Fru talman! Betänkandet innehåller en mängd oli-
ka motioner och reservationer. Det gör att debatten
här i kammaren kan upplevas som litet konstig. Olika
ärenden och reservationer inom ett oerhört spritt om-
råde tas upp. Det är synd. I stort sett varenda reserva-
tion och motion förtjänar faktiskt en djupare och mera
ingående debatt, vilket vi inte särskilt ofta har tid
med. Motionerna kommer ju in så att säga i samlad
trupp från den allmänna motionstiden. Det gäller då
både partimotioner och kommittémotioner men även
en del enskilda motioner. Det är, som sagt, synd att
det inte finns möjligheter till en bättre behandling och
en vidare diskussion här i kammaren.
Fru talman! Jag skall lyfta fram Vänsterpartiets re-
servationer i betänkandet. Givetvis står vi i Vänster-
partiet bakom alla våra reservationer men jag yrkar
bifall endast till reservationerna 6 och 10.
Reservation 6 handlar om de psykiskt sjuka i
fängelse. Från Moderaterna sades det tidigare i denna
talarstol att möjligheten att dömas till rättspsykiatrisk
vård bör avskaffas. I stället skall man, även om man
är psykiskt sjuk, dömas till fängelse. Vi i Vänsterpar-
tiet har faktiskt helt motsatt uppfattning. I reserva-
tion 6 pekar vi på den växande gruppen psykiskt sjuka
på våra anstalter, vilket är en konsekvens av den la-
gändring som skedde våren 1991 och som ger en
striktare definition av begreppet psykisk störning.
Att antalet psykiskt störda som blir föremål för
kriminalvård ökat beror till viss del också på den
ofullbordade reformen om avvecklingen av institutio-
ner för psykiskt sjuka. Undersökningar har visat att
resultatet är både ett ökat antal självmord och en ökad
kriminalitet hos nämnda grupp då samhället inte har
klarat av att ge de här människorna förutsättningar att
leva ett värdigt liv utanför institutionerna. Ökningen
av antalet psykiskt störda på fängelserna har inneburit
en ökad påfrestning på kriminalvården både när det
gäller utbildningen av personal och när det gäller
utvecklingen av vård och behandling.
Gruppen psykiskt störda far ofta väldigt illa under
fängelsetiden. De här människornas uppträdande
inverkar många gånger negativt på behandlingen av
de andra intagna. Nu går utvecklingen mot att det
skapas stödavdelningar med särskilt utbildad perso-
nal. Någon avdelning har redan inrättats, och ytterli-
gare platser planeras.
Vi i Vänsterpartiet anser att psykiskt störda och
psykiskt sjuka inte skall dömas till fängelsestraff. I
stället skall de kunna få den vård som finns för ända-
målet. Allting annat är inhumant. Även om personalen
på dessa stödavdelningar kommer att ha en viss ut-
bildning inom psykiatrin är det långtifrån fråga om
den kompetens som finns inom institutioner särskilt
avsedda för denna typ av vård. Vi i Vänsterpartiet
anser därför att lagändringen 1991 var direkt felaktig.
Därför bör man återgå till den tidigare skrivningen.
Fru talman! Problematiken med psykiskt störda
som släpps ut för tidigt från rättspsykiatrin och psy-
kiskt störda som fortsätter att begå brott efter att ha
kommit ut från en rättspsykiatrisk klinik löser man
inte genom att i stället sätta de här personerna på
tidsbestämda straff i fängelse, där möjligheten till
vård snarare är mindre. De här personernas benägen-
het att återfalla i brott när straffet gått ut och de släpps
ut från fängelset har inte blivit mindre. Snarare har
den risken ökat. Därför är det oerhört viktigt att i
stället ta en diskussion om vilka förändringar som
behöver göras inom rättspsykiatrin för att kunna sä-
kerställa att allmänheten kan känna sig trygg. Det
handlar inte om att frånta nämnda grupp människor
möjligheten till bästa möjliga vård.
Fru talman! Sedan skall jag ta upp en reservation
som handlar om livstidsstraff och som jag inte har
yrkat bifall till men som jag tycker att det är viktigt att
lyfta fram. Det gäller reservation 13.
Livstidsstraffet i Sverige i dag har drastiskt för-
ändrats. Antalet livstidsdömda ökar kraftigt och för
första gången har vi nu två kvinnor som dömts till
livstidsstraff, vilket tidigare inte har skett i Sverige.
Benådningspraxis har drastiskt ändrats under den
senaste tioårsperioden. Det är ganska orimligt att ha
ett livstidsstraff där praxis är att benådning skall ges
av regeringen. Det är alltså inte domstolarna som
fastställer straffet. Man har ett livstidsstraff. Sedan får
man ansöka om benådning, och tidsbestämningen
görs av regeringen.
Vi anser att regeringen är ett verkställande organ,
inte ett dömande organ. Det blir ganska orimligt med
tanke på den faktiska strafftiden för personer som
dömts för brott långt tillbaka i tiden och som i dag
sitter på livstidsstraff. När dessa personer begär be-
nådning och vill få en tidsbestämning kommer de att
bedömas och påverkas av samhällsutvecklingen i dag.
Detta strider mot kravet på rättssäkerhet och mot
principen att påföljdssystemet skall vara rättvist och
förutsägbart.
I den här debatten vill vi inte ta en diskussion om
hur långa straff det skall vara, utan det handlar om
just den benådningspraxis som finns. Det är den
verkställande makten som i stället fastställer straffti-
dens längd. Påföljdssystemet är faktiskt inte rättvist
och förutsägbart för de här människorna.
Sedan, fru talman, gäller det reservation 10, som
jag redan har yrkat bifall till och som föranledde en
viss diskussion i utskottet. Reservationen handlar om
eget bruk av narkotika. Den svenska narkotikapoliti-
ken har under många år varit mycket framgångsrik. I
förhållande till övriga världen har Sverige i många år
lyckats långt bättre än andra länder när det gäller att
bekämpa narkotikamissbruket.
Anledningen, fru talman, anser vi i Vänsterpartiet
är den balansgång som man har mellan repressiva och
rehabiliterande åtgärder. Tyngdpunkten i den svenska
narkotikapolitiken under väldigt lång tid låg på fram-
för allt de rehabiliterande insatserna just när det gäller
missbrukarna. Största chansen att få stopp på sprid-
ningen av missbruk var att se till att missbrukarna
kunde rehabiliteras och fick vård.
Under den senaste tioårsperioden har vi sett en
tendens att det är den repressiva sidan som fått över-
taget i kampen mot narkotika. Det är straffskärpning-
ar, förändringar i lagstiftningen och polisen som i dag
tyvärr blivit de viktigaste instrumenten mot narkotika.
Dessa har en oerhört viktig roll att spela, men med
enbart dessa kommer man inte att kunna klara av det.
Samtidigt har vi sett runt om i landet hur miss-
bruksvården skärs ned. Den har skurits ned drastiskt
de senaste åren. Även om polisen med urinprovstag-
ning kan bevisa att man är missbrukare, vad händer
sedan? Ingenting. I dag finns det väldigt litet rehabili-
tering att få. I stället har vägen gått mot hårdare straff,
mot kriminalisering av det egna missbruket, vilket vi i
Vänsterpartiet ansåg var rätt väg att gå när det inför-
des 1988. Det var en viktig markering från samhället
att säga att det inte är tillåtet att bruka narkotika. Man
införde då ett bötesstraff och dessutom sade att det
straffrättsligt inte skulle påverka om man sökte vård
och hjälp. Det här ändrade den borgerliga regeringen
1993 och införde också sex månaders fängelse på
straffskalan för eget missbruk. Där gick vi i Vänster-
partiet emot. Vänsterpartiet anser fortfarande att
fängelsestraff för eget missbruk är att välja fel väg i
kampen mot narkotika. Missbruket är ett socialt pro-
blem. Missbruket måste bemötas med vård och be-
handling. Där måste vi bryta trenden. Vi kan inte
straffa bort den. Vi kan inte sätta människor i fängelse
därför att de är missbrukare, utan de skall i stället få
vård och behandling.
Därför har vi i reservationen påpekat att man bör
avskaffa fängelsestraffet i straffskalan men fortfaran-
de behålla kriminaliseringen och bötesstraffet. Nu
anser vi i och för sig att bötesstraffet kanske inte är
det allra bästa, utan den debatten och diskussionen
behöver gå vidare. Går det att införa en annan åtgärd
som i stället ger möjlighet till rehabilitering? Behöver
vi skärpa vår lagstiftning när det gäller LVM och
LVU för att man inom socialtjänsten skall kunna ta itu
med missbruksproblemen? Men det är inte en
straffrättslig fråga. Det är inte den repressiva delen
som är det viktiga i kampen. Men tyvärr har den fått
övertaget.
Vi behöver nu ha en debatt och en diskussion om
hur vi skall kunna hejda utvecklingen mot ökat miss-
bruk och hur vi skall kunna hejda den spridning som
sker i ungdomsgrupper i allt yngre åldrar. Det kom-
mer inte att ske med polis. Poliser ute på fältet säger
att det har varit viktigt att det har varit straffbart. Å
andra sidan säger de att det är ganska så meningslöst
när man ändå ser dem gång på gång och ingenting
händer, när ingen vård och behandling finns att tillgå.
Det är andra resurser som vi nu behöver sätta in för
att kunna bryta det.
Med detta, fru talman, vill jag säga att jag givetvis
står bakom även övriga reservationer, men jag yrkar
bifall till reservationerna 6 och 10.