Herr talman! Nu är det ju så att antalet hänger ihop med genetiken. Det är svårare att upprätthålla en genetiskt frisk vargstam om den är väldigt liten. Den blir mycket mer sårbar för tillfälliga störningar och sådant som kan hända. Har man en större vargstam är det en liten försäkring.
Men visst, det handlar inte bara om antal. Det handlar också om insatser för att förstärka genetiken med nya gener. Anita Brodén säger att man sköt vargar för att bereda plats för de nya generna. Om vi ska vara lite krassa är kanske inte det stora problemet att det är platsbrist i Sverige. Man sköt en massa vargar för att bereda plats för de nya generna. Men de där nya generna kom ju aldrig, för man gjorde aldrig någon utsättning av vargvalpar eller vad det nu var för olika idéer man hade, utan man började i den ena änden utan att slutföra den andra. Det enda som hände då var att man minskade vargstammen, och det blir inte genetiken bättre av.
Om vi återgår till frågan om skyddsjakt som jag funderade på är det också ett exempel på hur man egentligen börjar i fel ände. Man började med att öppna upp för en utökad skyddsjakt innan man hade riktlinjerna för skyddsjakt på plats. De riktlinjerna ska inte vara klara förrän i sommar.
Jag tycker att det är en lite märklig tågordning att man börjar med att öppna upp och att allting kommer på plats därefter.
Det är inte tänkt att vi ska stå här och gå in i enskild myndighetsutövning eller något sådant. Men någonstans tänker jag ändå att det är viktigt att vi skickar signaler om att vi vill att det ska vara ordning och reda i skyddsjakten. Det ska vara en sista utväg när det inte finns några andra alternativ för att undvika skador från vargar.
Frågan kvarstår: Tycker Anita Brodén att vi verkligen lever upp till det i dag?