Fru talman! I den annons som riksdagen satt in med
anledning av veckans arbete står det att vi nu skall
behandla frågan om hyresförhandlingslagen -- om
möjligheten för flera organisationer att
hyresförhandla, som förändringen beskrevs. Det är
naturligtvis rätt. Det låter inte särskilt dramatiskt
att diskutera det. Men med ett par exempel skulle
jag vilja beskriva vad det som vi därutöver nu har
att ta ställning till handlar om.
Det första exemplet har jag hämtat från min egen
trappuppgång. Jag bor på fjärde våningen i ett hus
utan hiss. Under mig bor det en äldre dam, som
heter Anna. Anna är till åren kommen. Jag
misstänker att hon så småningom gärna skulle vilja
flytta ner till bottenvåningen -- även för en
vältränad riksdagsman börjar det bli jobbigt att gå
i alla trappor.
I dag är det här komplikationsfritt. Anna vet vilken
hyra som gäller för lägenheterna i hela huset. Det
är samma hyra för Annas lägenhet på tredje
våningen som det är för lägenheten på första
våningen.
Vår fastighetsägare har i likhet med väldigt många
andra en intern kö som man kan anmäla sig till.
Också för fastighetsägaren är det här okomplicerat.
Han vet att den hyra som bestämts gäller
lägenheten alldeles oavsett vem som bor i den. Om
det blir en ny hyresgäst spelar det ingen roll för
fastighetsägaren ekonomiskt. Därför är det mycket
som i dag talar för att min granne, om en lägenhet
på bottenvåningen skulle bli ledig, får denna. Så
fungerar det i dag. Men det här kommer inte att
vara en självklarhet i framtiden.
Det förslag som nu ligger på riksdagens bord
innebär ökade möjligheter för fastighetsägarna att
hyra ut tomma lägenheter till den som bjuder högst.
Det betyder att det nu plötsligt blir intressant för
fastighetsägaren att fundera på om det möjligtvis
finns någon annan än Anna som vill ha lägenheten
i fråga. Skulle det då visa sig att t.ex. grannen
ovanför Anna eller någon annan från ett annat
område i stan dyker upp och som är beredd att
betala säg 500 kronor eller 1 000 kronor mer för
lägenheten, finns det inte längre något som hindrar
fastighetsägaren att träffa en uppgörelse med den
här personen.
Jag misstänker, på goda grunder, att detta kanske
inte få så stor betydelse nu när vi har många tomma
lägenheter. Men i en situation där konjunkturen
förhoppningsvis vänder kommer detta att kunna
innebära att hyresnivåerna pressas uppåt. Det är en
stor förändring, vilket har påpekats av många
remissinstanser. Det här påverkar självklart
villkoren för dem som av olika skäl vill flytta. Men
i första hand påverkar det villkoren för alla dem
som i dag står utanför bostadsmarknaden och som
i morgon vill ha tag i en lägenhet. För dem som inte
har mycket pengar minskar valfriheten om
föreliggande förslag går igenom.
Det är sant att det föreslås en rad kontrollregler
som skall förhindra att människor kommer i kläm.
Min fastighetsägare kan ju träffa en
överenskommelse med någon annan än Anna --
med någon som har betalat låt oss säga 500 kronor
mer. Bostadsutskottet vill att regler införs som gör
att man i efterhand kan förhandla ner hyran. Men,
handen på hjärtat: Hur många är det i detta land
som träffar en uppgörelse med en fastighetsägare,
som kommer överens om en hyra och som är väl
medvetna om att de bjuder mer än andra sökande
och som sedan ställer till bråk och vill förhandla ner
sin hyra strax efter inflyttningen? Jag tror inte att
det är fråga om särskilt många.
Detta var den ena förändringen. Den andra
förändringen, som vi socialdemokrater tycker är av
stor principiell betydelse, handlar om vad som
händer med alla de hyresgäster som inte är med i
någon organisation och som med detta förslag
riskerar att -- eller kanske vill -- ställas utanför de
kollektiva förhandlingarna. I dag gäller de hyror
som man kommer fram till i kollektiva
förhandlingar för alla lägenheter, oavsett om
hyresgästerna är medlemmar i någon
hyresgästförening eller inte. Så kommer det inte att
självklart vara i framtiden.
För dem som verkligen vill förhandla om sin hyra,
för dem som är aktiva och som vill ta ansvar och
engagera sig i sitt boende, är detta okomplicerat.
För dem kommer det här att innebära en större
frihet. Men problemet med de förändringar som
föreslås är att människor mer eller mindre
omedvetet kan hamna utanför det kollektiva
systemet, t.ex. därför att de i samband med
inflyttningen inte tillräckligt väl bevakar sina
rättigheter eller inte känner till vilka regler som
gäller.
Om många hamnar utanför det kollektiva systemet
skulle fastighetsägarna i framtiden också bli
skyldiga att förhandla med alla dessa, och detta
bekymrar regeringen. Den föreslår därför för att
undvika trassel, krångel och byråkrati att det införs
en regel om att den som tiger samtycker.
Fastighetsägaren skall alltså inte, som det går till i
dag, vara skyldig att ta kontakt med dem som står
utanför det kollektiva systemet för att tala om
vilken hyreshöjning han vill ta ut och därefter
förhandla.
För att fastighetsägaren skall slippa byråkrati inför
man alltså en regel som får till följd att det räcker
med att fastighetsägaren skickar ett meddelande
om höjd hyra till min granne Anna, som har ställt
sig utanför eller har råkat hamna vid sidan av det
kollektiva förhandlingssystemet. Då måste Anna
själv protestera för att en förhandling skall komma
till stånd.
Jag tror inte att man behöver vara särskilt
misstänksam för att komma fram till att detta
kommer att försätta många människor i en
besvärlig situation. Det gäller t.ex. självklart dem
som av olika skäl missar brevet, de som är lika
slarviga som jag med att gå igenom posten. Men det
gäller inte bara slarvputtarna utan också andra: de
som av olika skäl inte vågar eller vill ta en konflikt
med fastighetsägaren eller som på grund av
språksvårigheter inte förstår innehållet i
budskapet. För alla dessa innebär de förändringar
som föreslås i betänkandet en kraftig försämring av
tryggheten.
Nu frågar sig förstås vän av ordning: Ville inte
regeringen ursprungligen ha mycket större
förändringar? Planerade man inte t.o.m. att införa
marknadshyror, att bryta upp det
bruksvärdessystem som finns på hyresmarknaden?
Har inte i själva verket de borgerliga ledamöterna
i bostadsutskottet egentligen genomfört en ganska
heroisk insats, när de har lyckats förmå regeringen
att ta tillbaka en hel del förslag? Det gäller
självfallet inte bara de borgerliga
utskottsledamöterna utan också alla dem som
utanför det här huset har protesterat mot
regeringens ursprungliga planer. Är inte
dramatiken nu borta?
Jag vill gärna ge de borgerliga ledamöterna och alla
andra en eloge för att man tvingat regeringen att
backa. Det är synd att regeringsföreträdaren inte är
här, så att jag hade kunnat säga detta i Reidunn
Lauréns närvaro.
Det är bra att man har gjort den här insatsen. Men
när jag har hört de borgerliga slå sig för bröstet och
beskriva sina insatser har jag kommit att tänka på
en sketch av Hasse och Tage, som slutar med att
man skall åka till Säffle och dricka kaffe. I den här
sketchen beklagar sig Tage Danielsson över att han
har fått en spik i foten. Då säger Hasse Alfredson:
Spik i foten! Det är ju löjligt! Minns franska
revolutionen! Då högg man huvudena av folk som
om de varit brödskivor -- tjoff, tjoff, tjoff! Och du
kommer och klagar över en spik i foten!
Jag inser risken, herr talman, att om man nu
beklagar sig över detta förslag, kommer de
borgerliga kollegerna i bostadsutskottet att säga:
Men det är väl ändå inte så allvarligt. Kom ihåg vad
alternativet är!
Jag tycker att en sådan jämförelse är litet felaktig.
Visst hade regeringen ursprungligen planer på att
om inte halshugga så åtminstone stympa
bruksvärdessystemet rejält, men det kan aldrig
vara ett försvar för att man nu inför förändringar
som innebär en allvarlig begränsning av tryggheten
för många och som innebär ett rejält kliv mot
marknadshyressättning för många lägenheter. Den
spiken i foten för en rättvis och solidarisk
hyressättning kan aldrig motiveras med att det
skulle kunna vara ännu värre.
Avslutningsvis, herr talman: Vi säger alltså nej till
det här förslaget av ideologiska skäl. Det betyder
inte att vi motsätter oss förändring av nuvarande
lagstiftning. Vi har i vår motion pekat på en del
punkter där vi tycker att den har brister. Vi tycker
att det är en besvärande omständighet att den
etablerade hyresgäströrelsen i stort sett är ensam.
Vi tycker att det vore bra om det kunde bli fler
organisationer. Vi tycker att det i och för sig vore
bra om man kunde öka de enskildas möjligheter att
förhandla själva, men vad vi vill och betonar är att
vi vill behålla den grundtrygghet som ligger i
nuvarande system, där de kollektiva
förhandlingarna sätter ett tak för hur höga hyror
man kan ta ut.
Eftersom vi inte tycker att de föreslagna
förändringarna kan ligga till grund för en förändrad
lagstiftning, yrkar vi avslag på propositionen, dvs.
bifall till reservation nr 1. Skulle detta yrkande av
något för mig outgrundligt skäl falla, har vi
synpunkter på den praktiska utformningen av den
lagstiftning som nu föreslås. Det finns nämligen
inte bara ideologiska utan också rent praktiska
invändningar. Om de föreslagna reglerna går
igenom, kommer det att bli svårt för den enskilde
att veta vilka regler som gäller. Det kommer att bli
krångligt både för fastighetsägare och för
hyresgäster. Därför har vi en rad förslag som skulle
förenkla och förtydliga lagstiftningen, om man trots
allt driver igenom den.
Jag stödjer naturligtvis alla de reservationer där
dessa förslag framförs men nöjer mig med att yrka
bifall till reservationerna 2, 8 och 10.
Betänkandet innehåller också en rad andra viktiga
frågor, som Marianne Carlström senare kommer att
gå in på.