Fru talman! När vi i dag här i kammaren debatterar utvecklingen inom den kommunala sektorn 2011 vill jag passa på att till en början uttrycka min beundran för de kommunpolitiker som ute i landets kommuner och landsting genomför väldigt mycket av det som här beskrivs på några sidor. Det är inget enkelt jobb, inget enkelt uppdrag, om det ens är ett jobb.
Man slåss ganska hårt för att få budget och ekonomi att gå ihop. Det syns inte alltid i själva betänkandet. I betänkandet står det att verksamheten går med plus, lite mindre än året innan men ändå. Det är positivt. Det är alltid positivt att man faktiskt håller de ekonomiska ramarna och inte vältrar över kostnader på kommande generationer. Det uppskattar vi i Miljöpartiet. Vi vill ha en långsiktigt hållbar ekonomi.
Samtidigt vet dock jag och alla vi som har varit kommunpolitiker att det krävs ganska mycket för att gå på Storgatan och ta emot medborgarnas synpunkter på nedskärningar inom skola, äldreomsorg och hela verksamheten. Det är det som är kommunpolitikernas vardag. Även om man från riksnivån ibland kan åka ut och göra besök i verkligheten är det något annat än att leva i den hela tiden.
I det här anförandet om utvecklingen i den kommunala sektorn vill jag lyfta fram att det ser bra ut på ytan men att det är annorlunda i verkligheten med de övervältringar som regeringen har gjort. I denna veckas nummer av tidskriften Fokus, som knappast kan betecknas som vänster eller liknande, kunde vi läsa hur trygghetssystemet i Sverige får allt fler hål. Det är tydligt att socialbidrag eller försörjningsstöd är den sista säkerheten. Det är den kommunerna står för.
Allt fler forskare och experter bekräftar nu det som vi i oppositionen har påpekat länge: A-kassan och Försäkringskassan har hål, och det är i slutändan kommunerna som får bära den bördan.
Min egen hemkommun Södertälje har Sveriges högsta kostnad för försörjningsstöd. Varför det? Jo, man har tagit ett osedvanligt stort ansvar för nyanlända, vilket varken den här regeringen eller den förra regeringen har tagit hänsyn till. Detta är människor som Sverige behöver för framtiden, men vi måste också se till att de får en chans att få arbete under tiden de stadgar sig i det här landet. Det är väldigt viktigt att vi tar hand om detta.
Det är likadant med den underfinansierade nya gymnasieskolan i den nya skollagen. Där gör den här regeringen samma fel som den socialdemokratiska regeringen gjorde på 1990-talet när man inte finansierade övergången till en ny skola. Då fanns det en förklaring, nämligen att vi befann oss i Sveriges värsta ekonomiska kris i mannaminne. Nu befinner vi oss inte i den värsta krisen. Sveriges rike har ganska goda finanser. Ändå väljer regeringen att göra samma sak och vältra över kostnader på kommunerna. Kommunerna klarar det med nöd och näppe men genom nedskärningar. Det är det som kommunpolitiker måste försvara när man promenerar bland medborgarna på Storgatan. Det måste man inte i Rosenbad eller i riksdagen. Det måste inte Fredrik Reinfeldt göra på sina resor ute i landet där han träffar några få.
För att hålla samman verksamheten har vi i Sverige ett väldigt bra utjämningssystem. Det är tur att Alliansen tog sitt förnuft till fånga och att vi i finansutskottet kunde enas om en gemensam skrivning om behovet av en proposition för det nya utjämningssystemet. Det är tur att det äntligen kom. Jag har ett antal gånger under våren ställt frågan till Peter Norman och inte fått ett enda svar förutom dåliga undanflykter. Jag undrar vad det är som gör att denna alliansregering inte har klarat av att lägga fram en proposition i enlighet med det förslag som den eniga parlamentariska kommittén lade fram. Där var man för första gången enig från alla partier. Där nådde man denna enighet, men sedan klarade regeringen, som består av samma partier som har suttit i kommittén, inte ens av att lägga fram propositionen.
Om det nu är som jag misstänker, nämligen att Moderaterna är den stora blockeringen som inte vill ha ett nytt kommunalt skatteutjämningssystem på grund av att vissa Stockholmskommuner inte vill ha det, undrar jag vad de andra allianspartierna - Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna - egentligen gjorde hela våren när de inte fick upp denna fråga på bordet. Nu säger man från Centerns sida att man har jobbat väldigt hårt för detta. Det har inte synts.
När jag frågar mina kommunpolitiker säger de att det är en himla röra i Kommunsverige. Det är några kommuner som fortfarande räknar med att det ska införas den 1 januari 2013 och tar med det i sina budgetar. Jag tvivlar på att de kommer att ha rätt. Några väntar. Antagligen är de kloka. Men då förlorar vi ett rättvist utjämningssystem.
Sveriges medborgare får inte den rättvisa omfördelning av medel som skulle behövas. Det är djupt beklagligt, och det finns bara en som är ansvarig, nämligen regeringen - alla de fyra borgerliga partierna i regeringen.
Det är ändå tur att detta initiativ togs i finansutskottet. Jag får väl tacka Ulla Andersson för att hon väckte frågan i finansutskottet. Därmed kunde vi i Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet gemensamt lägga fram den text som utskottet till slut blev enigt om. Det är bra att denna fråga väcktes och att vi kan debattera den i dag, men varför så sent?
Jag skulle vilja att alla de borgerliga partiernas representanter i talarstolen i dag förklarade varför det tog sådan tid och varför man lät sig blockeras. Är sanningen den att Moderaterna blockerade alltihop, eller finns det en annan sanning som ingen vet om än?
Sveriges kommuner och landsting behöver rättvisa ekonomiska förutsättningar för att politikerna ska kunna gå rakryggade på Storgatan och ta emot väljarnas besked och klagomål. Om vi har rättvisa förutsättningar kan de säga: Ja, vi försöker så gott vi kan. Detta skulle göra den här debatten till något viktigare än att vi bara konstaterar att allting är bra.
Allting är inte bra, och framför allt kan det bli mycket bättre. Jag vill också passa på att yrka bifall till Miljöpartiets reservation.