Fru talman! Jag kommer inte att upprepa de argu-
ment som redan har framförts för de reservationer
som jag står bakom.
Jag skall tala om ämnet underlåtenhet att reagera
mot annans brott. I svensk rätt finns inte någon allmän
skyldighet att vara verksam för att avslöja eller för-
hindra brott. Detta borde väl i och för sig vara själv-
klart, och omfattas av det personliga ansvaret. Men
för att förstärka denna inriktning borde även lagen
tydligt visa samhällets syn. De personer som medver-
kar med passivitet sanktionerar ju ett brott. I stället
skulle detta brott kunna förhindras eller klaras upp.
Underlåtenhet att avslöja brott är endast straffbe-
lagt i vissa fall där det särskilt föreskrivits i brottsbal-
ken. Det gäller för ett förhållandevis litet antal grova
brott. Huvudregeln är det krävs uppsåt för att någon
skall kunna bli ansvarig för underlåtenhet att avslöja
brott. Straffansvaret för att förhindra brott är mycket
begränsat i lagen. Det står inte att man måste anmäla
detta till en myndighet.
I det här betänkandet behandlas en hemstäl-
lanspunkt som finns i en motion som jag har skrivit
som handlar om sexuellt utnyttjande. I flera aktuella
fall som domstolsbehandlats har det visat sig att det
fanns åskådare som passivt betraktat sexuella över-
grepp och utnyttjande av kvinnor utan att göra någon-
ting. De har kunnat gå fria från detta. De hade ju
faktiskt kunnat förhindra detta brott. Även när det har
varit misshandel som har lett till dråp har det funnits
personer som passivt åsett detta fast de skulle ha kun-
nat göra anmälan eftersom de har haft en mobiltelefon
med sig. De har inte heller ansetts skyldiga.
Nu har ju Kvinnofrid, regeringens proposition om
våld mot kvinnor, kommit. Jag slog upp det kapitel
som handlar om detta i Kvinnofrid. Där föreslår rege-
ringen att just underlåtenhet att anmäla eller på annat
sätt avslöja vissa grova sexualbrott skall straffbeläg-
gas. Man ändrar alltså detta i propositionen Kvinno-
frid, men då gäller det sexuella brott. Men det är en
del av det jag krävt. Det är mycket positivt att se
detta.
Men jag tycker fortfarande att skyldigheten borde
vara mer generell och även gälla andra typer av brott.
Straffansvarsutredningen är inne på samma linje och
förespråkar att underlåtenhet att avslöja brott generellt
sett skall vara straffbelagt om brottet har ett straffmi-
nimum på två års fängelse eller däröver.
Miljöpartiet anser att regeringen snarast skall åter-
komma till riksdagen med förslag till lagändring. I
betänkandet står att ärendet för närvarande bereds i
Justitiedepartementet. Ofta när man har skrivit motio-
ner under den allmänna motionstiden är det antingen
en utredning på gång eller också håller det på att
beredas i Regeringskansliet. Man blir tveksam om
man då skall yrka på sin reservation så att det går så
långt som till votering. Jag nöjer mig med att den här
reservationen finns med. Jag vill att detta snarast
återkommer till riksdagen.
Däremot yrkar jag bifall till reservation 13. Den
gäller livstidsstraff. Miljöpartiet anser att dessa bör
avskaffas. Antalet livstidsdömda har ökat och benåd-
ningspraxis har ändrats. Under en viss tid har man sett
att det genomsnittliga livstidsstraffet tidsbestäms när
mellan åtta och nio år har avtjänats. Under den tiden
lever man i total ovisshet. Sedan har regeringen sagt
sitt, och man har kommit fram till en resterande tid på
ca 16-17 år. Men under de senaste åren finns det en
klar tendens till förlängning av både dessa tider, bl.a.
när den straffade får veta hur lång strafftiden kommer
att vara. Miljöpartiet anser att ett straff alltid skall
tidsbestämmas på förhand. Detta har mycket stor
betydelse för klimatet inne på anstalterna. Den totala
ovissheten i det här sammanhanget är mycket passivi-
serande och skadlig. Vi tycker att det är domstolen
som skall avgöra detta från början, och inte regering-
en som det är i dag. Domstolen skall vara den döman-
de makten.