Herr talman! Nej, jag håller med om att alla inte
har samma förutsättningar. Därför är det så viktigt
att det finns offentlig sektor också, som går in och
stöttar när det behövs.
Vi skall komma ihåg, vilket jag tycker är viktigt, att
ungefär 80 % av barnen växer upp hos båda sina
föräldrar. Men det finns, som Ulrica Messing säger,
många som är ensamstående och många barn som,
även om de lever ihop med båda sina föräldrar, har
trassliga förhållanden på olika sätt. Självklart
behöver de barnen och ungdomarna mera stöd än
andra. Då skall vi se till att vi har en offentlig sektor
som kan ge det stödet och också en ekonomi i
någorlunda balans.
Men det är inte detta det handlar om. Det handlar
om vilket perspektiv vi har på det hela. Jag tycker
att det finns ett mycket intressant exempel på att
Socialdemokraterna just försöker styra familjerna,
och det är familjepolitiken, där man utformar
stödet så att det dikteras uppifrån. Man skapar ett
system som i praktiken gör det svårt att välja
alternativa lösningar.
Debatten om vårdnadsbidraget var ett typexempel
på hur man ser från ett annat perspektiv. Om man
utgår från att föräldrarna har förmåga att välja,
utformar man exempelvis barnomsorgssystemet
efter detta. På samma sätt måste den principen
gälla inom ungdomspolitiken, att man i första hand
skall stärka de små lokala naturliga
gemenskaperna, de sociala nätverken, och stötta
där dessa inte räcker till. Vi får inte låta kommuner
och stat ta på sig en felaktig roll i sammanhanget
utan göra det de är bra på, dvs. att vara den extra
resursen som gör att ungdomar inte hamnar
bredvid och helt enkelt har svårt att klara av att
skapa sin egen tillvaro på ett rimligt och bra sätt.