Herr talman! När Mikael Odenberg framställde sig
som den svaga, utsatta och ensamma hyresgästen
var det nog inte så många som trodde honom. Det
fanns en viss diskrepans mellan budskapet i det han
sade och hans uttryckssätt.
Jag är inte det minsta orolig för Mikael Odenbergs
framtid och trygghet. Jag är inte heller särskilt
orolig för den etablerade hyresgäströrelsens
framtid. Jag tror att båda kommer att klara sig
alldeles utmärkt oavsett om vi nu genomför de
förändringar av hyresförhandlingslagen som
föreslås eller inte.
Däremot gäller min oro en rad andra människor.
Det är nämligen så, och det är viktigt att upprepa
det om inte Mikael Odenberg hörde det i mitt första
inlägg, att redan i dag kan Mikael Odenberg
förhandla fram ett bättre avtal än vad jag och andra
som är medlemmar i Hyresgästföreningen har
kommit fram till. Hans frihet är redan tillgodosedd
i dagens lagstiftning.
Det som däremot oroar mig är de förändringar som
innebär att när min granne, som kanske inte riktigt
besitter samma egenskaper, kunskaper och styrka
som Mikael Odenberg, vill flytta ner på första
våningen får fastighetsägaren ökade möjligheter att
hyra ut till högstbjudande. Jag är orolig för att det
innebär att hennes frihet att förhandla bara blir en
formell frihet. Jag är orolig för att det här i
praktiken kommer att innebära att hennes trygghet
och valfrihet begränsas. Det är detta det handlar
om.
Jag har en direkt fråga till Mikael Odenberg. Han
tycker inte att vi skall kalla detta för
marknadshyror, och det är inte renodlade sådana.
Men detta innebär ändå ett steg emot
marknadshyror, vilket man också skriver på flera
ställen i propositionen. Det är ingenting som jag
eller någon annan kommit på. Tycker Mikael
Odenberg att det här steget är tillräckligt? Räcker
detta, eller är det så att han vill gå ännu längre?
Innebär detta första steget eller innebär det steget,
för att travestera ett känt citat?