Fru talman! Att mäta utvecklingen inom den kommunala sektorn skulle kunna liknas vid en årlig läkarrond där olika experter, allt från myndighetsrepresentanter till ansvariga finanspolitiker, samlas för att lämna omdömen och diagnostisera den så kallade patienten.
Vid första påseendet skulle man kunna tro att den kommunala sektorn är frisk som en nötkärna och mår alldeles förträffligt. Plus 6,3 miljarder för 2011 - ett mycket bra resultat. Men vid en närmare kontroll upptäcks en rad åkommor av relativt allvarlig karaktär.
Det stora bekymret är landstingsgruppen, där bara 3 av 21 landsting uppvisar ett positivt resultat. Resterande 18, det vill säga 90 procent, visar röda siffror.
En förklaring är engångskostnaden till följd av den sänkta kalkylräntan på pensionsskulden, som slår hårdare mot landstingen än mot kommunerna. Men det är oroväckande många landsting som under de senaste fem åren har uppvisat ett negativt resultat, vilket får effekt på det finansiella målet för god ekonomisk hushållning, som ska uppgå till 2 procent av skatteintäkter och statsbidrag. För 2011 blev resultatet minus 1,1 procent för landstingsgruppen som helhet.
126 av landets kommuner uppvisar också ett negativt resultat. Skillnaderna mellan enskilda kommuner och landsting är oroväckande stora och har dessutom ökat sedan 2010.
Fru talman! Statsbidragen till den kommunala sektorn uppgick till totalt 135 miljarder. Då är 85 miljarder generella och 50 miljarder specialdestinerade. Men att enbart låta krassa siffror få illustrera hur den kommunala sektorn har utvecklats ter sig tämligen ointressant. Siffrorna måste ställas i relation till de utförda verksamheterna för att skapa en mer sanningsenlig och rättvisande bild. Syftet med den här skrivelsen är att i första hand redovisa hur obligatoriska verksamheter som skola, vård och omsorg har utvecklats i förhållande till de nationella mål som riksdag och regering har formulerat.
Det är också av intresse att utvärdera vilken träffsäkerhet de specialdestinerade statsbidragen har haft. De uppgick förra året till 50 miljarder.
Regeringskansliet har, fru talman, gjort en genomgång av redan gjorda utvärderingar av just de specialdestinerade statsbidragens måluppfyllelse. Man har identifierat 51 stycken. Av dessa är det bara fyra som pekar på att måluppfyllelsen för statsbidragen har uppnåtts i hög grad. Huvuddelen pekar på att målen delvis har nåtts.
Något frapperande är ändå att 11 av de 51 utvärderingarna inte ens besvarar frågan i vilken grad målen har nåtts. Ingen vet om de miljarder som anslogs 2008 till läsa-skriva-räkna-satsningen inom grundskolan har haft effekt på elevers resultat. Den frågan har aldrig ställts i någon undersökning.
Ingen vet om de miljarder som avsattes till Lärarlyftet 2007 har påverkat elevernas resultat. Den frågan har aldrig ställts i någon undersökning.
Ingen vet heller om miljarderna som anslogs till matematiksatsningen 2009 har haft effekt på elevernas resultat, eftersom den frågan aldrig har ställts i någon undersökning.
Det här är anmärkningsvärt. Skattemedel måste alltid kunna utvärderas, oavsett om de är statliga eller kommunala, generella eller specialdestinerade.
Fru talman! Den till det yttre så välmående kommunsektorn uppvisar tydligt symtom på att allt inte står riktigt rätt till. Behovet av ekonomiskt bistånd, det vill säga socialbidrag, ökar, och ökningen står framför allt det långvariga biståndsmottagandet för.
De främsta försörjningshindren är arbetslöshet och låg eller ingen ersättning från sjukförsäkringen. Kommunerna tvingas helt enkelt att betala för regeringens tillkortakommanden kring jobbpolitiken och de försämrade trygghetssystemen. Drygt 11 miljarder landade kommunernas bidragsnota på.
Grundskolan är ett annat ömmande område. Visserligen har andelen elever som uppnådde målen i alla ämnen ökat, och det är glädjande. Undantaget är matematik, som färre elever når målet i.
Däremot är Skolinspektionens kvalitetsgranskning en dyster läsning, i synnerhet vad gäller elever med läs- och skrivsvårigheter och dyslexi. Man konstaterar att anpassningen av undervisningen behövde utvecklas i nästan samtliga av de granskade grundskolorna.
Granskningen visade också att engelska var ett ämne där det fanns stora skillnader i undervisningskvalitet. I mer än hälften av skolorna har eleverna fått för små möjligheter att utveckla sin förmåga att tala engelska, och i ett antal skolor fick elever med goda kunskaper i ämnet inte tillräcklig stimulans.
Gymnasieskolan är ytterligare ett område som behöver plåstras om. Var tredje elev saknar slutbetyg efter tre års studier, och det är främst elever från studieovana hem. Lärartätheten har minskat, och de yrkesförberedande utbildningarna håller inte måttet avseende elevernas arbetsplatsförlagda utbildning. Som salt i såret har regeringen bestämt att ge gymnasieskolorna 675 miljoner kronor mindre i statsbidrag nästa år.
Personalförsörjningen inom äldreomsorgen, fru talman, visar på en klar minskning samtidigt som antalet brukare har ökat, främst inom hemtjänsten, som för övrigt är en verksamhet med en skrämmande låg personalkontinuitet, som det heter. En mätning bland 57 kommuner visar att en hemtjänstmottagare som är i behov av mer än två insatser per dag i snitt mötte 13 vårdbiträden eller undersköterskor under 14 dagar - 13 personer under 14 dagar.
Fru talman! Kommuner och landsting står för större delen av våra välfärdstjänster. De ansvarar för skolan, sjukvården och olika omsorger. Samtidigt varierar förhållandena mellan kommuner och mellan landsting, liksom förutsättningarna att klara dessa uppgifter. Det finns därför ett behov av att utjämna de ekonomiska förutsättningarna så att samtliga kommuner och landsting kan tillhandahålla sina invånare en likvärdig service, oberoende av kommuninvånarnas inkomst och andra strukturella förhållanden. I Årjäng är skattekraften 76 procent, medan den i Danderyd är 180 procent.
Det kommunala utjämningssystemet, som finansieras med statliga medel, uppgick förra året till 85 miljarder och består av fem olika delar, bland annat en inkomst- och en kostnadsutjämningsdel. Men dagens system uppvisar stora brister, och i april förra året föreslog en enig parlamentarisk utredning en rad förändringar, både i inkomstutjämningen och i kostnadsutjämningen, förslag som skulle införas den 1 januari 2013.
Ansvarigt statsråd, Peter Norman, har sedan dess vid ett flertal tillfällen fått frågan här i kammaren om hur arbetet fortskrider och när regeringen har för avsikt att lägga fram en proposition i linje med kommitténs förslag. Svaret har vid samtliga tillfällen varit att beredning i Regeringskansliet pågår.
Men ingenting har hänt. Därför lade vi socialdemokrater tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet fram ett förslag i finansutskottet där vi kräver att regeringen ska återkomma till riksdagen under hösten 2012 med en proposition i frågan. Detta blev också utskottets beslut.
Fru talman! Det kanske mest flagranta exemplet på skevhet i nuvarande system gäller förskolan. Tidningen Dagens Samhälle har granskat utjämningssystemet i fråga om förskolan och jämfört den jämtländska kommunen Berg med Stockholmskommunen Sollentuna. Barn i Berg utnyttjar förskolan precis lika mycket som barn i Sollentuna, men utjämningssystemet ger varje Sollentunabarn 60 procent mer resurser. Det här påpekades redan 2008, men regeringen har valt att inte agera.
Hur kan denna skillnad uppkomma?
Orsaken är att utjämningen i förskolan inte bygger på hur stor andel av barnen som faktiskt utnyttjar den utan på en uppskattning av utnyttjandet som leder helt fel. Med nuvarande system får Sollentuna pengar för barn som inte finns. Inskrivningsgraden är 87 procent, men utjämningen ger en ersättning motsvarande 110 procent. I Bergs kommun är inskrivningsgraden densamma som i Sollentuna, men kommunen får resurser som motsvarar bara 69 procent. Resten tvingas man ta ut via skattsedeln.
Det här skapar orättvisor som inte går att försvara. Vi socialdemokrater vill, i enlighet med den parlamentariska kommittén, se ett mer rättvist skatteutjämningssystem.
Fru talman! Sammanfattningsvis kan vi konstatera att analyser av den till synes friska och välmående kommunala sektorn visar på en rad allvarliga brister. Det ekonomiska biståndsbehovet ökar, undervisningen för grundskoleelever med läs- och skrivsvårigheter håller inte måttet, alltför många elever går ut gymnasiet med ofullständiga betyg och färre i personalen får ta hand om allt fler äldre. Dessutom innebär landstingens försämrade ekonomi att det finansiella målet om en god ekonomisk hushållning inte nås. Till detta ska adderas ett skatteutjämningssystem som i dag inte kan leverera likvärdiga ekonomiska förutsättningar.
Nu, fru talman, återstår att se vilket recept regeringen kommer att skriva ut och vilken behandling som väntar.