Fru talman! Vad gäller den senaste revideringen inom skatteutjämningen var det fem parametrar som var med. Jag tar upp fyra här.
Det var lönerna, precis som Ulla Andersson säger. Det var byggdelen. Det var hälso- och sjukvården. Sedan var det då det här uppföljningssystemet, att Statskontoret fortlöpande skulle följa det här.
Vad gäller lönerna var frågan om det är en strukturell fråga eller ej. Det var egentligen nyckelfrågan. Och där var remissinstanserna mycket kluvna. Det innebar också att vi i kammaren beslutade att vi inte skulle ställa upp på att göra en förändring av lönedelen mer än till 50 procent.
Sedan har det kommit ett betänkande till efter detta som inte är remissbehandlat och så vidare. Där säger utredaren mycket tydligt att ska man genomföra den andra delen - jag säger det här, eftersom detta har varit en del i den debatt som har varit under de senaste veckorna - måste man genomföra lönekostnadsbiten fullt ut. Då neutraliserar de två varandra, eftersom vinnarna i de här två utredningarna är totalt olika grupper av kommuner. Men slår man ihop det hela är det ett nollsummespel.
Sedan gällde det kvinnolönerna. Ja, min erfarenhet från när vi, så att säga, gick ut och privatiserade halva primärvården är att detta innebar dels att man under en treårsperiod inte behövde höja anslagen, dels att kvinnolönerna höjdes fortlöpande för den grupp som arbetade inom den här sektorn på grund av att det helt plötsligt hade blivit en konkurrenssituation.
Jag måste dessutom säga att under de senaste två åren har faktiskt kvinnolönerna höjts mest - det gäller så långt tillbaka vi kan skåda - på grund av de förändringar som vi har gjort på skattesidan och på grund av de löneförhandlingar som har skett just inom offentlig sektor.
I och med att kvinnorna ligger i den lägre lönedelen är det de som har varit vinnare.