Herr talman! För de allra flesta av oss är bostaden --
det egna hemmet -- någonting som vid sidan om vår
familj och våra anhöriga ligger oss väldigt varmt om
hjärtat. Det är väl kanske därför som många
naturligen strävar efter att äga sitt eget hem, att inte
behöva bo hos någon och inte behöva fråga någon
annan om lov när man vill styra och ställa, ändra
och göra om. Bostaden har på något sätt med vår
integritet som enskilda människor att göra.
Nu är det inte alla som likt exempelvis Lars Werner
äger sin bostad. Några av oss strävar kanske dit. En
del av oss tycker inte att vi i dag har råd att göra den
investering som det innebär att skaffa sig sin första
ägda bostad. Andra drar sig för det ansvar och det
krav på egna arbetsinsatser som ett eget, ägt hem
innebär. En del tycker att det är bekvämt att hyra.
Man får kanske betala litet extra, men man får
mycket service -- i varje fall om man har en
anständig hyresvärd. Fungerar inte toalettstolen på
morgonen kan man lyfta på telefonluren och så
kommer någon och ordnar problemet åt en.
Jag säger detta därför att det är klart att man aldrig
kan få samma inflytande om man lånar någonting
mot pengar, dvs. hyr, som när man äger. Att man
inte kan få samma inflytande när man lånar
någonting mot en ersättning är naturligtvis inget
skäl för att totalt omyndigförklara enskilda
hyresgäster och helt lägga deras öde i händerna på
stora intresseorganisationer.
Det är just det vi har gjort i Sverige och i svensk
hyreslagstiftning, och det är det som dagens ärende
handlar om.
För att göra det begripligt kan jag säga att Lars
Stjernkvist är hyresgäst på fyra trappor, om jag
förstod det rätt. Jag är också hyresgäst -- på
bottenvåningen. Lars Stjernkvist var ordförande i
Östra Östergötlands hyresgästförening. Jag har
varit, men är inte längre, medlem i Storstockholms
hyresgästförening. Lars Stjernkvist är eller har i
varje fall varit en hyresgäst med makt, inflytande
och stora möjligheter att påverka sitt eget och
framför allt andra hyresgästers boende. Jag har
inga som helst möjligheter att påverka mitt eget
hyresboende.
Sanningen är den, att jag i lag förbjuds rätten att
förhandla om hyran och villkoren för mitt eget
hem. En organisation -- i mitt fall
Hyresgästföreningen i Storstockholm -- har genom
lagar och avtal givits rätten och makten att föra min
talan. Jag har ingen talan själv. Jag tillfrågas över
huvud taget inte. Jag betalar varje månad till den
organisation som företräder mig, i värsta fall mot
min egen vilja. Om jag skulle låta bli att betala
kommer hyresvärden att beröva mig mitt hem. Då
kommer jag att vräkas från min bostad.
Jag är bunden till allt Hyresgästföreningen och
Fastighetsägareföreningen kommer fram till om
min lägenhet -- mitt hem. Det är jag genom en
särskild klausul i mitt hyreskontrakt. Hade jag inte
accepterat den klausulen hade jag aldrig fått
hyreskontraktet.
Teoretiskt kan jag nu vända mig till domstol -- till
Hyresnämnden -- och begära att den
förhandlingsklausulen stryks. Men domstolen
kommer med hänvisning till dagens utformning av
lagstiftningen att avslå min begäran och säga nej.
Det hjälper inte ens om alla mina grannar i huset
tycker som jag och vill stå utanför den etablerade
hyresgäströrelsen. Även om inte en enda hyresgäst
i huset vill vara företrädd av rörelsens ombudsman
kommer vi i alla fall att bli det.
Vi kan naturligtvis, men det är mest i teorin, bilda
en alternativ hyresgästorganisation och kräva att få
ta över den förhandlingsordning som finns. Men då
måste vi återigen gå till domstol, till hyresnämnden,
och begära det. Domstolen, hyresnämnden,
kommer enligt lag inte att pröva vad hyresgästerna
i mitt hus tycker eller vill, utan domstolen kommer
att bedöma om vi kan anses ha kompetens att ta
våra egna intressen till vara.
Man kommer att bedöma om det, som det heter i
lagen, kan anses obilligt mot fastighetsägaren att
tvinga honom att traggla med sina hyresgäster i
stället för att som vanligt möta sin gamla invanda
motpart. Man kommer att göra en bedömning av
hur fasta i anden vi hyresgäster i fastigheten är. Är
det bara en tillfällig opinion? Har vi bara fått ett
ögonblicks fnatt?
Det mest fascinerande av allt är att den domstol
som skall göra bedömningen är en domstol som inte
bara består av jurister. Det är en domstol som också
består av partsföreträdare från den etablerade
hyresgäströrelsen och från de organiserade
fastighetsägarna, de intressen som i praktiken är
vår motpart. Det är de intressen som har givits
makten på hyresmarknaden och som har allt
intresse av att bevara status quo.
Detta mycket starkt kollektiva, och framför allt
mycket starkt korporativa, system på
hyresmarknaden har inslag som över huvud taget
icke hör hemma i en rättsstat. Sanningen är också
den att Sverige har fällts i Europadomstolen för
brott mot mänskliga fri- och rättigheter i likartade
mål, vilket bl.a. har att göra med
partsrepresentationen i de domstolar som slita
tvister på området.
Det regeringsförslag som vi nu skall fatta beslut om
handlar om att myndigförklara Sveriges
hyresgäster. De ges efter beslut i kammaren rätten
att föra sin egen talan, om de själva vill. De ges
rätten att låta sig företrädas av den etablerade
hyresgäströrelsen på samma sätt som i dag, om de
själva vill. De ges rätten att bilda en alternativ
hyresgästorganisation och sluta sig samman i nya
former, stora eller små, om de själva vill. Makten
flyttas från organisationer och domstolar till
hyresgästerna själva.
Det fanns formuleringar i Lars Stjernkvists
anförande som antydde en insikt om att det
nuvarande systemet till delar faktiskt är
orättfärdigt. Det syns också i den
socialdemokratiska huvudreservationen. På något
ställe säger man: Visst bör den enskildes
möjligheter att själv förhandla förbättras. På något
annat ställe säger man: Det bör underlättas för flera
föreningar att organisera de boende. Tyvärr dras
inte slutsatsen av detta. Alla förslag som framläggs
vill socialdemokraterna ändå avslå.
Socialdemokraterna fastnar återigen i ett som jag
tycker föga konstruktivt nejsägande.
Däremot är det ingen tvekan om att regeringens
proposition utmanar starka krafter i vad som skulle
kunna kallas för hyresmarknadens
privilegiesamhällen. De kommunala
bostadsföretagen, de privata fastighetsägarna och
den etablerade hyresgäströrelsen har alla från litet
olika utgångspunkter kritiska synpunkter på
regeringens förslag.
Det har de därför att maktpositioner hotas, och
därför att invanda roller ändras. Fastighetsägare
kommer med den nya lagstiftningen i ökad
utsträckning att tvingas möta sina hyresgäster öga
mot öga. Hyresgästföreningarna kommer i större
utsträckning att tvingas motivera sin ställning med
kompetens och skicklighet, inte med lagarnas
tvång.
Samtidigt står den etablerade hyresgäströrelsen
mycket stark. Den har stora ekonomiska resurser.
Den har byggt upp en stor kompetens när det gäller
hyresjuridik och förhandlingsarbete. Man har
många medlemmar. Väldigt många hyresgäster i
vårt land hyser en stor tilltro till den etablerade
hyresgäströrelsen.
Mot den bakgrunden borde hyresgäströrelsen
faktiskt känna en viss tillförsikt. Den har en framtid
även om staten inte tvingar varje hyresgäst i detta
avlånga land att låta sig företrädas av
organisationen. Det kollektiva
förhandlingssystemet är väl etablerat. Även i
morgon kommer flertalet hyresförhandlingar att
ske kollektivt.
Att de som vill får föra sin egen talan är inget hot.
Att man i praktiken inte längre får monopol på alla
kollektiva förhandlingar kan möjligen upplevas
som litet traumatiskt. Men om hyresgäströrelsen
hade samma tilltro till sin egen förmåga som jag
har, skulle den inte känna sig hotad att öppna sig
för litet konkurrens.
Mot den bakgrunden tycker jag att inslag i den
landsomfattande kampanj som hyresgäströrelsen
har bedrivit mot det lagförslag som i dag behandlas
ter sig exempellös. Inte minst här i Stockholm har
det bedrivits ohämmad skrämselpropaganda, där
gamla människor skräms från vettet av att de skall
tvingas lämna hus och hem, att det skall införas
marknadshyror, och liknande.
Detta med marknadshyror är i och för sig inte något
nytt inslag. Det är nu år 1994, och det är valår. Vi
har hört visorna om marknadshyror. Vi hörde dem
år 1985, vi hörde dem år 1988, vi hörde dem år
1991, och nu får vi tydligen höra dem också år 1994.
En lögn blir ju inte sannare av att upprepas hela
tiden.
Det betänkande och den proposition vi i dag
behandlar berör inte hyressystemet. De berör
förhandlingssystemet. Det föreslås inga ändringar
av den spärr mot oskäliga hyreshöjningar som vi
har i vårt land, och som brukar gå under
beteckningen bruksvärdesprincipen.
Bruksvärdesreglerna är helt oförändrade. De
berörs över huvud taget inte i förslaget.
Nu antydde Lars Stjernkvist att det fanns dolska
anslag från början. Man skulle smyga in ett
marknadshyressystem. Inte heller detta är sant.
Det fanns tankar på att avskaffa den s.k.
allmännyttans hyresledande roll inom ramen för
bruksvärdessystemet, dvs. återgå till det sätt på
vilket bruksvärdessystemet fungerade på den tiden
Ingvar Carlsson var bostadsminister i detta land.
Vi kommer dit så småningom. Det kommer vi att
göra även med en socialdemokratisk regering, om
vi mot förmodan får en sådan, av det enkla skälet
att allmännyttans roll har förändrats så kraftigt.
Men det ingår inte i detta förslag. Det föreslås över
huvud taget inga förändringar av
bruksvärdessystemet. Det finns inte något parti i
Sveriges riksdag som ifrågasätter att vi måste trygga
besittningsrätten för alla hyresgäster genom att ha
ett system med spärr mot oskäliga hyreshöjningar.
Herr talman! Låt mig avslutningsvis beröra en
annan fråga, där jag skulle vilja ge
Socialdemokraterna och även Vänsterpartiet en
eloge.
Det finns vissa problem för kommuner och
allmännyttiga bostadsföretag som vill överlåta
lägenheter åt hyresgästerna för ombildning till
bostadsrätt. Det finns vissa finansieringsproblem
som sammanhänger med att det blir en mycket tung
ekonomisk börda för de hyresgäster som deltar i
ombildningen om inte alla är med.
Regeringen har studerat detta. Det fanns ett
utredningsförslag om någonting som kallades för
bostadsrättsoption ute på remiss för något halvår
sedan. Det förslaget sågades av remissinstanserna,
delvis med viss rätt enligt min menig.
Utskottet har därför när den behandlat en motion
från undertecknad som handlar om denna
problematik beslutat att ge ett tillkännagivande till
regeringen om att den skall se över det förbud mot
dubbelupplåtelse av bostadsrätt som infördes i
lagstiftningen i oktober 1981.
Jag vill gärna understryka den glädje jag känner
över att utskottet över parti- och blockgränser har
kunnat ena sig om detta. Det är en kraftfull signal
som riksdagen skickar när ett enigt bostadsutskott
begär att regeringen skall se över dessa regler i syfte
att underlätta för kommunala bostadsföretag som
vill överlåta fastigheter till hyresgästerna för
ombildning till bostadsrätt.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till hemställan
i bostadutskottets betänkande och avslag på alla
reservationer till betänkandet.
Låt mig sedan säga att jag har varit politiskt
verksam ganska länge även om jag inte har haft säte
i Sveriges riksdag så länge. När jag var verksam
utanför huset var det svårt att undvika att notera
vem som var den ständige partiledaren i Sverige
under mycket av min aktiva tid, nämligen Lars
Werner. För egen del tycker jag att det var roligt att
hinna komma in i riksdagen innan Lars Werner
lämnande den och få se litet mer av Lars Werner
och ta del av de erfarenheter och tankar han har --
låt vara att jag kanske inte alltid kommer till samma
slutsatser. Jag ber i alla fall att få tacka för det.