Herr talman! Först vill jag instämma i Ulrica
Messings glädje över att vi nu för första gången i
Sveriges riksdag får diskutera en proposition om
ungdomspolitiken och likaså för första gången i
Sveriges historia får anta riktlinjer för
ungdomspolitiken. Vi har haft en ungdomsminister
sedan 1987, men det är först nu, med Inger
Davidson som ungdomsminister, som vi har fått
chansen att ta ställning i riksdagen till riktlinjer för
ungdomspolitiken.
Regeringen har betonat vikten av en helhetssyn i
ungdomspolitiken, och propositionen är en del i
arbetet på att skapa denna helhetssyn. Jag har själv
förmånen att få leda den generationsutredning som
omtalas i propositionen. Denna utredning har till
syfte att ta ett samlat grepp på ungdomspolitikens
hårdvara, dvs. förhållandena på arbetsmarknad
och bostadsmarknad och ungdomars ekonomiska
frågor. Vi försöker att anlägga det
helhetsperspektiv som Ulrica Messing efterlyser.
Ulrica Messing kommer om några veckor att
genom oss kunna få det diskussionsunderlag som
hon efterlyser. De perspektiv som anläggs i
utredningsarbetet skall enligt vad Inger Davidson
aviserat också kunna vara underlag för kommande
propositioner, om den nuvarande regeringen får
fortsätta att arbeta.
Jag vill också påminna om ett uppdrag till SCB,
med rubriken Barn- och ungdomsrelationer. Det är
fråga om en omfattande enkät bland ungdomar om
deras värderingar och attityder. Även i detta fall är
ambitionen att så småningom göra uppföljningar i
form av kontinuerliga enkäter, för att få ett bra
underlag för hur värderingar och attityder
förändras i ungdomsvärlden.
Generationsutredningen och denna enkät blir ett
viktigt underlag för att skapa en helhetsbild och en
helhetssyn för att kunna lägga fram förslag av
konkret karaktär med ett ungdomsperspektiv inom
olika sektorsområden men också för att få in
generations- och ungdomsperspektiv i den politiska
beslutsprocessen.
Jag kan också försäkra en del av meddebattörerna
här att ungdomars rätt till arbete, problemen på
arbetsmarknaden och ett klart och stort
engagemang för att skapa jobb för ungdomar
genomsyrar arbetet i Generationsutredningen.
Jag är vidare ordförande i Statens ungdomsråd och
har fått förmånen att arbeta tillsammans med ett
mycket duktigt och engagerat gäng av ganska unga
människor på dess kansli. Jag vill påstå att det skett
en uppstramning av Statens ungdomsråds arbete
under de senaste åren. Det är långt ifrån den litet
flummiga image som Statens ungdomsråd hade för
10--20 år sedan och som fortfarande verkar finnas
kvar i de föreställningar som en del medelålders
makthavare i dag har om Statens ungdomsråd
sedan den tid när de var aktiva i politiska
ungdomsförbund.
Statens ungdomsråd är nu en myndighet som
arbetar mycket med inriktning på kommuner, för
att sprida goda idéer, för att stödja och på olika sätt
skapa bättre villkor för den unga generationen.
Ungdomsrådets inriktning bekräftas också i
propositionen. Jag skulle vilja påstå att
propositionen, kulturutskottets betänkande och
riksdagens beslut i morgon innebär en bekräftelse
på att Ungdomsrådet arbetar på rätt sätt och har en
bra färdriktning.
Vi arbetar inom Statens ungdomsråd för
närvarande framför allt inom fem områden. Det
handlar mycket om information och om
utredningsarbete. Vi tar kontakt med
forskarvärlden för att sprida kunskap om
ungdomars relationer och levnadsvillkor. Det
handlar också om arbete på den lokala nivån,
exempelvis om att stimulera kommuner att
engagera sig i olika delaktighetsprojekt för
ungdomar för att tillvarata ungdomars kompetens
och engagemang.
Vi stimulerar också inrättandet av träffpunkter,
antingen i form av Ungdomens hus, som har
tillkommit på flera ställen i landet, eller i form av
mindre träffpunkter. Något som ofta debatteras är
bidragsgivning till ungdomsorganisationer, men vi
svarar också för utvecklingsinsatser för att förnya
föreningslivet.
Vi arbetar också sektorsövergripande.
Ungdomsrådet skall vara den myndighet som
försöker sammanföra andra statliga myndigheter,
verk och organ. Jag vill påstå att det bedrivs ett allt
bättre samarbete, mycket tack vare vår engagerade
personal. Vi tar självfallet också ett visst
sektorsansvar för de fritidsfrågor vars handläggning
ankommer på staten.
Vi upplever att vi får ett bra stöd för detta arbete
och ett tydligt uppdrag genom det beslut som vi
väntar oss i morgon.
Jag skulle vilja kommentera socialdemokraternas
reservation om att en del av bidragen skall
användas till utvärdering. Det kan här föreligga ett
visst missförstånd. Jag vill betona att medel för
statens utvärdering av hur målen för
bidragsgivningen skall tillgodoses finns inom
myndighetsanslaget D 1. Ungdomsstyrelsen. Det är
endast organisationernas egen
utvärderingsverksamhet som inte skall betalas via
bidragen. Det är rimligt att organisationerna själva
avgör hur de skall lägga upp denna
utvärderingsverksamhet och hur de skall disponera
sina resurser. Det är svårt för en myndighet att
diktera detta. Alternativt får man skapa ett
klumpbidrag vid sidan om, och det blir då helt
enkelt fråga om en utbyggnad av det nuvarande
bidraget.
Det är också en konsekvens av de remissvar som
har kommit in till Civildepartementet efter ett
utredningsarbete som inletts bl.a. av Statens
ungdomsråd. Organisationerna har där tydligt
markerat att detta är den ordning som man önskar,
och detta önskemål har regeringen följt i
propositionen. Det är märkligt att
socialdemokraterna inte delar
ungdomsorganisationernas egen bedömning.
Det är ett spännande arbete som bedrivs inom
Statens ungdomsråds område. Jag har gjort en
mycket intressant reflexion i anslutning till detta
arbete, som jag själv deltar i. Det finns två olika
perspektiv i den syn som man har på ungdomar,
perspektiv som man ofta möter inte minst när man
träffar regionala företrädare.
Vi har storstadsförorternas perspektiv, där man
ofta frågar sig vad man kan göra för att undvika att
ungdomarna skall börja slåss, supa, knarka och
rent allmänt bete sig på ett destruktivt sätt. Det är
det socialt preventiva perspektivet, där man vill
förhindra att ungdomar gör dumma saker.
Det finns också ett annat perspektiv, som man
framför allt möter i glesbygdskommuner. Där ser
man ungdomar som en resurs. Man inser att man
behöver ha kvar ungdomarna i sin kommun. Man
behöver ungdomarnas engagemang. Det handlar
faktiskt om den egna kommunens överlevnad.
Det senare perspektivet börjar anläggas mer och
mer på olika håll. Det tar sig mycket få uttryck i de
politiska ungdomsförbunden. I stället ser vi det i
engagemanget för Ungdomens hus runt om i
landet, i nya ungdomsföreningar och i ungdomsråd
som bildas. Vi ser det också i olika kulturaktiviteter
och i träffpunktsprojekten.
Ungdomar står, som här tidigare har sagts, för
förnyelse, ifrågasättande, energi och nya
perspektiv på tillvaron. Men ungdomar behöver
också känna sig älskade och behövda och känna att
de har en viktig roll i olika sammanhang liksom att
de har stöd från offentliga organ och att de kan ha
vuxna som förebilder. Balansgången mellan det
ungdomliga engagemanget, ifrågasättandet,
energin och den vuxnes roll återfinns också på ett
bra sätt i propositionen.
Slutligen vill jag bara litet grand kommentera de
riktlinjer som ges i propositionen. Jag tycker att de
riktlinjer som återfinns i det socialdemokratiska
alternativet innehåller för mycket av slagord och
pamfletter och för litet av beskrivningar av vilka
principer som skall vägleda arbetet. Man saknar
där också det som jag tycker är det viktiga i
riktlinjerna, nämligen subsidiaritetsprincipen.
Det är egentligen en kristdemokratisk tanke att
ansvaret skall ligga på den lokala nivån. Vi vill
bygga samhället nedifrån, medan de offentliga
organen har som uppgift att stödja, hjälpa och på
olika sätt uppmuntra, inte att ta över och sköta om
utan i stället försöka stärka den lokala nivån, de
små naturliga gemenskaperna. Det är där som vi
blir personer och upplever vårt sammanhang. Där
känner vi närheten och upplever vår roll. Familjen
är en viktig del i detta men också de sociala
nätverken runt familjerna. Det handlar om familjer
av olika karaktär och storlekar under olika
förhållanden. Vi skall i dessa sammanhang inte
syfta till att ge alla barn och ungdomar samma stöd,
eftersom barn behöver olika mycket stöd. En del
behöver mera stöd än andra, och det är en uppgift
för staten att på olika sätt ge sådant stöd.
Vi kan här se en skiljelinje mellan dem som tycker
att stat och kommun skall ta sin hand ifrån
människor och inte lägga sig i -- det mera nyliberala
perspektivet -- och dem som menar att stat och
kommun skall ta över ansvaret för alltihop. Jag
tycker att man märker detta i Vänsterpartiets och
Socialdemokraternas resonemang och riktlinjer.
Mot detta vill jag ställa vad jag kallar det
kristdemokratiska perspektivet, där den offentliga
sektorn och de offentliga organen har en viktig roll
som stödjare, uppmuntrare och garanter för att alla
får likvärdiga förutsättningar.
Herr talman! Med dessa ord vill jag yrka bifall till
kulturutskottets hemställan.