Fru talman! Enligt regeringens vårproposition räknar regeringen med att ca 18 000 jobb ska försvinna inom välfärden de närmaste åren, i tillägg till dem som redan har försvunnit. Enligt Konjunkturinstitutet var det ungefär 40 000 jobb som skulle försvinna de föregående åren. Till detta ska vi lägga försämringarna i arbetslöshetsförsäkringen, där i dag endast 12 procent av dem som är arbetslösa och inskrivna på Arbetsförmedlingen får ersättning från a-kassan, och drygt 60 000 sjukskrivna som har blivit utförsäkrade, vilket har lett till att många människor har tvingats söka sig till socialtjänsten och uppbära försörjningsstöd trots att de borde ha fått ersättningar från den inkomstförsäkring som de är en del av.
På detta ska vi lägga överföringen av kostnaden både för infrastruktur och för arbetsmarknadspolitiken, som regeringen har lagt på kommunerna i stället för att ta sitt eget ansvar.
Å andra sidan kan man tydligt se att regeringen inte alls är rädd om skattebetalarnas pengar, oavsett om det är kommunernas eller statens skattepengar det handlar om. Man driver ju en mycket tydlig och hård politik för att tvinga fram privatiseringar inom välfärden. 8 miljarder kronor av de hårt inarbetade pengar som vi har betalat i skatt för att få en gemensam och behovsstyrd välfärd går i stället till privata vinster i välfärden. Det motsvarar lönerna för hela 20 000 undersköterskor, lärare eller sjuksköterskor. Det är lika många jobb som Arbetsförmedlingen räknar med ska tillkomma under de närmaste två åren, det vill säga 20 000. Och det här är jobb som redan är betalda. Men det faller inte ut i form av tjänster och anställningar utan går i stället till privata vinster.
Det är tydligen så att vi ska ha vinsten som drivkraft i den privatiserade välfärden, vilket det verkar finnas en stor enighet om i den här kammaren förutom när det gäller oss i Vänsterpartiet. Vi förordar hellre en välfärd utan kommersiella vinstintressen.
Nu är det 20 år sedan man öppnade för att välfärdstjänsterna skulle kunna privatiseras för konkurrens, som det så vackert heter. Konsekvenserna har blivit väldigt tydliga. Kapitalismens drivkrafter, att alltid hitta nya marknader att få avkastning på, har på allvar brutit igenom i den kvasimarknad som välfärden utgör. Allt fler riskkapitalbolag, långt borta från den sörgårdsidyll som Miljöpartiet, Centern, Kristdemokraterna och Socialdemokraterna brukar hänvisa till, har etablerat sig. Och de dominerar nu totalt den privatiserade välfärden.
Academia har 7 000 anställda. Attendo har 12 000. Aleris har 7 000. Ambea har drygt 10 000. Carema har en skattefinansierad omsättning på 6,2 miljarder. Jag undrar om någon av dem över huvud taget betalar skatt.
23 av 25 uppköpta bolag i välfärden betalar inte någon skatt efter uppköpet. Privatiseringarna har lett till en standardisering och en industrialisering av välfärden. Mångfalden uteblev eller, rättare sagt, fick lämna walkover. Segregering och uppdelning av lönsamma och olönsamma blev resultatet. Välfärden blev kommersialiserad.
Skatter betalar produktion, konsumtion, löner och vinster. Institutet för Näringslivsforskning skriver i en rapport. Jag citerar: "Det kräver ingen större eftertanke för att inse att manipulation och slöseri kan förekomma när en anonym . tredje part (skattebetalarna) går in som mellanhand och finansierar . transaktioner mellan producent och konsument."
Likaså tar de särskilt upp problemen med så kallade trovärdighetsvaror. Det utmärks av att producenten, till exempel den privata läkaren eller läraren, vet mer än konsumenten om dess behov. En producent av en trovärdighetsvara kan därför i kraft av sin expertis överdriva eller underdriva behovet.
Ska vi ens behöva tänka tanken, när vi går till läkaren, att det kanske finns andra saker som styr läkarens bedömning än mitt behov av vård? Får jag den medicin jag behöver? Får jag den undersökning jag faktiskt behöver? Får jag den information jag behöver? Eller är det så att det styrs av andra krafter, det vill säga att någon tjänar pengar på att jag inte får det jag faktiskt skulle behöva?
En genomgång av empiriska studier visar också att upphandlingar av vård, skola och omsorg har de sämsta utfallen. Till exempel är privata behandlingshem dubbelt så dyra som kommunala. Men även i icke upphandlad verksamhet märks det tydligt vad som stryker på foten. Det handlar om utbildning, arbetsvillkor, löner, heltider och antal anställda.
Jag skulle särskilt vilja råda Kristdemokraterna att läsa rapporten från Institutet för Näringslivsforskning. För ni vill gärna påstå att det är samma sak att köra sopor, skotta snö och bygga hus som att vårda gamla. Och moderater påstår ofta att det är detsamma att polisbilar finansieras och konsumeras via skattepengar som att vård och omsorg gör det. Men då har man inte ens förstått det mest grundläggande i frågan. Det finns en underordning och en överordning i valfriheten, i er valfrihet. Det är skillnad på att ta hand om mormor och att bygga ett hus. Mormor har mer komplexa och mänskliga behov. En byggnad är en teknisk konstruktion som lätt kan planeras, medan varje människa är unik med unika behov.
En misslyckad skolgång är inte så lätt att göra om. Det är inte lika lätt att byta skola som ett par byxor eller att ta mormor från omsorgen för att boendet är dåligt.
Visst finns det dålig offentlig omsorg, men när det gäller den offentliga omsorgen finns det faktiskt möjligheter att ställa till ansvar, att snabbt byta ut ledning, att synliggöra bristerna offentligt och att avsätta den politiska majoriteten. I den privata kan missförhållandena pågå under lång tid innan de blir kända och innan de ses som strukturella.
Jag skulle också vilja råda er som lovordar privatiseringar av välfärden att läsa Studieförbundet Näringsliv och Samhälles rapport om privatiseringarna i välfärden. Rapporten är en av få utvärderingar av den privatiserade välfärden, eller experimentverkstaden, som jag skulle vilja kalla det, för alla förändringar har gjorts utan utvärdering av de beslutsfattare som har tagit de besluten.
Den här rapporten visar att multisjuka äldre betalat ett högt pris och att det inte har blivit vare sig kvalitets- eller effektivitetsförbättringar. Privat omsorg har färre anställda, lägre utbildningsnivå, fler visstidsanställningar och färre heltidsanställda, det vill säga allt det som kännetecknar en god kvalitet, kontinuitet, är sämre i den privatiserade omsorgen. Rapportförfattarna har kommit fram till slutsatsen att privatiseringar helt enkelt handlar om ideologi, ingenting annat. Det finns inga andra argument som är hållbara.
Därför blir det väldigt konstigt för mig när socialdemokrater och moderater hamnar i samma slutsats, att vinster i välfärden är något som ska finnas och stanna kvar.
Utskottets borgerliga partier skriver tillsammans med Miljöpartiet att det är viktigt med välfärdsproducenter, det vill säga privata företag, och att de får avkastning på insatt riskkapital. Jag undrar stilla: Vilket riskkapital? Varför ska de få avkastning på skattepengar?
Riskkapitalisterna riskerar ingenting. De tjänar helt enkelt storkovan på dina och mina skattepengar. Vi betalar lönerna. Vi betalar produktionen. Vi betalar konsumtionen. Vi betalar vinsterna, och vi betalar till och med uppköpen av de välfärdsverksamheter som de sedan lägger under sig i allt större omfattning.
Det är ett mycket märkligt synsätt, och jag hoppas verkligen få en förklaring av både Miljöpartiet och borgarna till varför man ska ha avkastning på det som ni kallar riskkapital. Det är faktiskt skattebetalarnas pengar.
Fru talman! Låt oss ta en titt på avkastning på eget insatt kapital i det svenska näringslivet. Som Statistiska centralbyrån uttrycker det har skattefinansierad privat näringsverksamhet nästan dubbelt så hög avkastning som privatfinansierad privat näringsverksamhet. Det är knastertorrt men tydligt.
Utbildning har 24 procent. Sjukvård har 29 procent, och omsorg har 37 procent. Finanssektorn har 19 procent. Tillverkningsindustrin har 15 procent, och energisektorn har 12 procent. Men då ska vi komma ihåg att det inte är här de stora vinsterna görs, utan det är vid själva försäljningen, där en avkastning på 300-400 procent efter något eller några år är vardagsmat.
Socialdemokraterna pratar ofta om att vinster inte ska få tas ut om inte kvaliteten är bra. Men hur stor kontrollapparat har ni tänkt er? Ska varje individs utbildning, vård och omsorg kontrolleras, eftersom varje individ är unik? Hur ska ni annars få veta om kvaliteten är som den borde vara? Och hur mycket ska kontrollen få kosta?
Stockholms landsting har till exempel 2 000 kontrakt som ni skulle behöva kontrollera. Och vi kan se att det är riskkapitalbolag som är ägare - så är det i de flesta fallen. De har ju inte någonting emot att behålla vinsterna i företagen. Det är faktiskt det de gör i dag för att kunna köpa upp nya företag.
Förslagen om att kvaliteten ska vara uppnådd till en viss nivå för att utdelning ska få ske håller inte mot verkligheten, eftersom riskkapitalbolag har en helt annan uppbyggnad och en helt annan konstruktion och dessutom använder dessa pengar till att köpa upp nya verksamheter. Man behåller helt enkelt pengarna i bolagen.
Vi i Vänsterpartiet menar att vi i stället ska ha en behovsstyrd välfärd, fri från kommersiella intressen. Och i stället för att betala skatt till privata vinster ska vi använda pengarna till bättre kvalitet, fler anställda och kompetensutveckling. Det menar vi är ett bättre sätt att använda skattebetalarnas pengar, både samhällsekonomiskt och för den enskilde individen. Vi ska ha en demokratiskt behovsstyrd välfärd.
Fru talman! Under ett års tid har Vänsterpartiet varit ute på studiebesök och pryat i äldreomsorgen. Vi har träffat brukare, personal, fack, chefer och politiker i syfte att se och höra vad som behöver göras och förändras i äldreomsorgen. Det har varit en röd tråd genom alla besök. Överallt där vi har varit har kraven på fler anställda kommit upp. Det verkar vara den mest avgörande frågan för alla.
Med fler anställda ges bättre tid och större inflytande för brukaren men också för den enskilde anställde, som får en bättre arbetsmiljö. Därför har vi som enda parti föreslagit öronmärkta statsbidrag till kommunerna just för att kunna anställa fler. Det är inte rimligt att 100 000 personer, framför allt kvinnor, har tvingats gå ned på deltid eller sluta arbeta helt för att ta hand om en nära anhörig. Det är dåligt för oss kvinnor, det är mindre bra för den anhöriga som hamnar i en väldig beroendeställning, och det är också väldigt dåligt för samhällsekonomin i stort.
Våra öronmärkta statsbidrag skulle kunna leda till 10 000 fler anställda. Men vi menar också att det behövs bättre arbetsvillkor. I dag är fyra av tio anställda inom äldreomsorgen visstidsanställda. Sex av tio är deltidsanställda. Därför vill vi se en lagstiftning där fasta jobb på heltid utgör normen på svensk arbetsmarknad. Vi anslår också pengar för att de som arbetar inom äldreomsorgen i dag och som inte har adekvat utbildning för sitt jobb ska kunna få det, samtidigt som de som nyligen har gått ut sin utbildning ska kunna få ett utbildningsvikariat.
Vi tycker att det är rimliga ambitionsnivåer, och vi har också en rad andra förslag inom äldreomsorgens område som vi har hämtat upp när vi har varit ute i äldreomsorgen.
Vi föreslår vidare att statsbidragen till kommunerna ska värdesäkras, det vill säga räknas upp med pris- och löneutvecklingen. Eftersom statsbidragen utgör 17 procent av kommunernas intäkter är det en viktig reform, för statsbidragen ska inte urholkas.
Till slut är jag glad över att kunna konstatera att utskottet är enigt om att regeringen ska tvingas lägga fram en proposition om skatteutjämningssystemet i höst. Jag tycker att det är ett dåligt ansvarstagande från regeringens sida att hålla på en utredning där varje parti har gett och tagit för att förslaget över huvud taget ska komma fram och vara i enighet. Sedan väljer regeringspartierna ändå att hålla på förslaget, vilket gör att väldigt många kommuner nu sitter och inte ens vet vad de ska för ekonomiska ramar nästa år. Det är inte att ta ansvar.
Fru talman! Jag yrkar bifall till motivreservationen som handlar om privatiseringar.