Fru talman! Jag börjar med lärarna. Om dessa lärare behölls skulle vi nå en lärartäthet på 8,6 per 100 elever. För att nå den nivå vi hade innan den borgerliga regeringen tillträdde förra gången, alltså när man började rasera statsfinanserna, skulle vi behöva ytterligare 4 600 lärare. Då skulle vi alltså komma upp i samma lärartäthet. Så visst finns det elever, och visst finns det behov av lärare. Men det kan ju Emma Henriksson stå här och försöka intala sig själv att det inte gör.
Jag tänkte återkomma till kvinnors vardag och till hur den ska förbättras. Kristdemokraternas syn verkar ju vara att vi ska privatisera och att betalt arbete ska gå över alltmer till obetalt arbete. Tidningen Dagen jublade till exempel över att det nu skulle bli mer ideell verksamhet när kommunerna var tvungna att skära ned. Det säger en hel del om hur vår vardag kommer att påverkas och framför allt om hur vi kvinnor kommer att påverkas.
Om man menade allvar med att man vill påverka kvinnors livsmöjligheter skulle man satsa väldigt kraftigt på att bygga ut välfärden genom att ha högre personaltäthet i förskolan, mindre klasstorlekar och bättre omsorg för de äldre. Det skulle ju påverka vår vardag och vår frihet eftersom vi inte skulle behöva ta det ansvaret när vi kommer hem från jobbet. Eller också skulle det bli bättre på arbetet eftersom det framför allt är kvinnor som jobbar med de här frågorna. Vi skulle få fler arbetskamrater, vi skulle behöva stressa mindre och vi skulle också kunna få högre löner. Ett annat sätt kunde ju vara att införa heltidstjänster, alltså rätten till heltid. Det kunde Emma Henriksson fundera lite över, tycker jag.
Ni har en könsblindhet i er politik. Annars skulle vi inte ha vårdnadsbidrag där nio av tio som utnyttjar det är kvinnor. Vi skulle inte ha överklassnära tjänster. Ni skulle inte ha genomfört skattesänkningar där 60 procent har gått till män, framför allt högavlönade män. Vi skulle inte ha ökade inkomstskillnader på 1 000 kronor i månaden, och vi skulle inte ha fler fattiga barn i Sverige.