Herr talman! Under min korta tid här i riksdagen
har jag då och då återkommit till en till synes
mindre fråga. Jag har envist försökt påverka
riksdagen att komma med lagstiftning till skydd för
den enskilde individen så till vida att både
hyresgäster och bostadsrättshavare skall kunna
säga nej till innehav av kabel-TV. Även om antalet
ledamöter som stöder mina tankegångar blivit allt
fler har en förkrossande majoritet röstat ner
förslaget. Den nya hyresförhandlingslagen stärker
hyresgästernas inflytande, vilket vi tidigare har
hört. Man kan säga att även möjligheten att säga
nej till kabel-TV ökar genom den nya lagen.
Min motion Bo404, som jag nu vill ta upp, handlar
bara om bostadsrättslagen. Behandlingen av lagen
ingår i betänkandet. Utskottet avfärdar
motionskravet om ett minoritetsskydd i
bostadsrättslagen med några korta rader.
Herr talman! Jag begär att de bostadsrättshavare
som inte vill ha kabel-TV skall kunna säga nej.
Deras rätt skall garanteras genom ett
minoritetsskydd, som skrivs in i bostadsrättslagen.
Det handlar om såväl installation av som
abonnemang på kabel-TV. Jag skall inte trötta
kammaren med att upprepa alla mina argument
från tidigare kammardebatter. Jag vill bara
konstatera att utskottet återigen väljer att ställa sig
på kollektivets sida mot den enskilde individen. Jag
har funnit detta stötande tidigare, och det gör jag
även i dag.
Det man inte vill ha skall man inte heller behöva
betala för. Svårare än så är det egentligen inte.
Kabel-TV går enligt min mening inte att jämföra
med värme, vatten eller el. Ingen tvingas t.ex. att
betala för telefon trots att det finns ett uttag i
lägenheten.
Herr talman! Det som föranledde mig att engagera
mig i den här frågan var situationen för en gammal
dam i Hässleholm, Martha Högberg. Hon hotades
med vräkning från sin bostadsrätt för att hon inte
ville betala för den kabel-TV som hon inte ville ha.
I över två år har hon kämpat för sin rätt att själv
välja och att säga nej -- men förgäves. Trots löften
från Riksbyggen centralt vilar vräkningshotet
fortfarande över henne.
Nu orkar inte Martha Högberg längre. Hon har just
sålt sin lägenhet och kommer att flytta i slutet av
den här månaden. När jag pratade med henne i går
sade hon att det är den här kampen mot överhet och
oskäliga bestämmelser som har knäckt henne.
Martha Högberg är i dag 87 år, och hon mår inte
bra vare sig psykiskt eller fysiskt. En helt avgörande
orsak är just den här striden om att hon själv skall
få bestämma om hon vill ha eller inte ha kabel-TV.
I Martha Högbergs fall handlar det endast om
abonnemangsavgiften -- således inte om
installationsavgiften.
Herr talman! Martha Högberg och andra i hennes
situation borde kunna förlita sig på att denna
församling skulle ta deras problem på allvar, men
så har inte skett. Hon är besviken på riksdagen, och
jag vet att många är det. Jag tycker att Martha
Högberg har fog för sin besvikelse. Jag har sagt
tidigare, men det tål att upprepas, att det är tur att
det finns oppositionella personer som Martha
Högberg i Hässleholm som orkar -- så länge hon nu
orkade -- och vågar säga emot när etablissemang
och beslutsfattare marscherar fram. Men nu orkar
hon inte längre.
Det finns dock, ärade ledamöter, flera Marthor i
Sverige. Därför är det här en viktig fråga. Den är
viktig för individens valfrihet och integritet. I denna
kammare borde vi, precis i linje med den
lagstiftning om en ny förhandlingsordning som vi är
beredda att fatta beslut om, ställa oss på inidividens
sida mot kollektivet och mäktiga organisationer.
Riksdagen borde slå vakt om den interna
föreningsfriheten. För mig handlar det om ideologi
framför det pragmatiska och praktiska. För mig är
frågan om kabel-TV både ideologisk och
principiell.
Herr talman! Med det anförda vill jag yrka bifall till
reservation nr 11 gällande mom. 17 i hemställan.