Herr talman! Ungdomsminister Inger Davidson har
gjort det som ingen annan minister har gjort
tidigare -- hon har presenterat en
ungdomsproposition med förslag om att fastställa
nationella mål och riktlinjer. Jag uppskattar det
initiativet och välkomnar varmt ett försök att lyfta
fram ungdomsfrågorna som ett nytt och
heltäckande politikområde. Jag är också litet
överraskad, för regeringen -- eller åtminstone delar
av den -- är ju mer känd för att avskaffa
politikområden än för att tillföra nya.
Ungdomspolitik är något som berör många
områden. Det handlar om skolan, om
möjligheterna till god utbildning. Det handlar om
fritiden, om att få utveckla sina intressen och att få
möjlighet att lära sig nya saker. Det handlar om
framtidens arbetsmarknad, om vilka jobb som
kommer att finnas och om dagens unga kommer att
kunna luta sig tillbaka mot en fast anställning som
våra föräldrar har gjort.
Ungdomspolitik handlar också om bostäder och om
möjligheten att bli självständig och stå på egna ben.
Ungdomen är inte bara en tid i väntan på att bli
vuxen. Ungdomen har också ett eget värde, ett eget
ansvar och egna krav. Ungdomstiden skall vara
både en tillåtande tid, en tid av prövning och av
lärdom. Den skall också vara en tid av
förberedelser och upptäcktsfärder. Ungdomen är
inte bara en tid då man skall lära sig hur det vuxna
livet är, hur samhället fungerar och hur världen
styrs. Ungdomstiden är också en tid då man skall
lära känna sig själv och hitta sitt eget sätt att leva.
Att ha en ambition att samla alla de områden som
berör ungdomstiden är därför bra. De hör ihop, och
de måste kopplas samman. Men propositionen i sin
helhet är för svag för att lyckas ordentligt med det.
Den tar inte det riktiga greppet om alla de frågor
som berör oss unga. Den lyfter inte på allvar fram
de frågor som är viktiga för framtiden. Framför allt
är förslagen till lösningar på de problem som vi vet
berör många unga i dag alldeles för svaga. Den
diskuterar inte de nya jobben eller den höga
arbetslösheten, inte heller problemet med att flytta
till egen bostad, det växande budgetunderskottet
som skall betalas eller de orättvisor generationer
emellan som i dag blir allt större.
I stället handlar propositionen väldigt mycket om
hur viktigt det är att vuxna bibringar barn och unga
goda normer och rätt moral. Det är viktigt, men det
är inte det enda som är viktigt när man är ung.
Allför ofta ignoreras unga människor. De tas inte
riktigt på allvar av vuxenvärlden. Det kan vara
inom politiska församlingar, inom skolan eller av
myndigheter. Unga människor diskuteras oftast
som enskilda delar, som elever i skolan, som
mottagare av studiestöd eller särskilda
ungdomsbidrag, som objekt för
arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller i värsta fall
som problemframkallande inslag inom social- och
kriminalvården. Alltför ofta talar vuxna om
ungdomar i stället för med ungdomar.
Det finns goda ungdomar, men de skall inte höras
för mycket. Och ändå är det så att ifrågasättandet,
revolten gentemot det etablerade och gentemot
många vuxna, alltid har tillhört ungdomen. Att
våga ifrågasätta och kritisera är något som ligger
närmare unga människor än äldre. Det är inte de
vuxna som lyckas ta sig förbi de frågorna och den
konfrontationen som har fått det bästa gehöret eller
den största respekten från nya generationer av unga
människor, utan det är de vuxna och de
organisationer som förmår ta till sig de synpunkter
som kommer från alla unga och som lyckas ta till sig
dem som har framtidens idéer.
Bland unga människor finns det en bärkraft och en
lust att vara med att påverka. Det finns en längtan
efter att bli tagen på allvar och en iver att få vara
med och ändra på det som de tycker är fel. Det
finns en vilja att vara med och ta ansvar och att
sköta sig själv.
Många vuxna frågar sig om det verkligen gör det.
Var finns då alla unga inom våra politiska
församlingar, inom andra folkrörelser eller inom
kyrkan? Alla dessa brottas i dag med en alldeles för
hög medelålder. Många unga har valt andra sätt att
påverka och säga sitt. Många har valt nya
organisationer, enfrågerörelser eller medierna för
att synas och höras och för att föra debatten. Det är
bra. Alla sätt att vara med och påverka och ta
ansvar är bra. Men det är ett nytt sätt att lyfta fram
och driva politiska frågor. Det är ett sätt som inte
ställer upp på att gå den långa vägen för att få
igenom det man tror på. Man vill få en reaktion och
ett resultat snabbt.
Vi vet att politiken i dag alltför ofta uppfattas som
någonting som man skall hålla på med bakom
stängda dörrar och runt fyrkantiga bord. Nu är det
tid att ändra på det. Nu lämnar generation efter
generation av unga människor grundskolan. Det är
människor som är utbildade enligt Lgr 80 och som
har fått lära sig att ifrågasätta, att tycka till och att
våga gå mot strömmen -- om skolan och
undervisningen har fungerat som bäst vill säga. Nu
måste de få en möjlighet att prova alla sina teorier
i praktiken och se om de håller.
Det är våra beslut som har format den skola vi har,
men nu räcker inte den politiska viljan till för att ta
emot de synpunkterna och det engagemanget.
Dagens unga har utbildningsmässigt en bas att stå
på som ingen annan generation före dem har haft.
Det är en jätteinvestering inför framtiden. Men i
dag står samma unga, debattglada, välutbildade,
hungriga och otåliga, utan både eget arbete och
egen bostad. Verkligheten begränsar dem från att
ta steget ut i vuxenvärlden på egna ben. Hur skall
vi ändra på det? Vanmakt, passivitet, oro, misstro
till vuxenvärlden och pessimism inför framtiden blir
allt vanligare.
Jag vet -- Inger Davidson vet det säkert också, även
om hon inte är här nu -- varför det är så och varför
det är ett stort problem för oss. Hur skall vi ändra
på det? Det finns en slogan som säger att dagens
unga är morgondagens makthavare. Det är inte
bara en slogan, så är det. Ungdomspolitiken måste
därför handla om vilka förutsättningar vi vill att vi
unga skall ha, vilka möjligheter som skall finnas och
vilket värde ungdomstiden och vi unga vuxna har.
Herr talman! Ungdomstiden är övergående för oss
alla. Men det som ungdomstiden har gett oss och
lärt oss har vi alltid med oss oavsett om det är bra
eller dåliga erfarenheter. En regering får inte
blunda för det. Människors tillvaro hänger ihop
oavsett ålder. Vi lever inte ett liv på jobbet, ett
annat i skolan och ett tredje när vi är bland vänner
eller arbetslösa. Till det yttre kanske det ser så ut,
men vi är ju de vi är. Vår vardag är beroende av så
många olika delar för att den skall hänga ihop och
bli behaglig att leva i.
Ungdomspolitiken måste också göra det. Som ung
hjälper det inte att luta sig mot goda vuxnas moral
när man varken har arbete eller bostad, hur vackert
de vuxna än talar.