lyfter fram möjligheterna till skärpning av lagstiftningen.
Samtidigt får vi inte glömma bort att det blir en ökad press på vår natur. De flesta människor bor i städerna och behöver komma ut i naturen och få en guidning. Därför har diskussionen kring kommersiellt nyttjande av annans mark kommit upp. Det är föremål för diskussion om man ska undanta kommersiellt användande från eventuell kommande allemansrättslagstiftning eller inte. Det finns alternativ till lagstiftningen också, som överenskommelser mellan markägare och entreprenörer. De professionella entreprenörerna vill komma tillbaka till en oförstörd natur och kunna visa den.
Äganderätten begränsas inte bara av allemansrätten, utan även av byggande, renskötselområden etcetera, som gör att äganderätten inte kan användas fullt ut. Och vem äger en kungsörn? Vem äger en häger som man ska titta på? Detta är saker och ting som jag tror att det är viktigt att vi tittar på närmare. Men som sagt sträcker sig inte upphovsrätten så långt.
Ytterligare en bit som är påtaglig för allemansrätten är den stora stadsbefolkning som jag nyss nämnde. Ca 70 procent av människorna kommer att bo i staden. De har inte längre någon kontakt med landet över generationsgränserna. Kusinen från landet finns inte längre. Vi har här ett stort informationsbehov, speciellt när det gäller våra nysvenskar, någonting som Josef Fransson glömde att nämna. Det här är kanske också någonting som behöver stärkas. Där finns en rädsla för naturen och en stor kunskapsbrist. Det är ett område som man ska titta på.
Fru talman! Sammanfattningsvis: Jag är tveksam till lagstiftningsfrågan. Det görs en utredning av Naturvårdsverket. Klargörande av rättigheter och skyldigheter behövs säkert. Vi måste titta på hälsoaspekten, kunskapen och framför allt näringsbiten. Hela Sverige måste leva, och vi måste ha turism. Där kan entreprenörerna i samarbete med markägarna fylla en viktig funktion. Det finns bra exempel där kommuner, markägare och entreprenörer samarbetar.
Naturvårdsverket har gjort en remissrunda och haft en hel del hearingar. De ska vara vägledande och ha en sammanhållande roll. Det är en bra ansats, och jag ser med intresse och förhoppning fram emot ett balanserat resultat. Men skulle man inte lyckas med det behövs det en parlamentarisk utredning som försöker uppnå en balanserad lösning.
(Applåder)