Herr talman! Denna debatt ska handla om biologisk mångfald och naturvård. Innan vi kastar oss in i de konkreta förslagen tänkte jag börja lite mer filosofiskt och fundera över varför vi över huvud taget bryr oss. Det finns ju massor av konstiga skalbaggar, lavar, mossor och konstiga organismer som inte en kotte har hört talas om. Spelar det någon roll om några av dem dör ut? Spelar det någon roll om vissa livsmiljöer och de arter som är beroende av dem försvinner? Räcker det om vi behåller de naturtyper som är vackra och de djur som är gulliga?
Jag försöker närma mig dessa frågor med en stor portion ödmjukhet. Under årmiljonerna har evolutionen frambringat en enorm mångfald av livsformer. Denna biologiska mångfald utarmas nu i en rasande takt, långt snabbare än den naturliga utvecklingen där vissa arter försvinner och andra kommer till. Säkert finns det rent krasst ett antal arter vi kan leva utan, men vi vet inte vilka.
Vi vet inte vilka arter som sitter på nyckeln till framtidens mediciner, supermat, nya smarta material eller vad det nu kan vara. Vi vet inte alltid hur naturens väv hänger ihop. Försvinner en art kan det få följdverkningar för andra arter på ett sätt vi inte hade en aning om. Försvinner hela livsmiljöer kan det få stora återverkningar inte bara på de arter som lever där utan också rent krasst för oss.
Detta är inget lyxproblem. Tekniska framsteg till trots är vi fortfarande beroende av de ekosystemstjänster naturen ger oss gratis. Utan mat, frisk luft och rent vatten klarar vi oss inte så länge. Utan ekosystemstjänster som vattenrening, pollinering och klimatreglering står vi oss ganska slätt. Här är den biologiska mångfalden en försäkring. Den är en försäkring för robusta ekosystem som kan fortsätta att förse oss med de tjänster vi tar för givet, även i tider då naturen förändras och utsätts för störningar.
Det är detta perspektiv jag bär med mig när vi nu kastar oss in i frågor om vargar, skarvar och diverse enskilda arter. Jag vill inte bevara vargar för att vargar skulle vara särskilt tuffa eller någonting sådant, utan jag vill bevara en livskraftig vargstam i Sverige därför att vargen och andra rovdjur fyller en viktig roll i våra ekosystem. Särskilt topprovdjur som vargen har i många studier visat sig bidra till rikare ekosystem, inte bara genom den direkta påverkan på bytesdjuren utan också genom indirekta effekter på andra arter.
Dessutom blir det lite svårt för oss om vi ska försöka hävda att andra länder ska bevara sina hotade arter - länder som kanske har betydligt större befolkningar och betydligt farligare djur, om man får säga så, än vi som är ett ganska stort och glesbefolkat land med förhållandevis harmlösa rovdjur. Det finns exempel på nära håll i form av länder runt om i Europa som har både mer vargar och mer människor på samma yta men där man ändå tycks kunna samexistera förhållandevis fredligt. Varför skulle inte vi också kunna göra det?
I Sverige finns det en stor acceptans för att vi ska ha livskraftiga rovdjursstammar, men regeringen har i stället valt att lyssna på den minoritet som har en mycket kritisk inställning till framför allt vargen.
Tack och lov satte EU stopp för den urskillningslösa licensjakten, men det är minst sagt pinsamt att vi inte på egen hand ska klara av att leva upp till våra åtaganden när det gäller biologisk mångfald. Det minskar vår trovärdighet i den internationella miljöpolitiken.
Ren skyddsjakt, som en sista utväg när man inte kunnat hitta någon annan lösning, kommer vi även fortsättningsvis att behöva. Däremot finns det ingen anledning att tillåta vargjakt som, oavsett vad man väljer att sätta för namn på den, handlar om att vi bara ska ha färre vargar - inte så länge som vår vargstam är så liten och sårbar som den är i dag, för den är väldigt sårbar med den genetiska situation som är. Inaveln måste lösas med tillskott av nya gener, i första hand genom att underlätta för naturlig invandring österifrån. Men den genetiska situationen blir knappast bättre av att man skjuter ned populationen - tvärtom.
Från vargen vandrar vi raskt vidare till skarven.
Vargen må ha både fanatiska motståndare och fanatiska tillskyndare, men skarven har inga större supporterskaror som går ut och demonstrerar för dess rätt att leva. Däremot har den en del kraftfulla motståndare. Och, visst, skarven är inte världens vackraste fågel. Den äter en massa fisk och den bajsar ner öarna där den har sina kolonier. Samtidigt har den trots allt ett skydd i EU:s fågeldirektiv mot annan jakt än skyddsjakt. Och den fisk den äter är i första hand arter som inte är särskilt intressanta för yrkesfisket. Öarna som blir kala och fula när den näringsrika spillningen fräter sönder vegetationen kan efter några år frodas som aldrig förr när spillningen ger näring åt nya växter i naturens växlande dynamik av uppgång och fall.
Majoriteten i utskottet väljer nu att göra skarven till syndabock för minskande fiskebestånd, trots att sambanden är betydligt mer komplexa än så, genom att föreslå allmän jakt på skarv. Till grund för ställningstagandet har vi ingen djupare utredning än motioner. Dessutom ser man på riksdagens hemsida att det är lite klipp och klistra från motioner som har följt med sedan början av 2000-talet, då skarvpopulationen faktiskt ökade kraftigt, men de formuleringarna är inte lika aktuella i dag. I dag tycks det snarare som att populationen har stabiliserats eller rent av minskar på vissa håll runt om i landet. Det avspeglar sig inte alls i motionerna och inte heller i utskottets ställningstagande.
Nu säger jag "tycks minska" och "tycks ha stabiliserats", för man vet inte riktigt. Man har inte riktigt hela bilden klar för sig, och det är i sig ett problem. För att få ordentliga data kommer man under året att genomföra en stor inventering av skarvens utbredning, inte bara i Sverige utan också i andra EU-länder.
Om man då skulle komma fram till att skarvens utveckling är sådan att den inte längre kräver något särskilt skydd finns det ingen anledning att ha särskilda regler just för jakt på skarv jämfört med jakt på andra fågelarter. Men det vet vi ju inte nu. Att då redan nu slå fast att vi ska försöka ta bort skarven från listan över skyddade arter blir lite bakvänt.
Med tanke på regeringens vargjakt har vi redan ett lite skamfilat rykte när det gäller naturvården, så vi kan ju försöka att inte skaffa oss ännu mer av ett rykte i EU som det där landet som tar strid i EU bara när det gäller att få jaga hotade arter.
När vi ändå befinner oss någonstans i havsbandet i debatten passar det bra att gå vidare med frågan om marina naturskyddsområden.
Sverige har inom konventionen för biologisk mångfald åtagit sig att skydda 17 procent av våra land- och vattenområden och 10 procent av våra kust- och havsområden från exploatering.
Miljömålsberedningen håller som bäst på att ta fram en strategi för hållbar markanvändning. Där hoppas jag verkligen att vi kommer framåt i frågan om hur vi ska leva upp till våra åtaganden när det gäller skydd av landområden. Däremot handlar den här markanvändningsstrategin inte alls om havsfrågorna, så ska vi skydda några marina områden får vi nog först ta den diskussionen här.
Eftersom Sverige i förhandlingarna drev ett högre mål för skydd av havsområden, 15 procent, kan det vara rimligt att vi åtminstone här hemma lever upp till det som vi drev utomlands. I dag har vi bara runt 5 procent skyddade havsområden, att jämföra med till exempel Tyskland som skyddar ca 40 procent av sitt hav.
Det börjar nu bli dags att vi sätter i gång arbetet med att identifiera vilka havsområden som är mest skyddsvärda och ser till att de får ett ordentligt skydd. Och skyddet måste vara ett skydd på riktigt och inte bara på papperet.
De marina skyddsområden som vi har i dag har problem med att skyddet inte är tillräckligt starkt. I många av dem förekommer fiske och rent av skadlig bottentrålning helt utan tillståndsprövning. I höstas anmäldes Sverige till EU-kommissionen för brott mot EU:s art- och habitatdirektiv eftersom vi inte lyckats ge tillräckligt skydd till de marina områdena som ingår i EU:s områdesskydd Natura 2000.
Jag har tagit upp frågan ett antal gånger med miljöministern och till slut fått beskedet att hon ska ta ett snack med länsstyrelserna om varför de vägrar att tillståndspröva fisket i Natura 2000-områden. Det är viktigt att det inte stannar vid ett snack utan att vi verkligen ser till att vi får en vettig reglering av fisket i områdena så att de får det skydd som de ska ha.
Herr talman! Vargar, skarvar och marina skyddsområden - frågan om biologisk mångfald blir lätt lite skev när man rycker bort lite enskilda delar här och var, som man gör i ett motionsbetänkande. Det viktiga att vi bär med oss, tycker jag i alla fall, är att biologisk mångfald är en oerhörd tillgång som vi ska vara rädda om. Därför vill jag yrka bifall till en av de reservationer som jag inte sagt ett ord om, reservation nr 15, som min partikamrat senare kommer att berätta mycket mer om.
(Applåder)