Herr talman! Jag beklagar att jag börjar med att ta
ordet i denna debatt. Jag hade hoppats att jag
skulle få sitta ner och lyssna på ledamöterna.
Orsaken är att jag har lovat att delta i en TV-
debatt. Jag borde egentligen redan ha åkt, men jag
vill gärna vara med i den här debatten. Detta är
nämligen ett unikt tillfälle; det är första gången som
kammaren behandlar en ungdomspolitisk
proposition. Jag hoppas att ni har överseende med
att jag börjar.
Jag är glad för det positiva mottagande som
regeringens proposition har fått i kulturutskottet.
Ungdomspolitik är ett relativt nytt politikområde,
och jag har under mina snart tre år som
ungdomsminister slagits av bristen på helhetssyn
och samordning när det gäller ungdomsfrågor både
på statlig och på kommunal nivå. Ett viktigt mål för
ungdomspolitiken måste därför vara att skapa
överblick och helhetssyn. Här kommer den nya
ungdomsstyrelsen förhoppningsvis att få en viktig
samordnande funktion.
Regeringens ungdomspolitik kan sammanfattas i
tre centrala begrepp: helhetssyn, framtidstro och
personligt ansvarstagande.
Ungdomar går lika litet som vuxna, medelålders
eller pensionärer att behandla som en homogen
grupp. Det är vi väl medvetna om. Ungdomar är
personer som växer upp under skilda förhållanden
och som har olika intressen och förutsättningar.
Om jag med denna reservation ändå får tala om
gruppen ungdomar kan jag säga att undersökningar
visar att de allra flesta av ungdomarna i dag säger
sig vara fysiskt friska och leva under hyggliga
materiella förhållanden -- framför allt i jämförelse
med sina jämnåriga i många andra länder.
Däremot finns det oroande tecken när det gäller
ungdomarnas psykiska hälsa. Jag läste nyligen att
bristen på självtillit är en av vår tids nya
folksjukdomar. Självtilliten grundläggs hos oss
redan som barn och bygger på att vi blir sedda och
bekräftade av de vuxna i vår närmaste omgivning.
I en studie från 1992, som genomfördes på uppdrag
av Statens ungdomsråd m.fl., uppger de flesta
ungdomar att de har god kontakt med sina
föräldrar. Ändå säger fyra av fem att de vill ha mer
kontakt med vuxna. Det är ett dåligt betyg till
vuxenvärlden.
Barn och ungdomar har rätt till intensiva och nära
vuxenkontakter, till någon som tar sig tid att lyssna,
till någon som orkar tala om existentiella ting och
om de stora livsfrågorna och till vuxna som vågar
vara vuxna med allt vad det innebär av ansvar och
skyldigheter gentemot barnen och ungdomarna.
Därför är det viktigt att stödja och uppmuntra
naturliga möten mellan generationer. Alla vuxna
som kommer i kontakt med ungdomar i
föreningssammanhang eller i sin yrkesroll har ett
medansvar när det gäller att vara normbildare och
att bidra till att den existentiella tryggheten och
därmed det psykiska välmåendet ökar bland
ungdomarna.
De offentliga insatserna för ungdomar skall i första
hand vara stödjande och bygga på ungdomars,
föräldrars och andra närståendes engagemang. Det
tror jag är en viktig utgångspunkt. Men att vara
förälder är inte alltid lätt. Man skall räcka till
ekonomiskt, tidsmässigt och känslomässigt. Ibland
är man ensam om hela ansvaret. Därför måste
ungdomspolitiken också vara en politik för familjer
i alla former. Föräldrar behöver få känna att de har
den största betydelsen för sina barns utveckling, att
de duger. Det finns inga idealföräldrar, bara ganska
vanliga medelmåttor. Men varje förälder är bäst för
sitt eget barn -- utom i extrema undantagsfall.
Därför måste ungdomspolitiken utformas så att den
stöder och uppmuntrar föräldrarna i deras viktiga
roll. Det är viktigt att ge föräldrar det civilkurage
som behövs för att vara ett stöd i sina barns
utveckling.
Jag tror att den längtan som ungdomar uttrycker
efter vuxenkontakter också pekar på en mer
specifik önskan att räknas till vuxenvärlden. Att ge
ungdomarna en framtidstro som bygger på tilltro
till den egna förmågan att påverka både sin egen
och samhällets utveckling är en viktig uppgift för
den vuxna generationen. Ungdomarna måste få
möjlighet att engagera sig i samhällsarbetet.
Propositionen betonar också mycket eftertryckligt
att ungdomar är en viktig resurs i samhället, att de
med engagemang, kreativitet, nytänkande och
ifrågasättande bidrar till utveckling och dynamik i
samhället.
Att ha inflytande innebär också att dela ansvar.
Ungdomar behöver tidigt uppmuntras till
samhällsansvar genom att de i takt med ökad
mognad får inflytande och aktivt får delta i
planering och beslut i skolan, på fritidsgården, på
arbetsplatsen, i ideellt arbete osv. Statens
ungdomsråd har fått regeringens uppdrag att
fördela medel ur Allmänna arvsfonden, som stöder
projekt med den inriktningen.
Ungdomars engagemang i en rad samhällsfrågor
ser jag som en stor resurs som ger mig hopp om
framtiden. Det gäller inte minst ungdomars
engagemang för miljön och människovärdet, t.ex. i
kampen mot främlingsfientligheten. Ett viktigt
instrument i ungdomspolitiken är
ungdomsorganisationerna, där ungdomar själva
organiserar sig för att få något uträttat. Att ge
bidrag till ungdomsorganisationerna är ett konkret
sätt att mobilisera och stödja det ideella
engagemanget bland ungdomar. Regeringen
föreslår nu att den statliga bidragsgivningen till
barn- och ungdomsorganisationernas verksamhet i
ökad utsträckning skall relateras till målen för
bidragen och att uppföljningen och utvärderingen
skall förbättras.
I förslaget till riktlinjer för ungdomspolitiken anger
regeringen att åtgärder inom olika områden skall
präglas av en helhetssyn på ungdomars situation
och utgå från ett ungdomsperspektiv. Myndigheter
och organisationer bör i ökad utsträckning
samverka i ungdomspolitiska frågor, och
engagemanget inom den ideella sektorn skall tas till
vara.
I dag är mycket av det arbete som utförs inom
ungdomsområdet indelat i olika sektorer som
arbetar alltför isolerat från varandra. Det behövs
bättre samordning över sektorsgränserna på alla
nivåer. Det gäller inte minst när det måste göras
besparingar inom olika områden. Annars går det
inte att få en bild av de totala konsekvenserna för
en viss grupp. När exempelvis en väg skall byggas
eller få en ny sträckning görs ett antal utredningar
och konsekvensbeskrivningar av hur miljön
påverkas, vilka kulturvärden som står på spel osv.
Jag skulle önska att motsvarande hänsyn också togs
när vi behandlar de s.k. mjuka frågorna, t.ex.
ungdomars uppväxtvillkor.
Det vore önskvärt med mer av
konsekvensbeskrivningar och analyser när det skall
genomföras förändringar av den sociala
infrastrukturen och att alla alternativ prövades lika
noggrant. Då kan förslag till nya lösningar få en
chans att prövas. Jag har sett många bra exempel
på det runt om i landet. Det kan handla om allt från
samlokalisering av olika verksamheter -- i stället för
nedläggning av en eller flera av dem -- till att
ungdomar tar över en fritidsgård och driver den
som ett kooperativ när kommunen inte har råd att
driva den på samma sätt som tidigare.
Vi måste vara inställda på förändringar om vi skall
klara de utmaningar som den ekonomiska
verkligheten ställer oss inför, men förändringarna
måste göras med ungdomarnas bästa för ögonen
och i samverkan med ungdomarna själva.
I den ungdomspolitiska propositionen finns också
en sammanställning av de åtgärder och insatser som
görs av regeringen inom olika departements
ansvarsområden. Man skulle kunna säga att det är
något av en budgetproposition med ett
ungdomsperspektiv.
Det är också ett sätt att få en bättre överblick och
därmed förhoppningsvis en bättre samordning och
uppföljning. Civildepartementet och regeringens
barn- och ungdomsdelegation har i flera frågor
redan tagit på sig ett sådant här samordningsansvar.
Det gäller t.ex. frågor om mobbning,
främlingsfientlighet och dopning.
Som jag sade i början ser jag
ungdomspropositionen som ett första steg till att på
ett mera samlat sätt få upp ungdomsfrågorna på
dagordningen. Det är ett sätt att visa att
ungdomarnas möjligheter att etablera sig som
vuxna är frågor som vuxenvärlden tar på allvar.
Arbetet med utformningen av en långsiktig
nationell ungdomspolitik tar tid. Frågor om
ungdomsarbetslöshet, de ungas bostadssituation,
utbildning och ungdomars fritid kräver självklart
olika åtgärder på både kort och lång sikt. De
åtgärder som regeringen föreslår inom de här olika
sakområdena skall riksdagen debattera om några
veckor.
Jag har också tillsatt en särskild utredare som
speciellt skall se på ungdomars uppväxtvillkor och
etableringsmöjligheter på arbets- och
bostadsmarknaden. Utredningen skall även ta upp
den samhällsekonomiska fördelningen mellan olika
generationer. Den här s.k. generationsutredningen
avlämnar sitt slutbetänkande om en månad.
I morgon tar riksdagen för första gången ställning
till den framtida ungdomspolitiken. Det är en viktig
milstolpe. Men det är bara början på ett långsiktigt
arbete för att stärka ungdomarnas inflytande i
samhället. Nu ser vi fram emot en debatt om
ungdomsfrågorna. Därför har vi t.ex. låtit trycka en
kortversion av den ungdompolitiska propositionen
som vi kommer att skicka ut i en ganska bred
upplaga och som vi hoppas skall stimulera till
debatt i samhället. Vidare planerar regeringen att
återkomma till riksdagen med en ny
ungdomsproposition vart tredje år. Det här är, som
sagt, en början.