Fru talman! Jag har inte de exakta siffrorna, men
det finns människor som har dömts till fängelse för
eget missbruk. Till en viss del har straffskalan funnits
för att ge polisen större möjligheter att arbeta effektivt
med husrannsakan, urinprovstagning, osv. Det jag har
pekat på är att det här har lett till att mer och mer av
missbruksvården, av ansvaret för att ta itu med miss-
brukssituationen har överlämnats till polisväsendet
och rättsväsendet. Jag möter en mängd poliser som
säger att det är bra att de har de här möjligheterna
men att inget händer sedan i alla fall. Jag tror att be-
slutet att ha fängelse i straffskalan, den repressiva
synen på missbrukaren, har bidragit till att man både
inom socialtjänst och bland övriga agerande inom
kommunerna har skurit ned på missbruksvården.
Jag tror att det är viktigt att vi kommer tillbaka till
den insikt och inställning som vi hade tidigare då vi
var väldigt framgångsrika, att missbrukaren är ett
offer och att missbruket är ett socialt problem. Vi
behöver vidta åtgärder när det gäller socialtjänstlag-
stiftningen, LVM och insatserna på det området. Där
skall de viktiga insatserna ske. Att ha fängelsestraff är
en helt felaktig signal när det gäller den här gruppen.
Vad det handlar om är vilket synsätt man har och
vilka åtgärder som är de viktiga.