Herr talman! Ulrica Messing upplever den här
debatten som en uppvärmning inför vad som
komma skall, och jag hoppas att det blir så. Jag
hoppas att enkäten vi pratar om, som beställdes av
Barn- och ungdomsdelegationen, och den
utredning som jag själv jobbar med skall göra att vi
får en bra debatt om ungdomsfrågorna i
valrörelsen. Det vore faktiskt första gången vi fick
upp ungdomsfrågorna i en valrörelse. Kan Ulrica
Messing hjälpa till med det, tar jag tacksamt emot
den hjälpen.
Men jag skulle vilja säga att den här propositionen
är, vilket civilministern sade i sitt
inledningsanförande, ett första steg i en serie
aktiviteter och ambitioner man har för att få upp
ungdomsfrågorna på ytan, ta helhetsgrepp på de
här frågorna och också på alla politikområden göra
konkreta insatser.
Så Ulrica Messings förhoppning får hon gärna leva
upp till genom att se till att det fortsatt blir en
regering med Inger Davidson som
ungdomsminister.
När det gäller riktlinjerna diskuterar vi vem som
har huvudansvaret. Här ställs egentligen två
riktlinjer mot varandra, tycker jag. Jag citerade ur
den socialdemokratiska motionen, där det först och
främst talas om samhället. Ulrica Messing blandar
också ordet samhälle med den roll hon har som
politiker. Det är ett typiskt problem att
socialdemokrater ofta blandar ihop samhället med
offentliga sektorn. Samhället är faktiskt större än
den offentliga sektorn. Offentliga sektorn är en del
av samhället.
Det står i det socialdemokratiska förslaget till
riktlinjer att det i första hand är kommunerna som
har skyldighet att se till att alla barn och ungdomar
får en god start i livet. Mot det skall man ställa de
riktlinjer som säger att de offentliga insatserna för
ungdomar i första hand bör vara stödjande och
bygga på ungdomars, föräldrars och andra
närståendes engagemang.
Vi bygger faktiskt samhället nerifrån. Föräldrarna
har ett ansvar för sina barn och ungdomar.
Offentliga sektorns roll blir inte att på något sätt
garantera hur villkoren skall se ut, utan den är att
stödja föräldrarna, stödja de små naturliga
gemenskaperna att ta sitt ansvar och se till att det
blir den lösning och den utformning av
tillväxtvillkoren som passar just det enskilda
barnet, därför att barn är olika.
Det är också det som ligger bakom vårt
engagemang för ett friare val av skola. Vi tror
faktiskt att barn och ungdomar har olika behov och
olika förutsättningar och att vi måste tilltro
föräldrar att kunna välja.
Därför blir statens och kommunernas uppgift att
skapa likvärdiga förutsättningar på området, inte
att bestämma över barns och ungdomars
uppväxtvillkor. Det kan ta sig olika uttryck därför
att man har olika behov. Det tycker jag är en viktig
principiell skillnad.