Fru talman! Denna debatt handlar om skrivelsen
Utvecklingen inom den kommunala sektorn
. Det är en omfattande genomgång av verksamheten som bedrivs inom kommuner och landsting. Skrivelsen förtjänar att läsas. Den tar upp många intressanta aspekter och är späckad med olika diagram och jämförelser av kostnader för verksamheter i kommuner och landsting och av vilken nöjdhet medborgarna känner för de tjänster som levereras.
För vissa blir det kanske lite överraskande erfarenheter av att läsa skrivelsen. Ofta fokuserar vi här i kammaren på resursförbrukning, och resursförbrukning blir ofta kvalitetsmåttet. Om någonting kostar mer är det nästan per definition bättre. Vid en läsning av den här boken konstaterar man att det inte alltid är så. Det är nog naturligt. Vi vet själva när vi rör oss ute i den vanliga världen att det inte alltid är varan som är dyrast som är bäst. Här har vi nog mycket att lära av varandra i olika kommuner och landsting, det vill säga att se på erfarenheterna hos dem som lyckas bra och hos dem som lyckas mindre bra.
Kommunsektorn står inför mycket stora utmaningar i ett längre framtidsperspektiv. Vi har en ökande vilja att få kommunal service. Inom sjukvården gör teknikens framsteg att vi efterfrågar mer och mer avancerad sjukvård som också kommer att kosta mer. Kommun- och landstingssektorn kommer att behöva utvecklas. Det är inte fråga om att bara fortsätta i tangentens riktning. Om vi fortsätter i tangentens riktning kommer vi med tiden att hamna i en ohållbar situation. Vi ser vissa länder i Europa som har fortsatt i tangentens riktning på en ohållbar väg och där samhällena mer eller mindre bryter samman då önskad leverans inte alls överensstämmer med vad samhället kan leverera.
Därför är det viktigt att vi noga tänker igenom vad det är för koppling mellan kvalitet och den modell vi väljer för välfärdstjänster. Vad finns det för vägar till kvalitet? Då kommer vi in på den fråga som man kan tycka är lite perifer men som jag tror är helt central, nämligen ekonomiska incitament, ekonomiska styrmedel och vinst. Låt oss titta på det samhälle vi lever i. Vi lever i en marknadsekonomi. Sverige är en uttalad marknadsekonomi vid en jämförelse med många länder. Det är det som upplevs som ett fult ord, nämligen vinst, som har drivit mycket av samhällsutvecklingen framåt.
Nästan allt vi kan se i samhället levereras av privata aktörer som drivs av ett snävt vinstintresse. Bagaren bakar inte brödet för att vara en god medborgare, han bakar brödet för att han tjänar pengar på det och gör en vinst som han sedan omsätter till att köpa andra varor och tjänster.
Det sättet att utveckla ekonomin och verksamheter, även inom det område vi kallar välfärdstjänster, är centralt. Här gäller det att vi hittar bra former för hur vi kan kombinera god marknadsekonomi med att leverera kvalitetstjänster och ha system som förhindrar att någon som inte levererar något bra ändå kan kamma hem pengar.
Ulla Andersson lyfte upp ett antal exempel. Jag tror att hon har rätt i många av exemplen. Däremot tror jag att hon har fundamentalt fel när det gäller vilken samhällsmodell som är framgångsrik. Det är kanske ingen överraskning att Moderaterna och Vänsterpartiet har olika uppfattning om vilken samhällsmodell som är framgångsrik. Det gör att vi delvis hamnar lite olika i frågorna om vinst. Det finns samhällen som har prövat varianten att det inte ska finnas någon vinst, utan i stället är det fråga om att driva en verksamhet gemensamt. Inget av dessa samhällen har varit långsiktigt framgångsrikt.
Socialdemokraterna har väckt en motion som tas upp i betänkandet. Det särskilda yttrandet är ett ängsligt vandrande, man står som en åsna mellan två hötappar. Är man för marknadsekonomi, den vägen som Socialdemokraterna tydligt slog in på när partiet blev Socialdemokraterna och som befästes efter andra världskriget? Eller suktar man mot hötappen där Vänsterpartiet befinner sig, som hetsar mot vinst och kapitalism? Det är intressanta frågor. Det kommer att vara en central fråga i Sverige var Socialdemokraterna hamnar i detta. Lite förenklat kan man fråga sig om det är Juholtsocialdemokraterna som tar till den höga stämman och säger att vinst är fult. Eller är det fråga om de socialdemokrater som likt Löfven kommer från en annan verksamhet, som har vuxit upp yrkesmässigt och hela tiden jobbat i vinstdrivande företag eller i företag som har strävat efter vinst? Det är centrala frågor.
Jag tror att om vi ska klara framtidens utmaningar inom välfärdssektorn är det grundläggande att vi kan ta till oss den goda kapitalismen. Det ordet sitter kanske lite hårt åt för en del.
Den debatten får vi återkomma till.
Det här är en bra och omfattande skrivelse. Det lämpar sig icke att här i talarstolen gå igenom olika diagram, och jag lämnar därför skrivelsen till enskild läsning.
Jag tänkte tala om den andra stora frågan i debatten, nämligen skatteutjämningen. Skatteutjämningen lyfter i vissa stycken fram det sämsta hos våra företrädare runt om i landet. Det är nästan som att vara på ett vägsamfällighetsmöte; helt plötsligt går jordaxeln genom den egna jordlotten - i det här fallet går den genom den egna kommunen.
Argumenten framförs på hög nivå både för och emot, och de är kanske inte alltid klockrena. Jag har varit med om att ta emot uppvaktningar från både dem som absolut har krävt att detta ska genomföras och dem som tycker att det ska läggas på hyllan.
Nu har utskottet kommit fram till en enig skrivning och förtydligat att vi vill att regeringen återkommer. Det är bra att vi är eniga i en så här stor fråga. Dock ska vi vara medvetna om att det är viktigt att det system vi inför inte knäcker tillväxten, att vi får ett system som samtidigt som det är rättvist och utjämnande bidrar till tillväxten.
I vår strävan efter den gudomliga rättvisan är det viktigt att vi inte dräper gåsen som värper guldäggen. Exakt hur det ska utformas lämnar vi med varm hand över till regeringen, och vi ser med spänning fram emot den proposition som ska komma.
Därmed yrkar jag bifall till utskottets förslag.