Fru talman! Jag håller fullständigt med om att vi har diskuterat skatteutjämningen i många år. Det är en debatt som aldrig upphört. Skatteutjämningen har funnits från det att den infördes 1913, och debatten har pågått sedan dess. När man tittar på utjämningssystemet i dag måste man dock göra en analys av hur det fungerat under olika tider. Det senaste systemet från 2005 har i och för sig bara hunnit fungera under kort tid, men det ska i ärlighetens namn sägas att det inte någon gång varit så lugnt som under denna tid.
Vi har ett problem inbyggt i systemet, nämligen att det ständigt sker förändringar inom det. Rent matematiska förändringar har vi politiker tyvärr gjort till politiska förändringar, vilket är helt fel. Det vi ska diskutera är principerna. Hur många barn och äldre det finns i olika åldersgrupper och så vidare blir sedan en följdverkan. Det beslut som vi senast fattade, det som alliansregeringen lade fram, innebar att Statskontoret fick i uppdrag att följa utvecklingen och göra den typen av förändringar vid sidan av det politiska systemet. Det är inte rimligt att vi ska diskutera reella siffror. Vi ska diskutera principerna. Det tycker jag är ett steg framåt i debatten.
Problemet under den socialdemokratiska tiden har varit att man inte skött uppräkningen utan hela tiden fått den på detta vis, och när betänkandet lagts fram har varje kommunalråd kunnat titta i facit för att se hur utfallet blev. Sedan har de utifrån om det blev plus eller minus haft en uppfattning om systemet. Ett sådant system kan vi inte ha. Vi måste ha en översyn och komma fram till parametrar i form av principer.
Sedan gällde frågan specialdestinerade bidrag eller inga pengar alls. Det är just där, Sonia Karlsson, frågan om det kommunala självstyret ligger. Naturligtvis tackar kommunpolitikerna ja till de specialdestinerade pengarna samtidigt som man säger nej till det kommunala självstyret. De sitter som marionetter.