Herr talman! I detta betänkande tas en lång rad mycket intressanta frågeställningar upp, och jag tänkte tala om åtminstone ett par av dem.
Jag kan konstatera att utskottsmajoriteten svängt något i frågan om allmän jakt på skarv och ambitionen att begränsa skarvpopulationen. Förra året lämnade man förslagen i detta ämne utan åtgärd och avslog därmed den reservation som bland annat SD stod bakom och argumenterade för. I år har man dock valt att bifalla ungefär samma förslag som det som förelåg förra året, och som oppositionspolitiker kan man faktiskt välja att tolka det som att påtryckningar i denna fråga givit frukt. Jag tror hur som helst att denna nya skrivning välkomnas bland medborgare som drabbats negativt av den stora skarvpopulationen.
En annan fråga som behandlas i betänkandet gäller allemansrätten; den har redan varit uppe till diskussion. Vi i Sverigedemokraterna vill slå vakt om allemansrätten som vi anser har en stor betydelse för medborgarnas livskvalitet och det svenska friluftslivet. För att bevara det breda folkliga stödet för allemansrätten anser vi att balansen mellan friluftslivets intressen och den privata äganderätten måste upprätthållas.
Det är väl egentligen inte några jättestora skillnader mellan Sverigedemokraterna och andra i den här frågan. Man kan konstatera att många markägare känner att deras äganderätt inskränks till exempel av att näringsidkare bedriver olika former av verksamhet på deras marker utan att alla gånger ha omtanke om och ta fullgod hänsyn till naturen.
Flera motionärer har genom att väcka motioner i riksdagen satt fingret på detta problem, och diskussionen om hur man ska komma till rätta med de problem som finns måste naturligtvis fortsätta. Kanske kan det komma att krävas förtydliganden i lagstiftningen i vissa avseenden, men det finns också många som hävdar att det snarare är tillämpningen av lagarna som brister, inte själva lagstiftningen. Sverigedemokraterna avser därför att följa frågan och hoppas att vi gemensamt kan hitta en form där marken inte utnyttjas på ett sådant sätt att markägarna behöver känna att deras äganderätt inskränks.